Kampen om folkhemmet

Bakom valrörelsens kamp mellan partierna, där de med olika politiska förslag försökt vinna väljarnas stöd, har också en annan mer djupgående konflikt gjort sig synlig. Det  är konflikten om vem som ska äga berättelsen om Sverige och vårt gemensamma framtida öde.

Detta är en kamp på metanivå, som endast ibland söker sig ner i den gängse politiska debatten. Men det sker med jämna mellanrum, exempelvis när Moderaterna erövrade Socialdemokraternas arbetslinje. När de började kalla sig ”det nya arbetarpartiet”, och formulerade ett program som ibland inofficiellt benämndes ”arbetarpolitik utan socialism”, var det på det statsbärande partiets hemmaplan de gav sig in, och, får vi ändå säga, lyckades rätt hyggligt med att ta ledartröjan för Arbete Åt Alla-berättelsen.

Nu ser vi en liknande operation äga rum. Det är Sverigedemokraterna som gör anspråk på att återta folkhemmet. Jag skriver återta, eftersom folkhemmet ursprungligen kom från högern, och brukar tillskrivas högerfigurer som Rudolf Kjellén och Teodor Holmgren.

Jag skriver återta, eftersom folkhemmet ursprungligen kom från högern.

Det finns tre punkter där kritik riktats mot denna sverigedemokratiska ambition. Kring detta ämnar denna text resonera.

Den första kritiken riktas mot att överhuvud göra sådana som Kjellén till folkhemmets egentlige far. Han använde exempelvis knappt ordet.

Den andra kritiska punkten är att Sverigedemokraterna inte har samma inkluderande ambition i sin föreställning om folkhemmet. Utan de är mer exkluderande.

Och för det tredje, Sverigedemokraterna missar att Per Albin Hanssons folkhemsvision hade udden riktad mot sociala klyftor och orättvis fördelning av resurser. Sverigedemokraterna skyller å andra sidan allt på invandrarna.

Låt oss resonera kring detta.

Det goda samhället skulle fungera som den goda familjen. Det skulle inte finnas några styvbarn eller kelgrisar.

Ett par enklare invändningar kan riktas mot påståendet att Kjellén var folkhemsbegreppets upphovsman. Den främsta är att han själva knappt en enda gång använde själva ordet.

Det vi vet är att ordet först betecknade enklare ställen dit folk kunde gå för att förkovra sig, läsa och dricka en kopp kaffe, diskutera och få lite förströelse, ett slags Folkets Hus på mikronivå. Eller att det förekom allmänt i politiska förkunnelser.

Således, om Kjellén inte talade folkhem, hur kan han då vara upphovsperson? Svaret är att vi får skilja mellan termen ”folkhemmet” och begreppet. Själva ordet började användas under tidigt 1900-tal och betecknade då en slags samlingsplats dit folk kunde söka sig för att finna bildning och förströelse, ett slags mikroskopiska Folkets Hus.

Begreppet däremot, det är tankefiguren, föreställningen bakom ordet, och den kan ges olika epitet. Det har nämnts att ”medborgarhemmet” var lika rimligt, eller att vi med ”moder Svea” antyder något liknande, nämligen att vi alla svenskar, egentligen, borde vara som en stor familj.

Vad var det då folkhemstanken innebar?

I Per Albin Hanssons berömda riksdagstal 1928 var hans poäng att det goda samhället skulle fungera som den goda familjen. Det skulle inte finnas några styvbarn eller kelgrisar. Alla skulle bemötas med respekt. Men i ett samhälle som det svenska, med skriande orättvisor, där några bodde i kojor och andra i slott, var detta en omöjlighet att åstadkomma.

Vad folkhemstanken utgår från är en organisk tankegång – att samhället är en helhet, en slags gigantisk kropp, där de olika delarna är beroende av varandra.

Per Albin Hansson fick kritik av vänstern inom partiet för att han försökte ersätta den marxistiska kampmodellen med en konservativ föreställning.

Detta organiska synsätt har egentligen ingen speciell ideologisk hemhörighet. Den brukar dock ofta tillskrivas konservatismen. Skälet till detta är att konservativa betonat att de olika delarna av kroppen har sina speciella uppgifter, och att det därför inte är rimligt att ”fötterna” försöker ersätta ”hjärnan”. De har olika uppgifter. Och därmed bör deras bestämmanderätt inte vara lika.

På senare tid har vi sett hur organismteorin lyckosamt använts inom den gröna rörelsen, där den stundtals fått en revolutionär betydelse, eftersom kritiken mot dagens samhälle varit att den stör hela jordens naturliga samband. Men i stället för att säga ”organisk” säger den gröne ”interdependens”.

Den organiska tankegång som Per Albin Hansson utnyttjade i sitt folkhemstal var föreställningen om att alla ska respektera varandra och få sina rimliga behov tillgodosedda. För det socialistiska partiets ledare var det därför rätt innovativt att lyfta fram ”familjen” som en metafor för partiets vision, eftersom just den tanken, att familjen är en grundbult i samhället, inte klassen eller gruppen, traditionellt var en del av den konservativa ideologin.

Det var också ett skäl till att Per Albin Hansson fick kritik av vänstern inom partiet för att han försökte ersätta den marxistiska kampmodellen med en konservativ föreställning.

Om vi vill kan vi också i den Peralbinska förkunnelsen om att det inte ska finnas några kelgrisar eller styvbarn hitta rötter ner i den kristna föreställningen om att alla människor hör samman. Det är den universella tanken, att vi varken ska vara judar eller greker, utan inför vår herre ska vi alla vara smålänningar.

Även om Socialdemokraterna i dag ibland återvänder till Per Albins familjemetafor kan vi notera att de flesta nu för tiden uppfattar ”folkhemmet” som ett hus, där det förvisso bor en familj, men det är själva kåken som är grundmaterialet i folkhemsspråket. Folkhemmet ska restaureras, städas, möbleras och ibland skyddas mot att rivas.

Det är inte konstigt om några med radikalkonservativa böjelser gör anspråk på att ta över rollen som folkhemmets förvaltare.

Således: själva ordet ”folkhemmet” har haft olika betydelse, men begreppet är en organisk tankegång, som används för att se Sverige som en stor gemenskap där alla ska behandlas lika. Och för att åstadkomma detta, för att smälta samman nationen i en helhet, krävs sociala reformer.

Vi vet också att Rudolf Kjellén gav uttryck för en stark beundran för arbetarrörelsens gemenskap, deras manifestationer, bland annat när han bevittnade ett förstamajtåg i Göteborg. Det är också därför som Kjellén kan betraktas som en representant för ”radikalkonservatismen”.

Det råder ingen enighet om vad som ska avses med ”radikalkonservatism”. Rimligtvis bör begreppet användas vidsynt. Vi får se det som ett samlingsbegrepp för konservativa med aktivistiska böjelser, som söker ta initiativ snarare än att reagera negativt på andras försök till förändring. Det är en konservatism som gett upp hoppet om att återställa en förlorad värld, men som tror det är möjligt, för den som är beredd att ta politisk strid, lyckas återskapa mycket av det goda som fått förlorat i samhällsutvecklingen. Den radikalkonservative riktar inte heller sin kritik enbart mot socialisterna, även om de är värst, utan också mot liberalernas individualism, liksom kapitalismens råhet och brist på respekt för invanda traditioner.

Radikalkonservatismen är således inte att blanda samman med ”reaktionär”, men inte heller ”socialkonservativ”. Den förre är mer oreflekterat motståndare till alla nymodigheter och ser förändring som förnedring. Den senare är mer pragmatisk och hyser inga ambitioner om något mer än att förhindra socialister att fördärva det som ändå fungerar hyggligt.

Det är därför Rudolf Kjellén passar väl in i den radikalkonservativa fåran. Han vågade tänka utanför den reaktionära boxen och såg potentialen i att åter svetsa samman nationen med hjälp av ”socialistisk” reformverksamhet. Men det var inte heller en socialkonservativ reparationsverksamhet, som nöjde sig med att försöka lindra de värsta orimligheterna av social nöd. Det var en bred reformverksamhet med ett visionärt konservativt mål.

De radikalkonservativa kom under 1920- och 30-talet att flyta in i det nationalsocialistiska projektet. De förlorade därför mycket av sin politiska potential, medan socialdemokraternas folkhemsmodell avgick med seger, närmast en hegemoni i vårt land. Men nu, när socialdemokratin förlorat denna position, är det inte konstigt om några med radikalkonservativa böjelser gör anspråk på att ta över rollen som folkhemmets förvaltare.

Frågan är, har Sverigedemokraterna den möjligheten?

Om socialdemokratin varit bärare av ett inkluderande folkhem har det inte inneburit exempelvis en generös invandringspolitik.

En invändning mot att göra Per Albin Hanssons och Rudolf Kjelléns folkhem till något likartat, är att den förre var inkluderande i sin folkhemstanke, medan Kjellén var mer exkluderande. På samma sätt saknar sverigedemokrater, som med sin syn på migration vill stänga ute folk, Socialdemokraternas mer öppna attityd till omvärlden, såväl när det gäller människor som global kultur.

Argumentet är inte dåligt. Det är uppenbart att Sverigedemokraterna mer betonar hoten mot dagens svenska samhälle än de lyfter fram behovet av sammanhållning.

Samtidigt kan vi konstatera att om socialdemokratin varit bärare av ett inkluderande folkhem har det inte inneburit exempelvis en generös invandringspolitik. Tvärtom har denna varit strängt reglerad. Länge såg partiet assimilation som rätt naturlig för dem som kom till Sverige. Inte heller har socialdemokratin, i likhet med andra partier, sett några större problem med att låta sina inkluderande ambitioner förverkligas genom steriliseringar av dem som inte passat in i normaliteten.

Så gränsdragningen är inte glasklar när det gäller synen på migration. Däremot är arbetarrörelsen mer öppen för kulturella influenser än vad Sverigedemokraterna kommer i närheten av. Förvisso har det inom vänstern funnits en avoghet mot kommersialism och USA-imperialistisk kultur, men den har i hög grad avklingat.

Möjligtvis ersätts den snorrike kapitalisten med en annan parasitär figur, intränglingen, som drar till sig resurser från de personer som skapat dem.

Det vanligaste argumentet mot Sverigedemokraternas folkhemsvision är att den utesluter det som var bärande för Per Albin Hansson och socialdemokratin, nämligen jämlikheten. Det var det nationella – hela folket! – som lyftes ihop med kraven på utjämning, rättvisa, jämlikhet och hela det socialistiska kittet.

För Per Albin Hansson var idealet ett Sverige som fungerade lika harmoniskt som den goda familjen. Alla skulle bemötas med respekt. Alla skulle få nog av livets goda, utan att för den skull få lika. Men denna vision stördes av att några bodde i kojor och andra i slott. Ett ojämlikt Sverige kunde inte bli familjärt.

Denna kritik mot samhällsklyftor är inte det som Åkesson lyfter fram. Här är det i stället hoten mot folkhemmet, främst migrationen, men också att ”essensen” av det svenska tunnas ut kulturellt.

Även denna kritik mot Sverigedemokraternas folkhemsföreställning har viss bärighet. Socialdemokratin har alltid varit upptagen av att kritisera ”klyftor” och ”orättvisor” i betydelsen ”skillnader”. Ser vi till vad Jimmie Åkesson exempelvis skriver i sin Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision (2018) är fokus snarare på att det svenska samhället inte levererar den välfärd som medborgarna förtjänar. Det är kritik mot att sjukvården inte fungerar, att ungdomspsykiatrin släpar efter, sönderslagna trygghetssystem, arbetslöshet och låglönekonkurrens.

Men eländesbeskrivningen sätts inte i relation till att andra gjort sig förmögna – och badar i mjölk och honung – på det sätt som traditionell vänsterförkunnelse brukar vara uppbyggd. Möjligtvis ersätts den snorrike kapitalisten med en annan parasitär figur, intränglingen, som drar till sig resurser från de personer som skapat dem.

Vänstern angriper den parasit som tillskansat sig mer än han förtjänat. Sverigedemokraten den som korpar av sådant han eller hon överhuvudtaget inte varit med om att skapa.

Det Per Albin Hansson gjorde var att baka samman den socialistiska kritiken av tjyvsamhället med den borgerliga föreställningen om nationen.

Kanske kan vi säga att Per Albin Hanssons folkhem var en blandning, en triangulering, av kritik mot klyftorna i samhället och en vision om ett sammanhållet Sverige, med betoningen på det förra, de sociala orättvisorna. Jimmie Åkessons folkhem handlar i stället å ena sidan om att betona samhörigheten i samhället, att Sverige måste hålla ihop, och å andra sidan att detta kräver att den svenska välfärdens brister åtgärdas. Det genom att rättigheter och plikter hänger samman, så att inte någon oförtjänt kan åtnjuta folkhemmets frukter.

Det Per Albin Hansson gjorde var att baka samman den socialistiska kritiken av tjyvsamhället, av orättvisor och fattigdom, med den borgerliga föreställningen om nationen, om det önskvärda att folket lever i endräkt. Detta ställdes på sin spets när Hansson kritiserade det existerande samhällets elände genom att påpeka att oginheten drev unga män och kvinnor till emigration. Per Albin Hansson började avsluta sina tal – som hade en hög grad av traditionell socialistisk utformning – med att få publiken att utbringa ett leve för Sverige.

Det finns också väl belagt att Socialdemokraterna på trettiotalet började argumentera för sina socialpolitiska förslag genom att framställa dem mer som ”befolkningspolitik” än som något som skulle förbättra arbetarklassens villkor.

Gradvis växte tanken fram att välfärdsreformer skulle gynna hela folket, inte bara vissa grupper. Det var såväl ett sätt att vidga väljarbasen och tala till fler grupper än enbart de traditionella proletärerna, som ett sätt att övertyga en riksdagsmajoritet om reformernas nytta för Sverige som nation.

Att även Moderaterna, på den tiden ”Högerpartiet”, gradvis började acceptera reformerna på trettiotalet var således inte enbart av tvång. Det fanns en god mylla för att acceptera reformer som stärkte nationen, i synnerhet om de dessutom kunde motiveras med att vara ”produktiva”.

”Folkhemmet” var i konservativ säck innan det kom i socialdemokratisk påse.

För att göra en lång historia kort kan vi säga att ”folkhemmet” var i konservativ säck innan det kom i socialdemokratisk påse. Denna omstuvning innebar en viss omtolkning av begreppet. Även om kärnan var densamma – det önskvärda är att Sverige blir som en stor familjegemenskap – lades betoningen hos Socialdemokraterna mer på klyftorna i samhället.

När nu Sverigedemokraterna försöker ta tillbaka folkhemmet kan vi se att de också gör en viss nytolkning. Men idealet är en nationell harmonisk helhet, ett kollektiv som är större än den enskilde individen, något mer än personligt självförverkligande.

Kanske kan vi säga att kampen om folkhemmet därmed också är en kamp inom dem som ser politikens primat som att skapa en överindividuell gemenskap.