Den ständigt närvarande Geijer

Min första kontakt med Erik Gustaf Geijer skedde redan i småskolan. På den tiden – vi talar om sextiotalet – användes fortfarande Läsebok för folkskolan. De gröna banden fanns i olika varianter och innehöll de centrala svenska texterna och berättelserna. Om folket, om uppfinnarna, kungarna, skalderna och alla de främsta sångerna och dikterna.

Och där fanns Geijers ”Vikingen”.

Möjligtvis är det ett hjärnspöke, men jag tror någon fick läsa upp texten. Jag associerar med en blandad doft av fuktigt ylle och svett (kanske vi hade kastat snöboll på rasten innan?), och en viss koncentration hos klassen eftersom texten framkallade bilder i vår fantasi.

Den viking som växte fram ur denna litterära gestaltning var en skäggig storvuxen bärsärk med hornklädd hjälm som foro österut och gåvo örnar föda. Det var först långt senare som vi fick förståelse för att vikingarna egentligen aldrig hade existerat, sannolikt inte hade hjälmar med horn, utan snarare var ett slags resande entreprenörer som bedrev handel och röveri, ungefär som sker i dag, om än under mer ordnade former.

Erik Gustaf Geijer hade nämligen skrivit en del om kooperationen – eller ”associationsprincipen” – i positiva ordalag.

Min andra kontakt med Geijer skedde någon gång i slutet på sjuttiotalet när självförvaltningsdebatten inom svensk vänster kokade upp. Det handlade om att återuppliva Konsum, ersätta miljonprogramlådornas anonymitet med kollektivt boende och på olika sätt låta människor ta ansvar för skötseln av sin egen välfärd, typ städa sina trappuppgångar, låta ungdomarna ta ansvar för sin gård, och i praktisk gärning utveckla ”egenmakt”. Det handlade om att återuppliva kooperationen som ett alternativ till den allomfattande statens pedantiska fyrkantighet.

Denna diskussion kom att urarta till en öppen konflikt inom SSU och kulminerade 1980 mellan ”självförvaltarna” och ”statssocialisterna”. Den återspeglade en klassisk konflikt inom arbetarrörelsen mellan ”syndikalisterna” som tänker småskaligt, och ”ingenjörerna” som såg nationell industriell samordning som mål. För de förra var det lilla vackert, för de senare är stort effektivt.

För att stärka den självförvaltande tankelinjen gick debattörerna till läggen. Och här hittades Erik Gustaf Geijer. Han hade nämligen skrivit en del om kooperationen – eller ”associationsprincipen” – i positiva ordalag, inspirerad bland annat brittisk samhällsutveckling. Det togs som intäkt för att föreställningen att det fanns gedigen teoretisk grund för att argumentera i termer av människors samverkan lokalt, utan inblandning från överheten.

En av skrifterna som snokades upp och återlästes var Erik Gustaf Geijer om samhällsutvecklingen, skriven av Herman Stolpe och Karl Petander, utgiven på KF:s Bokförlag 1954. Vi ska ha klart för oss att detta inte var en självklar källa för inspiration i vänsterkretsar. Geijer var betraktad som en borgerlig illusionist som försökt inbilla oss att den svenska historien var dess konungars. I dag vet vi att det är en vantolkning. Därför var det lite av en tjusning att försöka göra detta borgerliga helgon till utopisk socialist.

Resonemanget underlättades av att allt fler, påverkade bland annat av dissidenterna i östblocket, talade om ”det civila samhället” som ett alternativ till stat och marknad, och även där tyckte sig några kunna utläsa stöd från Geijer. När dessutom Per Meurling på åttiotalet utgav Geijer & Marx. Studier i Erik Gustaf Geijers sociala filosofi (Tidens Förlag 1983) och som handlade om det intellektuella inflytandet som Erik Gustaf Geijer förmodades ha haft på Karl Marx, blev det ännu lättare för folk på vänsterkanten att gilla den gamle svenske professorn lite mer.

Högern argumenterade för att alla skulle äga något.

Min tredje kontakt med Geijer skedde under inledningen av mitt avhandlingsarbete om den svenska högerns syn på staten och när jag stiftade bekantskap med Moderaternas ”ägardemokrati”, som lanserades på femtiotalet som ett alternativ till den socialdemokratiska välfärdsstatliga modellen. Högern argumenterade för att alla skulle äga något. Med hjälp av staten skulle folk få möjlighet att skaffa sig en bil, en motorcykel, sommarviste eller helst av allt ett hus, en egen kåk.

När jag sökte rötterna till denna högervision fann jag dem i ”egnahemsrörelsen” som startade på 1800-talet för att dels stilla industriarbetarklassens oro, dels bromsa emigrationen, genom att underlätta för vanligt folk att skaffa sig ett hus med trädgård. Och den direkta inspirationen hämtade Moderaterna från brittiska Tories och deras ”Property Owning Democracy”, som i sin tur kunde härledas till det som i engelskspråkiga länder kallas för ”Yeoman”, alltså den självägande bonden.

Här visade det sig att förebilden givetvis var den Geijerska lovorden till Odalbonden – och jag fick plocka fram folkskolans läsebok igen för att läsa hans hyllning till den självägande bonden, som både framträdde som en stark individualist (liberalism) och en länk i en lång kedja av generationer som med sin flit förbättrade arvet de lämnade till nästa generation (konservatism).

Allt detta flöt samman i hemmanet på kullen som Geijer lovsjunger i sin dikt. ”Å bergig ås, där står mitt hus, / Högt över skog och sjö. / Där såg jag första dagens ljus, / Och där vill jag ock dö.”

Geijer demonstrerade möjligheten att laborera med såväl konservativa som liberala element i en personlig politisk doktrin.

Här flöt också resonemanget över till ännu en nyläsning av Geijer, det jag kan kalla min fjärde kontakt med honom. Det var i slutet av mitt avhandlingsarbete när jag skulle föra hem slutsatsen att de svenska Moderaterna var på väg att genomföra en ideologisk nydaning, ”liberalkonservatismen”, som antingen kunde ses som en politiskt fruktbar blandning mellan liberalism och konservatism, eller ännu hellre en reagens av två ideologier till en tredje, en syntes snarare än en osund blandning av oförenliga element.

För att belysa resonemanget letade jag efter tänkare som hade varit inne på detta spår. Givetvis dök Tocqueville upp, liksom Friedrich Hayek. Och, visade det sig, Erik Gustaf Geijer. Det ”avfall” som han ansågs ha gjort, från konservatism till liberalism, ansågs av några vara överdrivet skildrat. De menade att det egentligen fanns en grundläggande konsistens i Geijers resonemang, eller att han i vart fall demonstrerade möjligheten att laborera med såväl konservativa som liberala element i en personlig politisk doktrin.

Nu har jag gjort en femte bekantskap med denne svenska ikon. Det är genom boken Frihet och framsteg. Erik Gustaf Geijer i urval, utgiven av Timbro och med Björn Hasselgren som redaktör. Boken är en utmärkt möjlighet för dagens borgerlighet, som milt sagt är på ideologisk dekis, att förbättra situationen genom att följa det råd som Jan Myrdal under årtionden har givit alla som vill orientera sig i samtiden: Gå till läggen!

Det är alltid en utmaning att läsa äldre originaltexter. Språket är ibland ålderdomligt och svårgenomträngligt, och när det gäller Geijer är dessutom inte alltid tankegångarna glasklara. Detta har ansetts vara till hans fördel, eftersom han skriver prövande och resonerande. Han för en dialog med sig själv under skrivandets gång. Anders Ehnmark menar till och med att detta gör honom mer intressant; han skriver ”essäer”, som Ehnmark definierar som att göra en intellektuell undersökning utifrån tillgängligt material. (Se dennes bok, Minnets Hemlighet. En bok om Erik Gustaf Geijer, Norstedts 1999).

Det goda samhället måste bygga på ”lagar, samhälle och gudsfruktan” (där vi i dag byter ut ”gudsfruktan” mot ”värdegrund”).

Men den som bestämmer sig för att läsa denna nya Geijerbok har nytta av två lärda inledningar som en introduktion. Redaktören Hasselgrens mycket pedagogiska text fungerar som en välbehövlig nyckel till de publicerade texterna, medan en introduktion av professorn i ekonomisk historia, Lars Magnusson, har ett bredare anslag och faktiskt är så läsvärd att den i sig är motiv nog att sätta tänderna i boken.

Vad är det då vi får läsa? Inom ramen för drygt 500 sidor har redaktören fått med de viktigaste av Geijers längre texter, exempelvis den uppsats som han i ynglingaåren prisades för, ”Äreminne över riksföreståndare Sten Sture den äldre”, fram till hans märkliga och mycket intressanta sista text, ”En ekonomisk dröm”. Däremellan finns andra centrala texter, som ”Om vår tids inre samhällsförhållanden”.

Det är som sagt inte lättläst, men fullt av fantastiska formuleringar och resonemang. Även om vi inte alltid förstår helheten, ger de insikter i frågor om hur samhällsutvecklingen samtidigt skrider framåt och inte gör det, eftersom det nya alltid för med sig delar av det gamla.

Texten är full av resonemang som återspeglar dåtidens tänkande – inte minst Hegel spökar – men åtskilligt kan med milt intellektuellt våld föras över till vår tid. Som att penningens region blir det nykläckta borgerskapets hemisfär; att den enskilde i sitt privatmotiverade värv samtidigt skaffar sig en känsla för det allmänna, att samspelet mellan det privata och sociala skapar en fruktbar allmänanda; och inte minst att det goda samhället måste bygga på ”lagar, samhälle och gudsfruktan” (där vi i dag byter ut ”gudsfruktan” mot ”värdegrund”).

Jag ska inte påstå att boken är en lättsam jul- och nyårsläsning. Men kanske ett bra motgift när storhelgens ytlighet blivit vämjelig och det är dags att återvända till dagens verklighet – genom att gå till läggen!