Tystnaden kring biståndspolitiken

När TV2 startade sin verksamhet 1969 hette det att ett demonstrationståg hade gått förbi på gatan, SVT öppnade grindarna och släppte in dem och det blev TV2. Riktigt så gick det så klart inte till, men det är korrekt att TV2-journalisterna såg sig som revolutionärer.

Det metaforiska demonstrationståget marscherade inte bara in i TV2, utan i många andra organisationer. I vissa har de under åren utsatts för berättigad kritik, i en del andra har mera klokskap tillförts sedan dess, men det finns fortfarande en påtaglig närvaro av 68-vänstern och dess tankevärld i dagens organisationer.

En verklig bastion utgörs av Sida. I dag är det en allians mellan vänsterkrafter och miljöpartister som utgör det politiska styrkebälte som ska förvalta enprocentmålet.

Att detta borde ha omprövats och granskats för länge sedan är uppenbart, men även inom borgerligheten har det funnits en i grunden feltänkt, om inte ogenomtänkt, föreställning om u-hjälpens nytta. Inom Kristdemokraterna finns kopplingen till missionen. Det har dessutom saknats tillräcklig kritisk granskning för att de borgerliga regeringarna 2006–2014 skulle ha kunnat göra något åt problemet.

Inom Moderaterna har det nu inletts en kritisk granskning, om än synnerligen försynt. Att ersätta enprocentmålet, att biståndet ska motsvara en procent av BNP, med en fyraårig biståndsram är inget stort steg, men givetvis bättre än inget.

I dag är det en allians mellan vänsterkrafter och miljöpartister som utgör det politiska styrkebälte som ska förvalta enprocentmålet.

Biståndet har vuxit mycket snabbt och tredubblats på 20 år, men hur lite som har hänt inom politiken kan illustreras med Bo Karlströms bok Det omöjliga biståndet som SNS gav ut 1991. Karlströms kritik är försynt hållen och grundad på mängder av källhänvisningar men han pekar ändå på några centrala sanningar som nu snart 20 år senare är lika relevanta som då de skrevs. 

Boken inleds med ett förord av Anders Forsse som var Sidas generaldirektör 1979–1985. Vad är problemet hos mottagarländerna? ”Felet ligger i främsta rummet”, skriver Forsse, ”hos de stagnerande u-landsekonomiernas styresmän, nämligen i deras oförmåga eller ovillighet att formulera och uthålligt bedriva en produktions- och handelsfrämjande politik”.

Han konstaterar att ”denna svaghet har befästs av en benägenhet – som biståndsgivaren Sverige tidvis visat alltför stor förståelse för – att följa politiska och ekonomiska recept från Östeuropa, vilkas ringa ändamålsenlighet numera har klarlagts för all världen”.

”Man kan”, fortsätter han och exemplifierar med de svenska biståndsländerna i Afrika, ”rentav undra om inte vårt stora finansiella stöd till några sådana länder skapade en frist för dessas regeringar, som sköt upp sanningens minut på ett för de fattiga olyckligt sätt”.

Det centrala i det Forsse skriver och det som Karlström sedan fördjupar resonemanget kring handlar om ”vår omfångsrika och mångfacetterade biståndsförvaltning, trots sin för svenska statsorgan ringa ålder” som framstår som ”alltför centraliserad, alltför manstark, lite väl svåråtkomlig, lite förstelnad i sina ideologiska attityder, alltför lierad med den på sitt sätt djupt konservativa nomenklatura den själv har skapat kring sig”.

Korrumperade biståndsbyråkratier på mottagarsidan motsvaras av korrumperade byråkratier på givarsidan.

Karlström pekar på den i praktiken starka och inflytelserika grupp av konsultföretag som har ett helt naturligt egenintresse av att biståndet både finns kvar och helst expanderar. Många av dessa står också ”politiskt nära den socialdemokratiska biståndsnomenklaturan” och har därigenom stora möjligheter att påverka beslut på det politiska planet och därmed i praktiken att försäkra sig om fortsatta lukrativa uppdrag. Många har genom sina kontakter i medierna möjlighet att påverka opinionen.

När granskades det svenska biståndet på allvar av något svenskt medium?

Det skulle räcka med en marxistisk analys av intressena kring biståndet för att peka på hur ihåligt systemet är.

Karlström skriver om hur en rapport från riksdagens revisorer påpekat att om ansvar för biståndet i ökande grad skulle läggas över på mottagarländerna så skulle det få konsekvenser för svenska konsult- och entreprenadföretag som i dag är verksamma inom biståndet. Dagens Industri berättade den 7 augusti 1991 om detta under den mycket talande rubriken ”SIDA äventyrar miljardmarknad för konsulter”. Det skulle räcka med en marxistisk analys av intressena kring biståndet för att peka på hur ihåligt systemet är.

Karlström:

Ett antal särintressen arbetar för att av olika skäl behålla biståndet och att få del av dess frukter: politiker som vill få röster i allmänna val; de anställda i biståndsförvaltningen som vill behålla sina arbeten; de olika grupperna av konsulter kring SIDA vars arbete är avhängigt av biståndet; exportörer som vill få del av biståndsrelaterade exportkrediter osv. På liknande sätt har biståndet skapat ett komplicerat politiskt nätverk i mottagarländerna: byråkrater, politiker, konsulter osv.

Detta gör, skriver han med en tydlig suck, att det är svårt att bedriva en klar politik som bibehåller endast de väsentligaste målsättningarna och bortser från partsinlagor och personliga hänsyn:

Ännu svårare, nära nog omöjligt, är att i denna komplicerade situation ifrågasätta hela verksamheten.

I dag satsar regeringen dubbelt så mycket på bistånd som på polisen. Är det en rimlig avvägning?

Det mest intressanta i sammanhanget är att frågan nästan aldrig ställs. Det råder en nästan total tystnad i media kring biståndspolitiken.