Förryckt kollektiv i de förtrycktas tjänst

Få företeelser kan vara så obehagliga, för att inte säga skrämmande, som människor i grupp. Är gruppen dessutom missledd och har en förnuftsöverskridande överenskommelse om att kejsaren inte är naken och att alla som påpekar den uppenbara bristen på kläder ska bestraffas – om så bara på Twitter – då är mardrömmen ett faktum. När vi i framtiden, förhoppningsvis, kan se tillbaka på det identitetspolitiska vansinne vi nu genomlider kommer vi också att minnas dem som hade modet att offentligt göra upp med ortodoxin.

I sin senaste bok, The Madness of Crowds: Gender, Race and Identity, undersöker den brittiske journalisten Douglas Murray det repressiva flockbeteende som genomsyrar och förgiftar snart sagt alla aspekter av samhället. I fyra kapitel synas i tur och ordning de identitetspolitiska korten homosexualitet, feminism, etnicitet, transsexualitet och hur de spelats ut i samhällsdebatten för att nå socialistiska visioner och egna fördelar. I kortare kapitel däremellan behandlas identitetspolitikens marxistiska rötter, techföretagens kontroll över information och åsiktsbildning och samtidens begränsade vilja att förlåta felsteg.

Den bild av samhällsutvecklingen som Murray beskriver grundas främst på iakttagelser från USA och Storbritannien. Variationer på temat genljuder dock i hela västvärlden, inte minst i Sverige.

Efter kommunismens fall och ”de arbetande massornas” brist på intresse för Revolutionen, till följd av ökat politiskt inflytande och höjd levnadsstandard, har identitetspolitiken blivit ett medel för att föra revolutionen vidare, om än med andra argument. I centrum för kampen finns alltjämt ”det kapitalistiska systemet med dess inbyggda maktrelationer av privilegierade och förtryckta” som anses vara huvudorsaken till lidandet i världen.

Identitetspolitiken har blivit ett medel för att föra revolutionen vidare, om än med andra argument.

Aktivisterna fortsätter kampen även när slaget är vunnet, menar Murray, och exemplifierar med homosexuellas kamp för lika rättigheter. I takt med att allt fler rättigheter, som samkönade äktenskap, har vunnits i västvärlden blir de strider som finns kvar allt mindre och ibland rentav inbillade.

En träffande beskrivning av det tillstånd som anförs är St George in retirement syndrome. Myntat av den australiensiska statsvetaren Kenneth Minouge (The Liberal Mind, 1963) som den åldrande drakdräparen S:t Görans idealistiska och självuppfyllda jakt på drakar. Problemet för S:t Göran är att drakarna med tiden blivit färre och mindre och till slut återstår endast inbillade drakar att hugga i luften efter.

Murray understryker att det fortfarande finns drakar att ta sig an, men påpekar samtidig att minoriteters rättigheter aldrig tagit bättre tillvara än nu. Trots det handlar aktivisternas beskrivningar av samtiden om hur förskräckligt förtrycket är. S:t Görans svärd viner friskt i luften. Raseriet och rättfärdigheten i kampen står inte i proportion till drakarna.

En populär drakjakt är att gräva i de digitala arkiven efter gamla tweets och uttalanden som i dag bedöms vara komprometterande nog för att motivera ett mediadrev. Inte sällan ställs krav på ”förövarens” raska avskedande och exkommunikation. Ingen nåd ges, särskilt inte för det privilegierade vita patriarkatet.

Ett försök till skämt kan innebära avsked även för nobelpristagare, som biokemisten Tim Hunt. Det är mer en fråga om vem som säger något än vad som sägs. Tillhör man (sic!) en grupp som anses underprivilegierad kommer man undan med mer – som när det visade sig att New York Times-redaktören Sarah Jeong hade twittrat ”Kill All Men” med fler otidigheter.

De enda som inte behöver bry sig om de politiska kommissarierna är de som inte är beroende av att ha jobbet kvar.

Murrays iakttagelse är att vansinnet har spridit sig ut från progressiva amerikanska colleges för att nu genomsyra alla offentliga och många privata arbetsplatser. De enda som inte behöver bry sig om de politiska kommissarierna är de som, likt Murray själv, inte är beroende av att ha jobbet kvar. Övriga gör klokt i att rätta in sig i ledet och hålla eventuella avvikande åsikter för sig själva.

Att medborgare tvingas bekänna sig till dogmer de inte delar är skadligt för samhället och individen. Den turkisk-amerikanske ekonomen Timur Kuran kallar den mekanism som Murray varnar för för preferensfalsifikation. Det vill säga att medborgare offentligt undertrycker sina privata åsikter till förmån för socialt accepterade kollektiva lögner, som att kejsaren inte är naken. I längden är sådana motsägelser ohållbara men i praktiken kan det vara svårt att bryta åsiktshegemonin – särskilt när yppandet av minsta inopportuna skämt kan innebära att man förlorar jobbet.

Om man ska förstå den attraktionskraft den identitetspolitiska vänstern fortfarande har, inte minst på unga och intellektuella, måste revolutionsromantiken tas i beaktande. Att slå sig till ro och njuta frukterna av föregångarnas landvinningar för homosexuella, kvinnor, minoriteter med flera, är för aktivisterna liktydigt med att ge upp Kampen och svika sina ideal.

Inte sällan blir kampen absurd. Exempelvis dikterar kampen att biologiska män som identifierar sig som kvinnor ska få tävla i damidrottsgrenar. Följden blir att transkvinnor, som har fysiska fördelar av att vara födda som biologiska män, sopar mattan med biologiska kvinnor och relativt enkelt kan sätta nya rekord. Fastän det borde vara uppenbart att poängen med damidrott är att kvinnor ska få tävla med lika förutsättningar. Nuvarande ortodoxi föreskriver dock att om man identifierar sig som kvinna så får man tävla i damklassen inom den amerikanska collegeidrotten.

Murrays vill med The Madness of Crowds peka på galenskapen och bidra till att starta om det offentliga samtalet på en lägre konfliktnivå. Att använda kön, sexualitet, etnicitet med mera som ett vapen för att bekämpa kapitalismen är destruktivt menar Murray. Han vill se ett samhälle där sådant som kön, sexualitet och etnicitet inte spelar någon roll. Ett samhälle där var och en inte döms efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll, för att låna Martin Luther Kings ord.

Oavsett om Murray kommer att ha framgång i sitt uppsåt så är The Madness of Crowds ett av de främsta bidragen till en mer sansad debatt i svåra frågor. I förordet liknar Murray sin bok med en minröjningsmetod (The Giant Viper) som spränger en framkomlig väg igenom minfält snarare än att ge sig på att desarmera hela minfältet. Förhoppningsvis kommer andra att följa efter, för vi är i desperat behov av att göra upp med galenskapen.