Till och med Macron reformerar public service
I april sjösätts Frankrikes största reform av public service på årtionden. Det borde ge liberaler i Sverige större självförtroende att göra samma sak på hemmaplan, skriver Carl-Vincent Reimers.
Att kritisera public service innehåll, omfattning eller uppdrag är riskfyllt i Sverige. Den som gör det riskerar nämligen att utmålas som, i bästa fall, opportun högerpopulist, och, i sämsta fall, på god väg mot Viktor Orbáns Ungern. Båda dessa finns tveklöst bland kritiker av public service, men här finns också en liberalt sinnad kritik som i första hand handlar om att reformera en gammal, statsstyrd, försutten modell.
Sedan några år har denna tanke dessutom slagit rot i landet vars styre ofta utmålas som Viktor Orbáns absoluta motpol, nämligen Emmanuel Macrons Frankrike, som nu förbereder sig för den största reformen av public service på decennier. En reform som tyvärr lyser med sin nästintill totala frånvaro i svenskspråkig media.
Redan 2017 kallade Macron fransk public service för ”en skam för Republiken” med hänvisning till dålig budgetdisciplin, medelmåttigheten i programutbudet, och det dåliga ledarskapet. Det fick en hel del reaktioner i fransk press, men det var 2018 som reformen tog fart. Då lade dåvarande franska kulturministern Françoise Nyssen fram ett förslag för en bred reform för public service, även om delar av förslaget fanns klart redan 2015.
Likt Sverige har Frankrike, i förhållande till befolkningen, en stor public service-sektor med en fragmentiserad bolagsstruktur. Majoriteten av medlen koncentreras i framförallt tre bolag: France Télévisions, Radio France och France Médias Monde. Dessutom finns den internationella, fristående kanalen TV5Monde och fransk-tyska Arte. I reformförslaget föreslås att de tre bolagen (plus ett par andra) slås ihop till ett: France médias, kallat ett ”BBC à la française”.
Den förändrade ägarformen förutsätter också ett tydligare armlängds avstånd gentemot staten än vad som hittills varit fallet. I dag väljs nämligen cheferna av de franska public service-bolagen direkt av franska CSA – motsvarigheten till Myndigheten för press, radio och TV. Efter reformen, kommer dessa i stället att väljas av en bolagsstyrelse, där statens representanter kommer att vara i minoritet.
När ska det gå upp för den svenska medieeliten att public service-reformer inte bara är något som genomförs av högerpopulister?
Reformen innebär därtill ett sparprogram på 400 miljoner euro till 2022, varav 70 miljoner euro ska sparas under 2020. Det rör sig alltså totalt om en nedskärning med en tiondel av en total budget på omkring 3,79 miljarder euro. Det kan jämföras med de statsfinansierade bidragen till BBC som är något större (4,1 miljarder euro), och Tysklands ungefär dubbelt så stora public service-budget (7,8 miljarder euro). För France Télévisions innebär sparpaketet att två kanaler läggs ned och 215 heltidsanställda tjänster sägs upp.
Läs också: Makten över media
I reformen ingår också en modernisering av innehållet där fokus ligger på att utveckla egna streamingtjänster och mer digitalt innehåll, samt ett större utbud av film. Dessa förslag bottnar delvis i ett starkt politiskt motstånd mot amerikanska nätjättar som Netflix och Amazon, som är betydligt mer utbrett i Frankrike än i Sverige. På sant gaullistiskt manér vill man bjuda dessa streamingtjänster motstånd.
Även om Sverige kommit längre när det gäller digitalisering och streamingtjänster som SVT Play, kan Sverige hämta inspiration från flera av de politiska förlag som den franska reformen innebär. En liknande sammanslagning av SVT, SR och UR till ett enda ”Sveriges Media” borde kunna erbjuda liknande effektiviseringsvinster.
Den kanske främsta slutsatsen av det franska exemplet är dock politisk: När ska det gå upp för den svenska medieeliten att public service-reformer inte bara är något som genomförs av högerpopulister utan också av Europas i dag främsta socialliberala regering? Frågan är nu bara hur länge Sverige ska vänta på att följa efter.