Antirasismen är det bestående arvet efter 1968

Jag har fått tillfälle att tänka ännu en gång på 1968, detta märkliga år. Uppdraget är att säga något om högerns (borgerlighetens) missförstånd kring detta år. Det är ändå nödvändigt att först granska bjälken i det egna ögat.

Den som står mitt i ett skede, som jag gjorde 68, har svårt med distansen till skeendet. I efterhand blir det lättare att förstå vad som hände, men också retrospektivt finns såväl ett kunskapsteoretiskt försteg (jag såg vad som hände) som ett kunskapsteoretiskt hinder (jag tenderar att övervärdera betydelsen av det jag såg).

Det senare problemet har, inser jag nu, lett mig till att i olika sammanhang göra följande felaktiga beskrivning av 68. Jag har övervärderat 68 som brytningspunkt för – ja till och med sett 68 som slutet på – ett tidigare skede. Det jag därmed har missat är en viktig kontinuitet. Intressant nog har borgerligheten gjort samma misstag.

Under 1960-talet växte det fram en ny sökande och odogmatisk vänster i vårt land. Jag var en del av den. Det började med kamp mot atomvapen, radikalpacifism och i mitt fall medlemskap i Världsmedborgarrörelsen. Ett namn som Gandhi var betydelsefullt på två sätt. Dels som förespråkare för aktivt icke-våld, en aktiv strategi för politisk förändring, dels som en förbindelselänk till Sydafrika. Också svartas rörelse för medborgerliga rättigheter i USA var en viktig inspirationskälla, som förstärkte föreställningen om icke-våld som en aktiv strategi för samhällsförändring.

För mig personligen, och för många med mig, blev frågan avgörande om inte majoriteten i Sydafrika hade rätt att göra väpnat uppror.

Från kampen mot atomvapen var steget inte långt till arbetet mot apartheid i Sydafrika. Jag minns hur jag bytte anti-kärnvapenknappen mot ett svartvitt anti-apartheidmärke. Men i Sydafrika utmanades pacifismen. För mig personligen, och för många med mig, blev frågan avgörande om inte majoriteten i Sydafrika hade rätt att göra väpnat uppror. Vi övergav sedan vi grubblat över den radikalpacifismen. Vi glömde därmed en sida av Gandhis budskap: icke-våldet som aktiv strategi för befrielse.

Gandhi var emellertid fortfarande med oss på ett annat sätt. Hans svar på frågan vad han tänkte om västerländsk civilisation gjorde fortsatt intryck på oss:

– Det låter som en bra idé, hade han svarat.

Från Sydafrika förflyttades vårt engagemang till Indokina. Kampen för kolonial frigörelse och för en uppgörelse med det på rasism grundade förtrycket av människor i tredje världen blev en emotionell grundbult för den nya vänstern.

1968 gick denna breda odogmatiska vänster under, har jag brukat tänka. I dess ställe trädde en dogmatisk skara inbördes trätande grupperingar, vilka alla syftade till att ställa sig i ledningen för en socialistisk omvandling av vårt land. Detta som ett svar på ett hårdnande klimat med skärpta motsättningar. I Vietnam Tet-offensiven. I Tjeckoslovakien det Sovjetiska undertryckandet av Pragvåren. I Frankrike generalstrejk. I USA Svarta Pantrar i stället för den just mördade Marthin Luther King. Dessa erfarenheter dödade den nya odogmatiska vänstern, har jag brukat säga. Men har jag haft rätt?

Vi omtalade varandra som ”kamrat fiende” och vår självbild var lika orealistisk som borgerlighetens blick på oss utifrån.

Visst fanns dessa slutna grupperingar. Mest framgångsrik bland dem, ända fram till mitten av 70-talet, var maoisterna inom KFML, inspirerade av den kinesiska kulturrevolutionen. På samma kant fanns andra maoistiska och stalinistiska grupper. Borgerligheten såg med fasa på dem, trots deras ringa numerär, och deras politiska ambition togs på största allvar. Också vid sidan av maoisterna/stalinisterna fanns de, som hade lika revolutionära ambitioner, men som fruktade att ett socialistiskt maktövertagande skulle ske under ledning av just stalinister och maoister (med Stalins Sovjet och Maos Kina som förebild). Vi – jag var en av dem – försökte artikulera radikalt demokratiska tankar om hur ett socialistiskt system skulle gestalta sig, med inspiration från bland annat Lenins skrift ”Staten och revolutionen”.

Det var där, inom 68-vänsters hårda kärna, stalinistisk eller anti-stalinistisk, min utsiktspunkt fanns. Vi omtalade varandra som ”kamrat fiende” och vår självbild var lika orealistisk som borgerlighetens blick på oss utifrån. Vår självöverskattning motsvarades och förstärktes av deras skräck. Vi trodde att en socialistisk omvälvning var nära förestående. Vi var angelägna om att den gick till på ett för oss acceptabelt sätt. Borgerligheten var angelägen att göra den om intet.

Striderna inom vänstern blev därmed häftiga. Jag skriver i min bok Vänsterdocenten om detta. Det jag tecknar där är självupplevt. Samtidigt har jag mer och mer kommit att förstå att det perspektiv jag då hade på världen, min föreställning om att den socialistiska omvälvningen var nära förstående, det där vi så intensivt hoppades på och borgerligheten på allvar fruktade, inte alls delades av majoriteten av dem som låtit sig svepas med av 68-rörelsen. Deras tro var långt svalare.

Rörelsen leddes och styrdes skickligt (framför allt gällde det DFFG, de förenade FNL-grupperna) av maoisterna i KFML, som hade ett instrumentellt synsätt på rörelsen; den skulle befrämja mobiliseringen för den socialistiska revolutionen. Och denna revolution såg man i ljuset av Maos Kina. Vi som tänkte annorlunda bråkade och trätte. Själv blev jag utkastad ur Vietnamrörelsen.

Men de som utgjorde fotfolket, de som var med i solidaritetsarbetet med befrielsekampen i Indokina, eller senare med Chile, drevs inte av någon radikal kommunistisk övertygelse. De flesta som var med, också efter 68, utgjorde ett fortsatt utflöde av den odogmatiska vänster som formats före 68.

Det var bara vi själva som optimistiskt, och borgerligheten som med fasa, trodde vi hade några utsikter att lyckas.

Dessa trägna fotarbetare inom solidaritetsrörelsen hatade mördandet av oskyldiga människor i Indokina, de ifrågasatte den västerländska rasism som gjort kolonialismen i allmänhet och kriget i Indokina i synnerhet kriget möjligt. De sökte också svar på frågan hur något sådant, trots rådande demokratiska institutioner i ett land som USA, var möjligt. I allmänhet såg de just rasismen som en möjlig förklaring. De hyste ofta socialistiska värderingar, men var inte anhängare av någon blodig revolution.

Det är därmed fel att se 68 som slutet på en rörelse. Man bör snarare se det som ett tillfälle av kristallisation. Då utfälldes från rörelsen hårda grupper av dogmatiska kommunister av varierande slag, allt ifrån radikalt anti-auktoritära och rådssocialistiska kotterier, till traditionella kommunistiska rörelser med Maos Kina och Stalins Sovjet som inspiration. Dessa individer som sökte ställa sig i ledningen för rörelsen var emellertid få och deras (vårt) projekt var fullkomligt orealistiskt. Det var bara vi själva som optimistiskt, och borgerligheten som med fasa, trodde vi hade några utsikter att lyckas. Den breda vänsterrörelsen var långt mindre berörd av våra fantasmagorier än vi ville tro.

Om detta perspektiv på vad som hände är riktigt kan frågan ändå ställas på nytt om vad borgerligheten missförstod ifråga om 68. Den gjorde alltså samma misstag som vi som var djupt involverade i ”ledningen” av vänsterrörelsen. Den överskattade möjligheten av att rörelsen skulle resultera i en radikal samhällsförändring. Men den missade samtidigt den verkliga styrkan i rörelsen. Den fanns inte hos rörelsens ledning utan bland dess djupa led. Den låg framför allt i uppgörelsen med en västerländsk på rasism baserad självförståelse.

Den viktigaste händelsen 68 var i det perspektivet inte Kårhusockupationen (en icke-händelse) utan demonstrationen mot tennismatchen i Båstad. Själva konfrontationen kring denna match bidrog också till radikaliseringen av en hel politiskt intresserad ungdomsgeneration.

Något som kom att stärka den falska självbilden hos den hårda kärnan inom 68-rörelsen var de stora (vilda) strejker som utbröt i Malmfälten, i skogarna och i vissa hamnar. Vi såg dessa som ett utflöde av 68. Nu, tänkte vi, håller rörelsen på att skölja med sig historiens subjekt, som ska genomföra omvälvningen. Nu har 68 nått arbetarklassen. Också inom borgerligheten spred sig på samma grund en oro.

En icke-auktoritär och frihetlig anda spreds inom den breda vänsterrörelsen, där 68 bara var en krusning på vågen.

Denna oro kunde inte ha varit mer obefogad. Den bästa förklaringen till strejkerna var inte radikal inspiration från 68-rörelsen utan LO:s solidariska lönepolitik. Upproret var snarare riktat mot den ledande socialdemokratin än mot kapitalet. Man ogillade av naturliga skäl tanken på att arbetarna skulle hålla igen på lönekraven i de mest vinstgivande företagen.

En icke-auktoritär och frihetlig anda spreds inom den breda vänsterrörelsen, där 68 bara var en krusning på vågen. Föreställningen om korporativismen, om en socialdemokrati som vuxit in i staten, grep omkring sig inom såväl vänster som borgerlighet. IB-affären blev ett bevis för hur illa det stod till. Och till detta Astrid Lindgren och Pomperipossa.

Om 68-rörelsens ledning var sluten och auktoritär så var fotfolket fortsatt frihetligt och rebelliskt.

Socialdemokratins valförlust 1976 blir begriplig i ljuset av den rådande tidsandan. Centerns framgång förklaras av missnöje med betongsocialism och maktfullkomligt socialdemokratiskt ”mygel”. Till sist spelade Astrid Lindgren en viktigare roll än Jan Guillou. Men medan hon tog hand om tidens oro inom borgerligheten kunde Guillou fånga stämningarna inom den breda vänstern. Staten (socialdemokratin) och kapitalet hade visat sig sitta i samma båt.

Mycket som vi förknippar med 68 är nog i själva verket en del av tidsandan. Rörelsen orsakade inte föreställningar om fri kärlek, kvinnors frigörelse, radikal populärmusik eller miljöns betydelse. Den var snarast själv ett utflöde av en tidsanda som inrymde alla dessa komponenter och hänsyn. Där fanns emellertid en kvarvarande insikt, som borgerligheten hade svårt att ta till sig: antirasismen. Den bars verkligen fram av 68-rörelsen.

Man delade föreställningen om en hierarki av raser, där den vita var överst på toppen och de svarta nederst (med asiater i mellanskiktet).

Sven Lindqvist blev den som tematiserade saken, men han tänkte fel på en väsentlig punkt, och därmed har han inte bara klargjort viktiga förhållanden utan också skapat förvirring.

Den breda 68-vänstern såg sambandet mellan rastänkande och kolonialism och detta samband förklarade hur demokratier kunde begå folkmord. Föreställningen om att rasismen var falsk, föreställningen om att raser inte existerade i den mening rasbiologerna hade hävdat, hjälpte vänstern till klarsyn. Högern hade svårare på den här punkten.

Efter andra världskriget hade Sverige, om än halvhjärtat, med olika försök att täcka över spåren, lagt antisemitismen bakom sig. Detta var emellertid något annat än att ha givit upp rasismen.

Antisemitismen var inte en väsentlig del i det nazistiska rastänkandet. Hitler skriver i Mein Kampf att han först uppfattade judendomen som en religion. Och staten borde inte blanda sig i religionen, ansåg han på den tiden. Han kom senare att uppfatta judendomen som ett slags mäktig konspiration – eller, han knöt skickligt an till utbredda folkliga föreställningar med den innebörden. Han förnekade emellertid uttryckligen att det fanns något sådant om en judisk biologisk ras (i sina bordssamtal).

Det blir därmed missvisande då Sven Lindqvist ser Auschwitz som ett uttryck för västerländsk rasism. Auschwitz var något annat. Men rasismen fanns där förstås också hos Hitler – liksom hos Churchill. Man delade föreställningen om en hierarki av raser, där den vita var överst på toppen och de svarta nederst (med asiater i mellanskiktet). Utan den föreställningen hade det varit svårt att motivera den västerländska kolonialismen.

Hur kan något sådant tillåtas ske? Förklaringen är rasistiska föreställningar om offren.

Det är notabelt att andra världskriget inte gällde frågan om ras. I uppgörelsen med nazismen följde därmed inte med någon nödvändighet en uppgörelse med rasismen.

Uppgörelsen med rasismen var emellertid en självklar del av 68-rörelsen. För många hade alltså engagemanget börjat i Sydafrika, inspirerat av medborgarrättsrörelsen i USA. I rasfrågan hade man också hjälp av att alla, såväl ”fotfolk” som ledande gestalter skolade i kommunistiskt tänkande, var överens. Såväl Hitler som Churchill var rasister – men inte Stalin.

Orsaken till Stalins antirasism är ett tema för ett annat sammanhang, men väsentligen byggde det förstås på tilltron till Lysenko och vad vi i dag skulle kalla epigenetikens betydelse. Vad han skrev om kolonial befrielse var självklarheter för vänstern men anatema för högern.

Upptäckten av rasismen som en viktig och kvardröjande grund för kolonialismen blev en bestående lärdom inom den vänster som följde på 68. Och om stödet till kampen i Indokina varit i en mening ett resultat av ett ställföreträdande engagemang, så kom nu motsättningen att bli reell. Den kom att handla om oss, om svenska företags närvaro i länder som Sydafrika, om en borgerlighet som motsatte sig bojkott av den rasistiska regimen och om företag som utan svårighet gjorde affärer med diktatorer i fattiga länder, utan demokratiska institutioner.

Dessa diktatorer är ju i realiteten hälare, som säljer det egna landets naturtillgångar, berikar sig själva och lämnar folkmajoriteten i fattigdom och elände. Hur kan något sådant tillåtas ske? Förklaringen är rasistiska föreställningar om offren.

Trafiken fortsätter med blandningen av storfinans (läs Lundin Oil) och borgerliga politiker (läs Carl Bildt) in i våra dagar.

Det närmaste vi kom socialismen i Sverige stod i stället Socialdemokraterna och LO för.

Till detta kommer försäljningen av vapen till samma skikt av diktatorer/hälare. Vänstern ser vad som sker och invänder, högern väljer att blunda och acceptera. Bästa förklaringen är nog att de inte i realiteten har gett upp sin rasism.

Vad blev det då till sist av den socialistiska omvälvning som vi som var drivande inom 68-vänstern så optimistiskt men ack så orealistiskt tänkte att vi skulle åstadkomma?

Den kom av sig. Det närmaste vi kom socialismen i Sverige stod i stället Socialdemokraterna och LO för, då Meidners löntagarfondsocialism för en tid hamnade på dagordningen.

Tanken bakom denna socialism var att den skulle utgöra ett svar just på missnöjet med LO:s lönepolitik. Den hade alltså genererat stora övervinster. I stället för att arbetarna individuellt skulle strejka vilt i protest mot dessa övervinster i ett försök att få en liten del av kakan för egen konsumtion skulle samhället i form av den fackliga rörelsen överta dem och investera dem till det allmännas bästa.

För ett ögonblick skälvde det svenska samhällsbygget. Snart var allt åter till det normala.

Som bekant kom den rörelsen av sig, då borgerligheten vaknade till liv på allvar och beslutsamhetens friska Meindernska hy övergick i den Kjell-Olof Feldska eftertänksamhetens kranka blekhet. För ett ögonblick skälvde det svenska samhällsbygget. Snart var allt åter till det normala.

Nu hade 68-rörelsens energi ebbat ut. Nu blåste i stället hårda vindar från höger.

Var fanns under denna period Vänsterpartiet? På sjuttiotalet rycktes partiet med av den hårda 68-kärnans ideologiska övertygelser. Vad som formulerades i 1972 års program hade emellertid intet att skaffa med någon återgång till traditionell kommunistisk politik. Ambitionen var långt djärvare. Man ville ha en radikal demokratisk omvandling av samhället. Jörn Svensson var programskrivare och inspiratör. Jag eldade själv på med skrifter som min bok Demokrati och proletär revolution. Ordet för dagen var ”rådssocialism”.

Mot slutet av 80-talet var det i samband med realsocialismens kollaps tid för besinning. I det partiprogram, till vilket jag skrev utkastet, kan man säga att Vänsterpartiet var tillbaka på den punkt där 68-rörelsen började växa fram i form av en bred odogmatisk vänstersocialistisk rörelse.

Eller så kan man mer pessimistiskt säga att vi med detta program var tillbaka där vi en gång, i maj 1917, hade börjat.