Så kan Demokraterna vinna tillbaka Trumpväljare
Demokraterna har tappat sin lokala förankring och ser ner på lågutbildade väljare. Det menar Pete Buttigieg, det stora stjärnskottet i Demokraternas primärvalskampanj i sin självbiografi Shortest Way Home. Den domen skulle lika gärna kunna fällas över svenska partier.
När Donald Trump valdes till president 2016 sände det chockvågor genom USA:s politiska etablissemang. För att förstå hur Trumps paroll ”Make America Great Again” kunde få sådant genomslag riktades blickarna mot rostbältet, som sträcker sig ungefär från utkanten av delstaten New York ner till Illinois. Efter att länge ha varit USA:s industriella hjärta är rostbältet i dag fyllt av platser som de senaste 30 åren genomgått nedläggningar inte helt olika dem i svenska bruksorter.
En av de städer som sjunkit ner i desperation var South Bend i delstaten Indiana. Efter att stadens stora företag, biltillverkaren Studebaker, stängde på 1960-talet präglades staden av förfallna fabriker. 1982 föddes Pete Buttigieg in i den miljön, och för honom var de nedgångna industrierna så alldagliga att han aldrig tänkte på dem när han växte upp. Buttigieg var en toppstudent och hade av allt att döma kunnat bli en ”varsomhelstare”: han tog sin kandidatexamen vid Harvard, fick ett stipendium för att läsa vidare vid Oxford och jobbade senare på det prestigefyllda managementkonsultföretaget McKinsey i Chicago. (Buttigieg tjänstgjorde även under USA:s militära insats i Afghanistan.)
Sådana berättelser finns det gott om: ung man eller kvinna lämnar småstaden bakom sig för en framgångsrik karriär i storstaden. Vad som gör historien Buttigieg berättar i självbiografin Shortest Way Home speciell är att lockelsen att få sin hemstad på fötter igen blev för stark, och de lärdomar han dragit genom att ta den något ovanligare vägen.
En kultur har slagit rot där man ser ner på väljare med lägre utbildning och inkomster.
När Buttigieg 29 år gammal valdes till borgmästare i South Bend 2011 var han USA:s yngsta borgmästare, i en stad som magasinet Newsweek hade utsett till en av USA:s ”döende städer”. Trots att det gått nästan 50 år sedan Studebakers fabrik stängde ner upplevde staden fortfarande sviterna av den nedläggningen.
Buttigieg beskriver situationen staden stod inför på ett krasst sätt. Han menar att den största politiska lögnen är att säga att saker kan bli som de en gång var och att gamla förluster går att återställa. Den verkliga förnekelsen i South Bend var enligt Buttigieg den envisa tron att stadens enda väg till framgång var som en industristad, och att allt som saknades var en stor arbetsgivare. I en av bokens mest träffande stycken skriver Buttigieg att ”…paradoxalt nog är det enda sättet att återuppleva vår hemstads forna storhet att sluta försöka hämta tillbaka det från vårt försvunna förflutna”.
Buttigieg är inte heller nådig i sin kritik av Demokraterna. I Demokraterna, liksom i många andra progressiva partier, anser Buttigieg att en kultur har slagit rot där man ser ner på väljare med lägre utbildning och inkomster. Det tar sig uttryck i ofta använda fraser som flyover country för att beskriva USA mellan liberala storstäder vid kusterna som New York och San Francisco.
Ett annat problem är att Demokraterna, till skillnad från Republikanerna, i dag är unikt svaga på lokal- och delstatsnivå. Buttigieg tror att det är en viktig orsak till varför Demokraterna förlorat markkontakten och förståelse för de frågor som berör människor i vardagen. Det mönstret känns onekligen igen från Sverige, vilket bland annat beskrivits i Markus Uvells bok Bakslaget. Amerikanska demokrater som förbluffas över att arbetarklassväljare röstar republikanskt påminner om svenska socialdemokrater som förvånas över LO-väljares vurm för Sverigedemokraterna eller liberalpartister som aldrig förstår varför ingen röstar på dem.
Amerikanska demokrater som förbluffas över att arbetarklassväljare röstar republikanskt påminner om svenska socialdemokrater som förvånas över LO-väljares vurm för Sverigedemokraterna.
För att vara en politisk biografi som uppenbart skrivits i kampanjsyfte är Shortest Way Home en positiv överraskning och långt mer läsvärd än de svenska politiska biografier som publicerats på senare år. Framför allt är Buttigiegs grepp att i hög grad använda staden South Bend som ett instrument för att berätta sin historia lyckat. Dels ger det hans politiska vision konkretion, dels är South Bend precis lagom stort (ungefär som Linköping) och helylleamerikanskt för att det ska bli en passande modell för USA:s framtid och vägval. Det som saknas i boken är mer självrannsakan kring de rasmotsättningar som länge präglat USA och som även Buttigieg fått brottas med i samband med polisskjutningar.
Överlag har dock Buttigiegs två mandatperioder varit en framgångssaga där South Bend gått igenom en industriell renässans. I dag har IT-företag tagit över de lokaler där tillverkningsindustrin en gång huserade. Nostalgi är inte vägen framåt, men att dumförklara väljare är det inte heller. Även om den unge Buttigieg inte ser ut att vinna Demokraternas primärval den här gången gör hans parti, och andra partier som vill mota populister som Donald Trump i grind, klokt i att ta till sig av hans budskap.