Stabsläge är det nya normala i vården
Den gångna helgen gick Södersjukhuset i Stockholm upp i stabsläge, och en anställd jämförde situationen med en krigszon. Den vanligaste förklaringen till kaoset är resursbrist, men roten till problemet sitter snarare i sjukvårdens organisation och arbetssätt.
”Det har varit högt tryck under jul- och nyårsveckorna med hög belastning, men det vi har nu är utöver det vanliga. Därför fattade vi beslutet om stabsläge i förmiddags”, sade Södersjukhusets (SöS) pressansvariga den 9 januari 2018. En sjuksköterska som jobbade på SöS beskrev för Läkartidningen att det var ”som att jobba på ett krigssjukhus”.
Nu är året 2020 och beskrivningarna från SöS är nästan identiska. ”Det har alltid gått upp och ned och är till exempel toppar när det är vinterkräksjuka, eller över jul. Men att som nu välja att stänga hela avdelningar, det har inte gjorts tidigare och det märks”, sade en sjuksköterska som Svenska Dagbladet talade med. Samma sjuksköterska liknade SöS vid en ”krigszon”.
Är läget på SöS exceptionellt den här gången? Kanske är det så. Likväl är det slående att stabslägen – som innebär att en särskild ledningsgrupp håller sig underrättad och vidtar nödvändiga åtgärder – avlöst varandra på löpande band de senaste åren. Bara på SöS gick man in i stabslägen 9 januari 2018, 13 mars 2018, 4 januari 2019 och 15 januari 2019, för att nämna några exempel. Stabslägen är inte heller något Stockholmsspecifikt fenomen. Förra året gick även sjukhus i Region Kronoberg och senare de fem regioner som drabbades av upphandlingskaoset med Apotekstjänst in i stabslägen.
Löfvenska retoriken om omfattande nedskärningar i välfärden under Alliansåren är ren vilseledning
Stabslägen och kriser tycks alltså vara det nya normala i sjukvården. Problembeskrivningen brukar också vara densamma år efter år: det behövs mer resurser och fler vårdplatser. Lösningarna på den pågående vårdkrisen blir därefter, till exempel en återinförd kömiljard för att få ner väntetiderna för besök och operation inom specialistvården.
Felet med sådana åtgärder är att de behandlar symptomen, men inte roten till sjukvårdens problem. Hade brist på pengar i sig varit sjukvårdens akilleshäl borde situationen sett annorlunda ut än vad den gör i dag. 2001–2017 ökade hälso- och sjukvårdsutgifterna i de tidigare landstingen med nästan 100 miljarder kronor, justerat för inflation.
Skattesatsen i regionerna, som står för tre femtedelar av de totala sjukvårdsutgifterna, har ökat i stort sett varje år under hela 2000-talet. Den Stefan Löfvenska retoriken om omfattande nedskärningar i välfärden under Alliansåren är alltså ren vilseledning från spinndoktorerna på Sveavägen 68. Faktum är att sjukvården aldrig har haft mer finansiella resurser.
Sjukvårdens problem grundar sig inte heller nödvändigtvis i vårdplatsbrist eller personalbrist. AT-läkaren Kajsa Dovstad påpekade i en gästkolumn i Göteborgs-Posten att akutsjukhusens vårdavdelningar är välbemannade både jämfört med hur det har sett ut historiskt och i förhållande till andra länder. Däremot ökar vårdbehoven, inte minst eftersom antalet 80-plussare kommer att växa med 50 procent de kommande tio åren.
Det kommer att ställa nya krav på hur sjukvården arbetar. En mer marknadsmässig lönesättning för sjuksköterskor och en utbyggd primärvård kan säkert avlasta akutmottagningarna en del, men i ett offentligt finansierat och reglerat system kommer det alltid att uppstå brist. Det kräver i sin tur prioriteringar. Som Hanne Kjöller skrivit i Dagens Nyheter är det inte akutens uppgift att röntga redan behandlade ben eller göra tidskrävande utredningar.
Det finns sjukhus som visat att andra arbetssätt är möjliga. På Östra Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg blir sköra äldre patienter en prioriterad grupp, och mobila team följer upp patienter som snart behöver hjälp igen i sina hem. Medan stora delar av akutsjukvården är i kris har Östra sjukhuset lediga platser nästan varje dag, trots att antalet vårdplatser har minskat från 191 till 151 sedan 2015.
Läs också: ”Låginkomsttagare drabbas hårdast av vårdköerna”
På Sankt Görans sjukhus i Stockholm är medianvärdet för vistelsetiden två och en halv timme kortare än på SöS. Detta trots att antalet patienter har ökat på Sankt Göran men minskat på SöS, och trots att sjukhusens patientunderlag liknar varandra. Sankt Göran lyckas bland annat åstadkomma detta tack vare ett sjukhusgemensamt ansvar att frigöra vårdplatser och direktinläggningar från akutmottagningen till slutenvården. Sankt Göran är också det enda sjukhuset i Sverige som drivs av en privat vårdkoncern. Visst är det hemskt med vinster i välfärden?
Medan regeringen försöker lappa och laga kommer personal på Östra sjukhuset, Sankt Göran och andra sjukhus runtom i Sverige att streta på och försöka hitta lösningar inom ramarna för nuvarande system. På sikt är dock sjukvårdens nuvarande organisation ohållbar.
Inflationen av vårdbyråkrati, som de tidigare nämnda kömiljarderna har bidragit till, stjälper mer än hjälper. Det behövs tydligare avgränsningar av både primär- och akutsjukvårdens uppdrag, och för dem som vill konsumera vård som det offentliga inte kan erbjuda behövs alternativ där man kan betala ur egen ficka i stället för att låta någon annan göra det via skattsedeln. Äger sådana systemförändringar inte rum är nya stabslägen 2021 att vänta.