Sortera inte ut historien

Jag fyller 57 i höst. Vilket känns absurt. Vilket i sin tur är svårslaget banalt.

När börjar det kännas så? Låt mig gissa vilt: någon gång mellan 23 och 25 är det plötsligt inte roligt att fylla år längre, utan ett bekymmer och en stressfaktor.

Vilket egendomligt väl sammanfaller med den ålder som många säger sig stanna i, oavsett hur gamla de blir: 23-25. Sen händer inte så mycket. Jo, utanför en, förstås. Men inte inuti.

Vad är det värsta med att bli äldre? För egen del, och med reservation för att jag – än så länge – fått vara oförskämt frisk, svarar jag: ledan. Att alltmer tycks omfattas av uttrycket ”been there, done that”. Ibland tänker man i ren desperation att nu måste jag bryta det här, kosta vad det kosta vill, nu skiter jag i allt och sätter kurs mot kontinenten.

Men allt som händer är att en handfull usla Ulf Lundell-låtar börjar eka i bakhuvudet, samt att man får en obehaglig känsla av att man done även that; satt kurs mot kontinenten, alltså.

Så man fortsätter sin färd mot inkontinenten istället.

Häpp.

Men i mina läsvanor har jag hittat ett botemedel mot ledan som kan tyckas paradoxalt: jag har lagt ner ”hänga med-läsandet”, ignorerar litterära snackisar och kritikerlistor och har istället börjat läsa om böcker som gjorde starkt intryck på mig när jag var just i tjugoårsåldern – och för all del också böcker som jag vet att jag läst – typ Sartres Äcklet – men som jag inte skulle kunna återberätta ett vitten från, ens om mitt liv hängde på det.

Det är en ganska skakande upplevelse.

Ibland direkt hjärtslitande.

På sistone har jag nosat på några av de amerikanska elefanter som dansade på topplistorna under 70- och 80-talen. Kurt Vonnegut, Joseph Heller, Norman Mailer. Och jag noterar att de tog god tid på sig med sina berättelser. Efter fyrtio, femtio, sextio sidor är det fortfarande svårt att skönja vad deras böcker handlar om, eller varför. Men herregud, de var ju Vonnegut, Heller och Mailer – det räckte väl långt?

Fyrtio år senare har elefantens tunga, självklara framåtrörelse lämnat deras böcker. Tisdandan de fångade så mästerligt har skingrats för vinden. Bara berättelserna är kvar. Eller bristen på demsamma.

Men att röra sig i deras språk är en hisnande tidsresa; inte vad romangestalterna säger, utan hur de säger det. Sättet de pratar om ”negrer” och puertoricaner. Eller utsikerna att få ”pippa” den storbröstade blondinen i receptionen. Översättarna Caj Lundgren och Olov Jonason sliter som galärslavar för att göra något kreativt av kraftuttrycken, och drar till med ett ”gudförbannat”.

Det är ett slags Dagobert Krikelin-värld – och ändå var det ju alldeles nyss.

Eller uppenbarligen inte.

Jag känner en intensiv tacksamhet för att dessa tidsresor fortfarande är möjliga, och inte har sorterats bort

I samma veva ser jag om Roman Polanskis rysare Rosemarys baby från 1968 och fascineras av relationen mellan unga Rosemary och hennes man Guy; allt som sker i ögonvrån, i deras sätt att förhålla sig till varandra i vardagliga situationer. Som när den virriga granntanten kommit över med varsin kopp chokladmousse åt dem, och Rosemary tycker att den har en märklig bismak och säger att hon inte vill ha. Guy blir misslynt – vilket har sina ruggiga skäl, men det vet ju varken tittaren eller Rosemary – och när han lämnar bordet skedar Rosemary ut moussen i servetten och låtsas sen ha ätit upp allting.

Hon beter sig således som ett barn, och blir också behandlad som ett barn av sin man. Och på femtio års avstånd är det omöjligt att veta hur pass skruvat deras äktenskap framstod för biopubliken i slutet av 60-talet. Eller var det vardagsmat?

Jag känner en intensiv tacksamhet för att dessa tidsresor fortfarande är möjliga, och inte har sorterats bort av känsliga distributörer, rosenkindade aktivister eller bittertwittrande kulturpolitiker.

När jag ser Guys självklara och förströdda förakt mot Rosemary förstår jag var jag kommer ifrån, och vilka värderingar som var förhärskande när jag började se mig omkring i världen.

Inte minst förstår jag vad min mamma och hennes vänner hade att slåss emot; jag får en förnimmelse av raseriet som måste ha pyrt i henne när hon gick hemma i radhusköket och torkade av vaxduken.

Det är en förståelse man aldrig kan erövra genom att plöja torr statistik eller indignerade debattartiklar. Man måste in i människors intimsfär och höra hur de pratar med varandra när de sitter på golvet i sin nya lägenhet och käkar hämtmat och sprätter en bärs tillsammans.

”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden”, skriver Orwell i 1984.

Det vore en smal sak för välmenande krafter att omärkligt rensa bibliotekshyllorna från rasistiska och sexistiska romanfigurer som Bob Slocum i Hellers Nånting har hänt. Folk kan ju bli arga och ledsna, och det vill vi väl inte?

Vilket är fatalt feltänkt. Arga och ledsna är precis vad vi ska bli. Och bestörta och förbryllade. Bland mycket annat.

Vi kommer någonstans ifrån. Det var inget lallande, genuscertifierat lyckorike. Det var en värld där de bästsäljande författarna hade yviga polisonger och mysiga koftor och skrev om att ”pippa” blondinen i receptionen. Och gissningsvis kände de sig som 23-åringar tills de dog.