Den sanna sagan om Pomperipossa i Monismanien

Den 10 mars 1976 publicerade Expressen Sveriges kanske mest berömda debattartikel genom tiderna: Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa i Monismanien, som betalade 102 procent i marginalskatt. Artikeln skapade en skattedebatt som bidrog till den borgerliga valsegern 1976 och senare skattereformer.

Bakgrunden var att skatterna blev allt mer progressiva och marginalskatterna allt högre under 1970-talet. 1976 var den högsta skattesatsen i den statliga inkomstskatten 57 procent. Till detta kom kommunalskatten. Som lök på laxen chockhöjdes socialavgifterna för den delen av lönen som översteg taket i socialförsäkringarna (7,5 basbelopp) 1976.

Astrid Lindgren var en som drabbades av dessa höga marginalskatter. ”Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten och de sociala avgifter som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så b l e v det 102 %”, skrev hon i sin nu historiska debattartikel.

”Berätta sagor kan fru Lindgren, men räkna kan hon inte”, svarade finansminister Gunnar Sträng (S) i ett meningsutbyte som blev en opinionsmässig katastrof för den socialdemokratiska regeringen.

Astrid Lindgrens inhopp i debatten satte fokus på ett problem som var större än avdragsrätten för egenavgifter.

Hur kom det sig att marginalskatten blev så hög? Såsom egenföretagare betalade Astrid Lindgren sina egna socialavgifter – kallade egenavgifter. Detta utöver statlig och kommunal inkomstskatt. Här är de skattesatser som bör ha gällt för Astrid Lindgren 1976:

Jag får det alltså inte till exakt 102 procent. Det kan bero på att Astrid Lindgren räknade egenavgifterna på ett annat sätt.

Egenavgifterna är i alla fall kärnan i problemet. För löntagare räknas inkomstskatt fram baserat på den lön som står på lönebeskedet, efter att socialavgifterna (arbetsgivaravgifterna) dragits. Man kan se det som att arbetsgivaravgifterna är avdragsgilla för löntagaren. Därför är också egenföretagares egenavgifter avdragsgilla. Men av tekniska skäl (egenavgifterna är avdragsgilla också vid beräkningen av egenavgifter) får man avdrag för förra årets egenavgifter. Eftersom egenavgifterna hade chockhöjts 1976 hade Astrid Lindgren inte särskilt stora avdrag för fjolårets egenavgifter, och den marginalskatt hon skulle betala det året blev faktiskt över 100 procent.

Astrid Lindgrens artikel ledde till stor debatt och krav på förändringar. Mindre uppmärksammat är att resultatet blev att hon till slut faktiskt inte behövde betala 102 procent i marginalskatt.

Den 15 mars, fem dagar efter att debattartikeln publicerats, skickade Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Industriförbundet med flera organisationer in en skrivelse till regeringen med krav på en lösning på problemet. Två månader senare – en blixtsnabb beredning i dessa sammanhang – lade regeringen fram en proposition om schablonavdrag för egenavgifter. Schablonavdraget får man samma år som egenavgifterna betalas. Året därefter sker en avstämning där schablonavdraget jämförs med de faktiska egenavgifterna. Reglerna började gälla för inkomster intjänade redan under 1976.

”Därmed elimineras de särskilda marginaleffekter som annars skulle ha kunnat uppkomma vid 1977 års taxering [dvs. inkomståret 1976]”, skrev regeringen i propositionen. Schablonavdraget sänkte Astrid Lindgrens marginalskatt till cirka 85 procent. Systemet med schablonavdrag för egenavgifter gäller fortfarande.

Skattesystemet premierade skatteplanering och skuldsättning framför produktivt arbete.

Den socialdemokratiska regeringen lyckades alltså åtgärda den omedelbara orsaken till Pomperipossaeffekten. Men opinionsmässigt var skadan redan skedd och resten är skattehistoria.

Astrid Lindgrens inhopp i debatten satte fokus på ett problem som var större än avdragsrätten för egenavgifter. Marginalskatterna på arbete, om än i slutändan inte över 100 procent, var orimligt höga. Kring 1980 var den totala marginalskatten – om man summerar inkomstskatten, arbetsgivaravgifterna och skatter på konsumtion när man spenderar pengarna – över 90 procent. Astrid Lindgrens taxeringsuppgifter för 1976, som jag har begärt fram från Stockholms stadsarkiv, visar att hon hade en taxerad inkomst på 1,2 miljoner och totalt betalade 1,05 miljoner i skatt.

Inom kapitalbeskattningen fanns verkliga Pomperipossaeffekter. Skatten på avkastningen på en investering kunde vara 150 procent, på grund av de sammantagna effekterna av hög inflation och höga skattesatser. Skattesystemet premierade skatteplanering och skuldsättning framför produktivt arbete. Svenskarna hade blivit ett ”folk av fifflare”, som Gunnar Myrdal uttryckte det i en artikel i Ekonomisk Debatt.

Till slut insåg politiker, på båda sidor av blockgränsen, att de höga marginalskatterna var skadliga. Under 1980-talet sänktes de gradvis. Det kulminerade i den stora skattereformen 1990–1991, som innebar en kraftig sänkning av marginalskatterna, samtidigt som ränteavdragen stramades åt.

Sedan skattereformen har marginalskatterna dock börjat öka igen. Kommunalskatterna är nu rekordhöga och den avtrappning av jobbskatteavdraget som infördes 2016 innebar höjda marginalskatter. En ljuspunkt är dock att värnskatten ska försvinna nästa år. Förhoppningsvis har inte lärdomarna från Pomperipossadebatten försvunnit ur det politiska minnet.