Ett gott nytt år?

Vilken svensk politiker har imponerat mest under 2017?

Karin Svanborg-Sjövall: Jag skulle vilja nominera två: Sara Skyttedal och Ida Drougge, för sina framgångsrika ansträngningar att på bred front bekämpa offentligt slöseri. Det är otroligt viktigt att vi har folkvalda på alla nivåer som både tittar på incitamentsproblem kopplade till regelverk och system i stort, men som också rider spärr mot vansinniga förslag i realtid.

Siri Steijer: Det var befriande när Ulf Kristersson tillträdde som partiledare och i sitt första tal betonade äganderätten, som en viktig principfråga för högern att slåss för. Det politiska samtalet präglas annars i alltför stor utsträckning av diverse mål som ska uppnås, som många gånger verkar helga medlen. Som att höja skatter eller begränsa andra friheter som att dricka alkohol, slippa betala för socialförsäkringssystemet och låta bli att ta ut semester.

Jacob Lundberg: Johanna Jönsson (C), som oförtrutet arbetar för en human migrationspolitik trots ett hårdnande samtalsklimat.

Blanche Jarn: Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd i Stockholm, har genom sin kamp mot stadens infrastruktur bidragit till att driva ned Miljöpartiets väljarstöd i Stockholm till under riksgenomsnittet (!). Hatten av!

Andreas Johansson Heinö: Pass.

Lars Anders Johansson: Anna Kinberg Batra. Utan att ta ställning till huruvida det var rätt eller fel av partikamraterna att kräva hennes avgång så kan jag konstatera att hon satte partiet och Sverige framför sig själv och mötte kritiken och avgångskraven med en värdighet som få hade bemästrat.

Vilken har varit 2017 års mest tongivande politiska händelse?

Johan Ingerö: Som så ofta under den här regeringen så är det ingen policyförändring som toppar året. Viktigast är istället den massiva skandalen på Transportstyrelsen och regeringen oförmåga att hantera den. Med regeringsommöblering som följd.

Lars Anders Johansson: Att det europeiska samarbetet knakar i fogarna efter Brexit-omröstningen och migrationskrisen. Macrons valseger i Frankrike tolkades i början som ett steg i motsatt riktning, men tycks snarare ha förstärkt de antieuropeiska stämningarna.

Andreas Johansson Heinö: Metoo-uppropen. De kommer att få långsiktiga, betydande konsekvenser för flera samhällssektorer, på gott och ont.

Jacob Lundberg: Donald Trumps tillträde och krossandet av alla förhoppningar om att President Trump skulle vara annorlunda från Candidate Trump.

Vilken samhällsförändring har flugit under radarn?

Blanche Jarn: Hur snabbt den liberala vurmen för Macron dog ut när han inte längre var det minst dåliga av två presidentalternativ, utan en helt vanlig illiberal, s-stämplad fransk president utan intresse för frihetliga frågor.

Andreas Johansson Heinö: Den teknologiska utvecklingen. Det är väldigt många som tittar i backspegeln just nu. Vi har en politisk debatt som i stor utsträckning speglar människors frustration att saker inte är som de brukade vara, samtidigt som förutsättningar. Under tiden susar tänkbara lösningar förbi i ytterfilen.

Johan Ingerö: Jämfört med tidigare så skulle jag säga att radarn fångar upp det mesta numera. Men i spåren efter Brexit och Trump tycker jag mig uppfatta en ny sorts nationalstatsdebatt, som dock inte nått in i finrummen riktigt än.

Lars Anders Johansson: Fram tills de senaste uppmärksammade gruppvåldtäkterna har den ökande otryggheten i hög utsträckning flugit under den mediala och politiska radarn. Min spaning är att frågor om lag och ordning kommer att stå i centrum, vare sig partierna vill det eller inte.

Vilken sakfråga önskar du skall få uppmärksamhet i valrörelsen 2018?

Johan Ingerö: Att svensk sjukvård är på väg mot en tillgänglighetskollaps. Köerna ökar, och från politiskt håll talas det mest om att tillföra ytterligare miljarder. Men det är sjukvårdens struktur som inte fungerar, och det hoppas jag att vi äntligen får igång en stor debatt om.

Siri Steijer: Att avskaffa lagen om anställningsskydd och sänkta skatter.

Lars Anders Johansson: Politikens gränser. Det är hög tid att framför allt liberaler börjar fråga sig vilka samhällsområden som politiken ska hålla sig borta ifrån. Under ett halvt decennium har svenskarna försökt hitta politiska lösningar på de problem som politiken har skapat. Med facit i hand var det inte så lyckat. Det är dags att överföra makten över medborgarnas liv till dem själva.

Karin Svanborg-Sjövall: En stor del av våra integrationsproblem skulle kunna hanteras om man vågade sig på mer radikala regellättnader och kostnadsminskningar för företagande. Här har delningsekonomin stor potential att skapa de enkla, men lagliga jobb som efterfrågas. På köpet skulle vi få en bredare arbetsmarknad som inte bara hade haft lättare att absorbera nyanlända utan som också underlättade för flera grupper som idag har svårt att komma in.

Jacob Lundberg: Behovet av reformer på arbetsmarknaden för att lågutbildade invandrare ska kunna få jobb.

Värsta skräckscenario inför valåret?

Karin Svanborg-Sjövall: Att vi glider tillbaka i en renodlad GAL/TAN-debatt och ignorerar att riksdagsbesluten i nästan samtliga fall kommer att vara materiella och fördela sig på en vänster-högerskala. Jag vet inte hur mycket mer av metaperspektiv jag står ut med, och jag tror att många väljare känner likadant.

Andreas Johansson Heinö: En repris på 2014. Det vill säga en evighetslång mardröm av perfekt inövade talepunkter.

Siri Steijer: Att de borgerliga partierna backar i viktiga principfrågor, vilket till exempel Moderaterna var på väg att göra i debatten om vinst i välfärden och tidigare om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Det vore också förödande om de borgerliga partierna inte lyckas komma överens och skapa en ny allians.

Johan Ingerö: Jag skulle nästan säga status quo, med en svag och i stora delar inkompetent regering som skapar polarisering utan att så mycket egentligen blir gjort. Det här har varit den mest deprimerande mandatperioden under min tid som politiskt intresserad. Men å andra sidan kan det ju alltid bli värre…

Blanche Jarn: Att Moderaterna går till val på att höja skatten igen – och vinner.

Vilket parti skulle du helst se åka ur riksdagen?

Jacob Lundberg: Sverigedemokraterna får gärna gå samma väg som Ny Demokrati.

Karin Svanborg-Sjövall: Miljöpartiet. Förhoppningsvis kan en riktig käftsmäll från väljarna rehabilitera den liberala linje som faktiskt levde i det partiet en gång i tiden. Det vore bra för svensk politik i dubbel mening: man skulle slippa deras nuvarande stollerier i Riksdag och regering och med lite tur på sikt återställa en mer frihetligt sinnad part inom vänsterblocket.  

Anders Johansson Heinö: Inget. Jag gillar inga partier, men små partier är inte lika farliga och maktfullkomliga som stora partier. Dessutom tenderar de att ibland ägna sig åt idéer och inte bara maktutövning.

Siri Steijer: Socialdemokraterna.

Johan Ingerö: Vänsterpartiet.

Blanche Jarn: De flesta.

Lars Anders Johansson: Socialdemokraterna. Det är kanske inte ett särskilt troligt scenario under 2018, men att de svenska socialdemokraterna på sikt skulle följa sina europeiska systerpartiers genomklappning är inte osannolikt. Få saker skulle så i grunden rita om det politiska landskapet i Sverige som om S kastade in handduken för gott.