EU mäter ojämlikhet, inte fattigdom

I höstas lanserade EU sin ”sociala pelare”, med målsättningar för sociala rättigheter i unionen. Det var en del av en fokusförflyttning som skett inom EU, där den så kallade sociala dimensionen, i synnerhet kampen mot fattigdom i unionen, fått allt mer uppmärksamhet. Den sociala dimensionen var till exempel föremål för ett av de fem diskussionsunderlag som EU-kommissionen publicerade förra året tillsammans med en vitbok med scenarier för hur EU kan se ut 2025.

Sedan 2010 finns en EU-strategi med gemensamma målsättningar för bland annat sysselsättning, utbildning och social inkludering. En av dessa målsättningar är att antalet människor som lever under de nationella fattigdomsgränserna ska minska med 20 miljoner mellan 2008 och 2020. Denna fattigdomsgräns går vid 60 procent av den disponibla medianinkomsten i respektive land, en nivå som kan variera kraftigt mellan länder som Luxemburg och Rumänien.

Än så länge har framstegen mot att nå denna målsättning varit obefintliga; faktum är att antalet fattiga i EU enligt denna definition ökade med 1,7 miljoner från 2008 till 2015. Det är mot den bakgrunden som EU-kommissionen nu efterfrågar kraftfullare åtgärder för att minska fattigdomen i Europa.

Enligt EU:s nuvarande siffror är 24 procent av alla EU-medborgare fattiga. I själva verket visar mer realistiska uppskattningar att andelen ligger närmare 4 procent.

Problemet är bara att måttet som kommissionen använder egentligen inte mäter fattigdom. En ny studie av nationalekonomen Zsolt Dervas där EU:s fattigdomsmått jämförs med andra relativa inkomstmått visar att EU-måttet snarare fångar ojämlikhet. Definitionen av fattigdom är ett tillstånd där individen saknar tillgångar för att uppfylla grundläggande behov, men genom att oreflekterat använda 60 procent av den nationella medianinkomsten som ett mått på ”fattigdom” har EU-kommissionen under lång tid likställt ojämlikhet med fattigdom. Att någon tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten visar bara att han tjänar lite i förhållande till genomsnittet – inte nödvändigtvis att han har ont om pengar.    

EU saknar inte insikt om att fattigdomsmåttet är dysfunktionellt. EU:s statistikmyndighet Eurostat skriver i en ordförklaring: ”Denna indikator mäter inte välstånd eller fattigdom utan låg inkomst i jämförelse med andra invånare i landet, vilket inte nödvändigtvis innebär låg levnadsstandard.” Till skillnad från EU-kommissionen använder Eurostat därmed ordet fattigdom i dess rätta mening och understryker att dagens indikator inte mäter fattigdom.

EU-institutionernas begreppsförvirring är problematisk. För det första orsakar sammanblandningen av fattigdom och ojämlikhet grova överskattningar av hur många människor som egentligen är ”fattiga” i EU. Enligt EU:s nuvarande siffror är 24 procent av alla EU-medborgare fattiga. I själva verket visar mer realistiska uppskattningar att andelen ligger närmare 4 procent.

För det andra är uppskattningar av fattigdom på EU-nivå utefter nationella mått ingenting annat än värdelösa sifferexerciser. Exempelvis kan en person i Luxemburg med en inkomst strax under den nationella ”fattigdomsgränsen” konsumera sju gånger så mycket varor och tjänster (justerat för köpkraft) som en person vars inkomst ligger strax över den nationella gränsen i Rumänien. Att bunta ihop människor med så vitt skild köpkraft i kategorin ”fattiga” och uttrycka deras sammanlagda storlek som en andel av EU:s befolkning blir därför extremt missvisande.

Uppskattningar av fattigdom på EU-nivå utefter nationella mått är ingenting annat än värdelösa sifferexerciser.

I motsats till EU:s uppskattningar visar absoluta mått på levnadsstandarden att europeiska låginkomsttagare har fått det bättre över tid. Den fattigaste tiondelen av de svenska hushållen har till exempel sett sina disponibla inkomster öka sedan 1990 och har i dag högre levnadsstandard än någonsin. Det beror bland annat på den mer marknadsliberala inriktning Sverige slog in på kring 1990 och även på det svenska EU-inträdet. Sedan Sverige gick med i EU har våra livsmedelspriser sjunkit med 20 procent i förhållande till andra priser, vilket framför allt har gynnat låginkomsttagare. På EU-nivå har fattigdomen mätt som andelen människor som inte har råd med grundläggande utgifter som hyra, mat och hushållsvärme minskat sedan 2008. Minskningen är störst i fattigare medlemsstater som Bulgarien, Polen och Rumänien, där andelen människor i materiell nöd minskade med mellan 7 och 10 procentenheter 2008–2015.

Om EU:s institutioner vill hålla koll på fattigdomen i unionen bör de anamma mått på köpkraft i form av en sammanvägd varukorg som en bättre indikator på hur många medborgare som uppnår en tillfredsställande levnadsstandard. Då skulle även policyslutsatserna bli annorlunda. I stället för att lägga en ansenlig del (en tredjedel av EU-budgeten 2017) på omfördelning mellan medlemsländerna genom EU:s strukturfonder, vilket underblåser korruption i framför allt Central- och Östeuropa, skulle en mer integrerad inre marknad kunna öka köpkraften genom att säkerställa ökad konkurrens och mer konsumentmakt. Och för att minska klyftorna inom EU är det inte så mycket en social pelare som behövs som att slå vakt om den fria rörligheten, vilket möjliggör för arbetstagare från låginkomstländer att söka sig till länder där de kan tjäna mer än vad de gör i sina hemländer.

En välfungerande inre marknad och fri rörlighet är sådant som EU kan upprätthålla, men EU varken kan eller bör bli en överstatlig välfärdsstat. Och på EU-nivå liksom i Sverige måste vi sluta mäta och prata om fattigdom på fel sätt. Det tjänar ingen på, allra minst de som faktiskt är fattiga.