Alla uppgifter om att motståndet skall upphöra är falska

Häromveckan nåddes svenska hushåll av ett informationshäfte från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det var inte vilken samhällsinformation som helst, utan sådan som rör statens själva kärnuppgifter: beredskap i händelse av nationell kris eller i värsta fall ett väpnat angrepp.

Vi som levde under det kalla kriget minns det mesta från den informationsdel med samma rubrik, ”Om kriget kommer”, som fanns i telefonkatalogen i varje svenskt hem. Det är en blandning av information om hur myndigheternas beredskap fungerar och tips på hur man bäst förbereder sig själv och sin familj på en eventuell krissituation.

En formulering som känns igen från kalla krigets dagar återfinns under rubriken ”Om Sverige angrips krävs motståndskraft” och lyder:

Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.

Låt detta budskap sjunka in, liksom dess konsekvenser vid en eventuell väpnad konflikt. Sverige kan inte kapitulera. Varje budskap av sådan art är att betrakta som falskt, det är statens meddelande till medborgarna. I händelse av väpnat angrepp förväntas vi kämpa till sista blodsdroppen. Frågan är hur många av dagens svenskar som internaliserat denna inställning.

I händelse av väpnat angrepp förväntas vi kämpa till sista blodsdroppen. Frågan är hur många av dagens svenskar som internaliserat denna inställning.

Under det kalla kriget var Sverige ett av världens mest militariserade länder per capita. Till följd av den svenska neutralitetsdoktrinen och alliansfriheten (huruvida den verkligen var neutral och alliansfri kan förstås diskuteras) syftade det svenska invasionsförsvaret till att Sverige mer eller mindre ensamt skulle kunna freda sitt territorium från en fullskalig invasion från en främmande makt, det vill säga Sovjetunionen.

Efter Sovjetblockets sammanbrott ersattes invasionsförsvaret av den eviga fredens politik, det vill säga en politik som utgick från föreställningen att det var osannolikt att krig någonsin skulle kunna utbryta i vårt närområde igen. Denna förbluffande naivitet, som tog sig uttryck i den besynnerliga idén att Sverige bäst försvarades i Afghanistan, spred sig inom såväl socialdemokratin som i de borgerliga partierna. Lågvattenmärket var förmodligen när Fredrik Reinfeldt avfärdade den svenska försvarsmakten, statens grundläggande funktion, som ett ”särintresse”.

Det senaste decenniets oroväckande säkerhetspolitiska utveckling har medfört ett bryskt uppvaknande för många av de makthavare och opinionsbildare som bidrog till att göra Sverige försvarslöst. Någon erkänsla kommer naturligtvis aldrig de att få som hela tiden påtalat det destruktiva i att avskaffa den svenska försvarsförmågan, för så fungerar den svenska konsensuskulturen. Så länge alla på maktpositioner byter ståndpunkt samtidigt så kan alla hjälpas åt att låtsas som att ingen omsvängning har skett. Vi har på senare år sett liknande skiften inom bland annat migrationspolitiken.

Tyvärr är det mycket som har gått förlorat under den naiva epoken. Förbandsnedläggningar och destruering av krigsmateriel och beredskapslager har kostat skattebetalarna många, många miljarder. Nedskärningar på personal och övningsverksamhet har förhindrat nödvändig kunskapsöverföring och kompetensutveckling.

Allra allvarligast är dock kanske att försvarsviljan verkar ha gått förlorad. Under det kalla krigets dagar fanns en allmän medvetenhet om hotet från öster, som delades av de flesta oavsett politisk hemvist, med undantag av den lilla grupp kommunistiska femtekolonnare som i dag kallar sig för Vänsterpartiet och som fick omfattande ekonomiskt stöd från samma imperium som drog upp planer för att invadera vårt land.

I dag tycks denna ryggmärgsreflex, att försvara sig mot yttre angrepp, inte lika självklar. Efter två och ett halvt decennium av rosenskimrande omvärldsanalyser och misstänkliggörande av den egna försvarsmakten är det kanske inte heller ägnat att förvåna.

I dag tycks denna ryggmärgsreflex, att försvara sig mot yttre angrepp, inte lika självklar.

Det återstår att se hur staten avser medvetandegöra medborgarna om det oerhörda som ligger i formuleringen att ”aldrig ge upp.” En konsekvens som man kan läsa in mellan raderna är att det ingenstans finns tips på hur man flyr fältet. Staten förväntar sig att svenskarna stannar och försvarar sitt land. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.