Militären ska försvara samhället, inte spegla det
Försvarsmakten anser sig ha för få kvinnor i sin organisation. För få kvinnor för vadå, exakt? När det gäller att försvara den svenska gränsen är det viktiga utbildning och utrustning, inte könstillhörighet. Kanske är utspelet tänkt att plocka PR-poäng, men få kommer att byta åsikt om försvaret för att fler rekryter har hästsvans under M90-kepsen.
13 procent av dem som genomgår grundläggande militär utbildning i Sverige är kvinnor. Bland Försvarsmaktens anställda är siffran 16. Det finns, enligt försvarets marknadschef Robert Forss, ”en ärlig vilja att förändra det och skapa en organisation som speglar samhället i stort”.
Det hade varit alldeles utmärkt om försvarets uppgift varit att spegla samhället, men nu är ju uppgiften att försvara det. Där finns inte mycket att vinna på en större andel kvinnliga rekryter. Det går att argumentera för att armén har nytta av kvinnlig personal i kontakter med lokalbefolkningen i Afghanistan, men närvaron i Afghanistan är i sin tur av ganska marginell betydelse för huvuduppdraget att skydda Sveriges gränser.
Däremot skulle en jämnare könsfördelning – 30 procent är vad försvaret i dag eftersträvar – definitivt utgöra en PR-fördel. Många av dem som kritiserar försvaret tenderar att hänvisa till den ”machokultur” som de anser präglar Sveriges militär. Mycket riktigt menar Forss att det är ett problem att försvaret associeras med män och manlighet.
Ingen kan anklaga Försvarsmakten för att inte hänga med sin samtid. Det är gnistrande modernt att prata genus, strukturer och kön. Frågan är bara om det verkligen kommer att gynna försvaret att hänga på den trenden.
De personer som ogillar ”machokulturer”, ”manlighet” och liknande normer, har nämligen en tendens att även ogilla försvaret som sådant. Exempelvis skrev partiledarna för Feministiskt initiativ så här i en debattartikel våren 2015:
Vapen och militarism är sällan en lösning på en konflikt, och väpnade konflikter mellan nationer är inte heller det största säkerhetshotet varken i Sverige eller globalt. Militarism göds av maskulinitetsnormer och har samma mekanismer som det övriga strukturella våldet mot människor. Våld handlar om att utöva makt, och detta är något som pojkar och män får lära sig tillhör att vara en såväl patriotisk som en maskulin man.
Låter det verkligen som personer som kan övertygas om det militära försvarets förträfflighet, bara det finns fler kvinnor i uniform?
Tur då för Försvarsmakten att det inte spelar någon stor roll att så inte är fallet. Försvaret har nämligen ett stort stöd i Sverige i dag, och opinionen för att öka försvarsanslagen är stark. I förrgår (13/3) kom exempelvis M, C, KD och S överens om att skjuta till en halv miljard extra i vårändringsbudgeten. Det är visserligen alldeles för lite, men betydligt bättre än inga pengar alls.
Försvaret är helt enkelt hyfsat populärt. Åtminstone tills det börjar tala om könsfördelning i stället för att fokusera på sitt uppdrag. Försvarsvänner kommer som bäst att himla med ögonen. Hos dem som inte gillar försvaret på grund av dess ”maskulinitetsnormer” kammar man däremot noll. Större andel kvinnor kommer inte att ge militären någon rosa klapp på axeln – men det behöver den inte heller. Försvaret ska inte spegla samhället, utan försvara det.