Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Bengt Ohlsson: Kan en TV-serie vara farlig?

SVT:s Kalifat skildrar hur ett par tonårstjejer i en Stockholmsförort radikaliseras. Bengt Ohlsson ser en oroande TV-serie som får hans egna övertygelser om att konsten ska vara fredad från moralpoliser att börja vackla.

Kerima, Ibbe och Sulle i SVT:s Kalifat. Foto: Johan Paulin /SVT

Jag har alltid ställt mig kallsinnig till folk som ojat sig över konstverks eventuella skadliga inverkan, vare sig det handlar om motorsågsmassakrer eller ”Tintin i Kongo”; jag har alltid dragit en lans för att konsten likt drömvärlden är en lekstuga där det högsta och det lägsta, det finaste och det fulaste, det smartaste och det dummaste tumlar omkring i en förhoppningsvis oförutsägbar och underhållande blandning. Och att det måste få vara så.

Dramaserien ”Kalifat” i SVT skildrar hur ett par tonårstjejer i en problemtyngd Stockholmsförort sakta radikaliseras, med benäget bistånd av en mysig fritidsledare som har hallickens känsliga väderkorn för vilka knappar han ska trycka på; när han ska vara hård och när han ska vara mjuk, när han ska släppa efter och hala in.

Det finns också andra trådar – eller ”storylines”, för att tala dramaturgiska. En grönköpingstafflig Säpoagent försöker få loss en svensk kvinna som sitter fast i det syriska IS-nästet Raqqa, där hennes man planerar ett terrordåd mot ett svenskt mål. En polischef i ondskefull polotröja verkar spela under täcket med terroristerna.

Det är en märklig serie. Ibland är den stolpig som en instruktionsfilm. Men den innehåller också en värkande hopplöshet. Här finns scener som jag aldrig kommer att glömma. Framför allt gäller det interiörerna från tonårstjejernas skola, där det röks gräs och tummas på pekskärmar. När tjejerna försöker få med sig klasspolarna i ett grupparbete möts de av oförstående blickar.

– Ingen bryr sig, fräser en kille.

Tonårstjejernas bitterhet börjar pyra. De vill inte bo i det här skitlandet, säger de till fritidsledaren. Här får såna som vi ändå aldrig chansen.

Några dagar efter det femte avsnittet åker jag till Göteborg, och lommar genom centrum en lördagskväll. Jag har varit en del i Göteborg och trivs där.

Vid en snabb anblick verkar det vara dubbelt så många människor med invandrarbakgrund som i centrala Stockholm. Det är jag van vid. Och jag har aldrig känt mig illa till mods av att gå förbi klungor med tonåringar som pratar ett språk som jag inte förstår. Vilket förstås kan bero på att jag mestadels har bott i välmående och genomgentrifierade bostadsområden.

Men den här gången är något annorlunda.

Jag passerar klungorna med invandrarungdomar med en gnutta skygghet i stegen, och en tanke fladdrar upp: hatar de mig, för min svennighet, mitt ljusa hår, min prydliga rock? Ser de mig som en representant för ett skitland som inte ger såna som dem en chans?

Och det är märkligt – och kusligt – vad ett sånt förfluget litet tankespån kan sätta igång.

”Kalifat” får mig att snudda vid den i min värld befängda tanken – att en TV-serie kan vara farlig

Om man misstänker att en grupp människor hatar en är det frestande att fälla upp några av sina vindbryggor, sluta sig en aning och börja värma upp sina hatmaskiner, bara för att kolla att de funkar som de ska. Kort sagt att börja hata i preventivt syfte, så att man inte står så oskyddad och överraskad när attacken kommer.

Tänk om invandrarklungorna i Göteborg står där i gathörnen och sedan lång tid tillbaka fått för sig att jag – eller såna som jag – hatar dem, och därför börjat preventivhata mig?

”Kalifat” får mig att snudda vid den i min värld befängda tanken – att en TV-serie kan vara farlig, eftersom den sätter igång en virvel som kan ta vägen var som helst.

Serien har av allt att döma tagit sig över den i TV-sammanhang åtråvärda snackiströskeln. Den får något att börja röra sig i tittarna, något som de känner ett behov att prata om.

Det oroande med ”Kalifat” är att den så effektivt sprider en vag känsla av att muslimer är något jobbigt. Att det blir såna svårigheter när de ska anpassa sig till ett liv i Sverige. Att det inte blir något bra. Och att det därför vore skönt att slippa.

Och plötsligt känner jag hur mina övertygelser börjar vackla.

Kerima, storasyster Sulle och lillasyster Lisha. Foto: Johan Paulin /SVT

I hela mitt liv har jag himlat med ögonen åt ”moralpoliser” – populärt invektiv bland frejdiga fritänkare som jag – som försöker brännmärka och pestflagga konstverk som sprider misshagliga värderingar. Som när Sara Lidman angrep Bret Easton Ellis roman American Psycho för att den är sadistisk och misogyn. Ingenting kunde vara löjligare, tycker såna som jag.

Men om jag vill dra alla tänkbara lansar för att ett konstverk ska och bör få vara fritt att tolkas hur som helst – hur kan jag då så snabbt och tvärsäkert göra mig löjlig över en vänstertomte i Missenträsk som oroar sig för att American Psycho också kan sätta igång farliga virvlar i läsarna?

Är det inte ologiskt att generöst slå ut med armen och säga att ett konstverk kan tolkas hur som helst – men inte just sådär?

Å andra sidan: alla känslor som ett konstverk kan väcka i mottagaren fanns redan där från början. Det är skillnad mellan att skapa känslor, och väcka dem. Och jag antar att det är bra att dessa känslor blottläggs och lyfts fram, hur obehagliga de än kan vara.

Och att just SVT fått fram en dramaserie som är så djupt oroande känns mitt i alltihopa väldigt hoppingivande.