Konservatismens skeptiska kunskapssyn

Konservatismen kritiseras ofta för att vara svårdefinierad, rent av innehållslös. Ofta beskrivs den som ett förhållningssätt snarare än en ideologi, vilket tyder på att den saknar riktning. Det finns dock argument för ett konservativt förhållningssätt som går djupare än så.

Startskottet för konservatismen anses ofta finnas i Edmund Burkes bok Reflektioner över den franska revolutionen. Boken var ursprungligen en pamflett. Den var en kritik mot de franska jakobinernas ideal. Burke argumenterade för att revolutionens mål var missriktade. Försöken att skapa ett nytt statsskick från grunden skulle leda fel.

Ett vanligt missförstånd kring Burkes filosofi (och rörande konservatismen generellt) är att det är ett försvar av den förevarande ordningen. Snarare var det en kritik av förnuftets möjligheter. För att förstå Burkes idéer kan man emellertid söka sig längre bakåt, till en samtida tänkare.

Den proto-konservative David Hume

David Hume (1711–1776) var en skotsk filosof, som än i dag ses som en portalfigur inom epistemologi (också kallat kunskapsfilosofi). Att beskriva Hume som konservativ är missvisande, eftersom han varken beskrev sig själv på det sättet eller kan sägas ha företrätt en konservatism. Hans tänkande var strikt sekulärt i jämförelse med religiöst influerade tänkare som Coleridge och Burke. Det var djupt rotat i upplysningens ideal.

Humes filosofiska projekt var att förstå den mänskliga naturen. Han var kritisk till att filosofin ditintills hade resonerat utifrån kunskapen som något som fanns a priori. Hume ansåg i stället att kunskap grundas på faktiska erfarenheter. Hume ville undanröja alla metafysiska debatter om den mänskliga naturen, och i stället bygga en filosofi utifrån empiri och observationer. Om man kastar en sten mot ett glasfönster, krossas det. Det finns därför skäl att anta stenar kan krossa fönster. De fenomen människan möter ligger till grund för förståelsen. Erfarenheten ligger till grund för kunskapen. 

Hume gick längre än andra filosofer, eftersom han även ansåg att deduktion grundades på erfarenhet. Samband mellan orsak och verkan upptäcks genom att gång på gång kasta en sten mot ett fönster. Det är inte genom rent förnuft det sambandet kan deduceras fram, utan genom en form av induktion. Humes filosofiska projekt ökade betydelsen av erfarenhet på bekostnad av det rena förnuftet. Genom enbart förnuft kunde inte fakta bevisas eller motbevisas. För det krävdes erfarenhet, att något har prövats och visats stämma.

Medan Burke hade en religiös grund för sitt tänkande, där det var genom Guds försyn som människan prövade sig framåt, utgick Humes filosofi från en sekulär grund.

I Humes tänkande fick institutioner en viktig roll. Historikern Sheldon S. Wollin har påpekat i en artikel att institutioner under Humes livstid var nära sammankopplade med tiden som koncept. Institutioner uppstår och utvecklas över tid för att tillgodose av mänskliga behov. Därför fanns det inte med nödvändighet någon skillnad mellan det förevarande och det användbara.

Från en empirisk grund kan det observeras att faktiska sociala konventioner fyller en funktion, just för att de finns. De har inte uppstått i ett vakuum. Den funktion som något uppfyllde var nära sammanknutet med hur det hade utvecklats, och kan bara förstås historiskt. Att något utvecklas över tid implicerar dessutom erfarenhet och gradvis anpassning. Därför blir drastiska förändringar ett hot mot det fungerande.

Humes kunskapssyn medförde att han resonerade sig fram till ett konservativt förhållningssätt. Han var skeptisk mot förnuftets möjligheter, mot teoretiska abstraktioner och mot ingripande reformer. I texten Ideas for a perfect Commonwealth avvisar han försök till politiska experiment baserad på ren filosofi. Han anmärker att “the wise magistrate…though he may attempt some improvements for the public good, yet he will adjust innovations as much as possible to the ancient fabric, and preserve entire the chief pillars and supports of the constitution.” Hume sätt att resonera visar på en respekt för traditioner och det redan etablerade.

Motståndet mot förenklingar

Edmund Burke levde samtidigt som David Hume och de ska ha varit bekanta med varandra. De delade dessutom en gemensam bekant i Adam Smith, med vilken Hume var en god vän och Burke hade kontakt. Bland Burkes mest centrala idéer återfinns många som liknar Humes.

För liberalismens fader, John Locke, var frihet härlett ur ett teoretiskt naturtillstånd. Människor var jämlika inför varandra, och hade därför vissa naturliga rättigheter. Även Jean-Jacques Rousseau utgick från ett naturtillstånd för att finna människans sanna natur. För Hume var friheten snarare en historisk konvention. Han avfärdade idéer om ett socialt kontrakt ur ett fiktivt naturtillstånd i likhet med Burke. Ett sådant kunde inte existera. Sådana teorier byggde på fiktioner snarare än verkligheten. Den kritiken mot människans förmåga att genom enbart förnuft få en förståelse av verkligheten bygger också vidare på idéen om erfarenheten som kunskapens grund. Vördnad inför traditionen – att reformera med försiktighet – är därför nödvändigt för att inte riva upp sådant som inte till fullo kan förstås. Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det.

Såväl Burke som Hume avfärdade samhällskontraktsteorier om naturtillstånd, såsom de framförts av Locke och Rousseau.

Burkes projekt gick ut på att motsätta sig radikalismen som utmynnade ur upplysningstänkandet. De förenklade teorierna som låg till grund för den franska revolutionen, och som förfäktades av de franska jakobinerna, förbisåg erfarenheten nedärvd genom de befintliga institutionerna. Den brittiska konstitutionella monarkin hade utvecklats över generationer på ett sätt som ökade graden av politisk frihet, men som utgick från viktiga institutioner. De normer som garanterade en maktdelning hade kultiverats sakteliga. Hos de franska revolutionärerna såg han ett försök att skapa ett statsskick utan någon hänsyn till traditionen. Och när ett sådant statsskick hade etablerats utan legitimitet, skulle militär makt krävas för att upprätthålla den.

I Burkes filosofi fanns en syn på traditioner som överensstämde med Humes kunskapssyn i stora drag. Burke använde begreppen fördom, hävd och antagande. Fördomar utgörs av intuition. Med sådana kan människor möta världen utan att behöva resonera om varje enskild handling. Genom sociala konventioner uppstår rätter av hävd. Friheter som vunnits genom den dåvarande engelska konstitutionen var just sådana. De hade historiska förklaringar, och hade tillkommit av särskilda skäl. Det är genom antaganden utifrån den samlade erfarenheten som det går att inducera vad som krävs för att ett samhälle ska fungera.

Hos de franska revolutionärerna såg Burke ett försök att skapa ett statsskick utan någon hänsyn till traditionen. Och när ett sådant statsskick hade etablerats utan legitimitet, skulle militär makt krävas för att upprätthålla den.

När de institutioner grundade på tradition undanröjs, finns inget som håller samhället samman. Nya rättigheter kan inte vinna samma legitimitet som de hävdvunna. När människor inte kan orientera sig i samhället intuitivt uppstår kaos. Dessa grundar sig i en syn på människan som ofullkomlig. Utan traditioner och ramar, finns det inget som kan tygla mänsklig egoism och maktbegär. Behovet av militär makt för att organisera samhället blir nödvändigt i ett sådant vakuum. Burkes kritik visade varför den franska revolutionen var dömd att misslyckas. Försöken att grunda ett nytt statsskick helt väsensskilt från det tidigare skulle inte kunna vinna nödvändig legitimitet för att bestå.

En väsentlig skillnad mellan Hume och Burke var deras ansats. Burke såg en gudomlig försyn rotad i det traditionella. Om världen utgår från en gudomlighet, kan inte förnuftet vara tillräckligt. Genom traditionerna förs den moral vidare som genom århundranden har utvecklats för att kultivera människan, och tygla hennes mest djuriska instinkter. Guds försyn har lett människan att upptäcka och föra vissa saker vidare, och genom tron bör de försvaras. Hume såg också ett värde i traditionerna, men knöt inte det värdet till Guds försyn. 

Hume använde sig av upplysningens ideal i sitt tänkande. Det var så han kunde visa att världen inte förstås genom förnuftet, utan upptäcks genom erfarenhet. På så sätt fann han att det i traditionerna fanns beprövad kunskap som genom sin existens fyllde en funktion. Burke anammade det förhållningssättet, men inkorporerade gudstron som grund för betydelsen av traditioner. I den bestående ordningen finns Guds försyn. Det är genom den som människan upptäcker moral, inte genom enbart förnuftet. Burke och Hume hade på så vis vitt skilda utgångspunkter. Men de båda synsätten är lika i bemärkelsen att de ser ett värde i det bestående, som över generationer har mejslats fram. Det är en kritik mot det rena förnuftet, till förmån för den traderade kunskapen. Humes tänkande banade på så sätt väg för Burkes angrepp på den franska revolutionens ideal.

Arvet efter Hume

Burkes kritik av de franska jakobinska revolutionärerna och deras anhängare i England byggde på en strikt empirism. Hume dog år 1776 och kunde därför aldrig applicera sina idéer på den franska revolutionen. Hans kritik riktades snarare mot den reformiver han såg i Storbritannien under sin livstid. Det var kanske därför som den inte heller kom till lika tydligt uttryck som hos Burke, och inte är det som Hume är mest ihågkommen för.

Russell Kirk anmärkte i sitt översiktsverk The Conservative Mind att Hume var konservativ av en olyckshändelse. Det försvar för traditioner som Hume upprättade var utilitaristiskt. Nedärvda institutioner hade visat sig användbara, och därför behövde de försvaras. Det finns ingen säkerhet i det oprövade.

Medan Burke hade en religiös grund för sitt tänkande, där det var genom Guds försyn som människan prövade sig framåt, var Humes filosofi sekulär. Det ledde honom emellertid fram till samma slutsatser. Samhället vilar på traditioner. Från en sekulär, empirisk grund visade Hume varför abstrakt, filosofiskt teoretiserande förbiser samhällets verkliga komplexitet. Den kunskapssyn som ligger till grund för konservatismen är grundad i en skepsis mot den mänskliga rationalitetens möjligheter.