Utblick Krönika
I regnskogens framkant
Brasilianskt jordbruk är föremål för många kontroverser i Europa, främst på grund av den värdefulla regnskogen. Men debatten är i vanlig ordning förenklad. Torbjörn Fagerström har besökt landet och hittat en jordbrukssektor som sedan länge kört om den europeiska.
Den arealmässigt största naturtypen i Brasilien är den välkända tropiska regnskogen Amazônia. Den täcker 50 procent av landets yta och omfattar ofattbara 500 miljoner hektar (11 gånger Sveriges yta). Ändå är det bara omkring 60 procent av Amazônias totala areal som ligger i Brasilien. De resterande 40 procenten delas mellan ett antal grannländer. Brasilianarna är noga med att skilja mellan Amazônia, som är beteckningen på själva regnskogen, och Amazonas, som är en av landets 27 delstater.
Mindre känt är att det finns ytterligare ett enormt regnskogsområde, den atlantiska regnskogen (Mata Atlântica). Den täcker 20 procent av landets yta utefter det östra kustområdet, och hänger alltså inte ihop med Amazônia. Mellan dessa regnskogsområden breder den brasilianska trädsavannen – Cerradon – ut sig över 200 miljoner hektar (21 procent). De resterande knappa 10 procenten täcks av grässavanner av Pampastyp längst i söder, och torra ökenliknande områden längst i nordost.
När européerna koloniserade Brasilien var det av naturliga skäl den atlantnära regnskogen som de exploaterade först.
Cerradons vegetation består av gräs och buskar, samt glesa bestånd av högre träd. I likhet med alla savanner i det tropiska bältet, kännetecknas Cerradon av att nederbörden är för liten och för ojämnt fördelad över året för att upprätthålla en tropisk regnskog. Tropiska savanner har en regntid och en torrtid, medan regnskogar har nederbörd året runt. Gräset och buskarna på savannen är anpassade till att tåla torrtidens vattenbrist, för att sedan väckas till liv när regnen kommer.
När européerna koloniserade Brasilien var det av naturliga skäl den atlantnära regnskogen som de exploaterade först. Det var där som de stora plantagerna med bland annat sockerrör växte fram. I dag är jordbruket i det atlantiska regnskogsområdet mer diversifierat, med sockerrör, spannmål, fruktodlingar, kaffeplantager, och inte minst stora arealer av eukalyptus för att försörja massaindustrin i området. Samtidigt finns det en tilltagande medvetenhet om att den atlantiska regnskogen har en delvis unik fauna och flora – där finns många arter som inte finns i Amazônia – och eftersom det numera bara är ynka sju procent av den ursprungliga skogen som finns kvar intakt, börjar man sjösätta ambitiösa restaureringsprogram för miljön.
Eukalyptusplantagerna ger syn för sägen i den frågan. De hör till jordens mest baktalade odlingar, möjligen bara överflyglade av oljepalmsodlingar i Indonesien. Eukalyptus, påpekar kritikerna, är främmande för kontinenten, de skapar biologiska öknar och hyser inget annat liv än en handfull specifika skadeinsekter som har följt med från Australien.
Så kan man naturligtvis tycka, men som alltid kan det vara klokt att reflektera över alternativen. Eukalyptusplantagerna är enormt produktiva (i runda slängar 10 gånger mer än en svensk skog) och om man vill ha en massaindustri av den omfattning som man nu har, så ger eukalyptus med säkerhet den mest arealeffektiva råvaruförsörjningen. Genom att odla eukalyptus på den areal som fabrikerna behöver, så får man större areal över för att restaurera. Det är också precis vad som sker: under vår resa i landet i våras besökte vi bland annat ett område där man bedriver forskning och fältförsök kring restaurering av den atlantiska regnskogen.
Lyckligtvis har regnskogen i Amazônia inte drabbats alls lika hårt av exploatering som den atlantiska. Omkring 20 procent har huggits ner, vilket betyder att merparten finns kvar intakt. Enligt vår ciceron under resan är de största hoten mot regnskogen inte det att lagstiftningen är dålig. Lagstiftningen i Brasilien håller god klass gällande skogsskötsel och naturskydd.
Problemen är dels fattigdomen, som driver jordlösa småbönder till att idka ett improduktivt och därmed arealkrävande svedjejordbruk, dels en utbredd korruption inom myndigheterna som leder till att illegala avverkningar för att utvinna timmer fortfarande kan pågå utan att lagföras. Som ett tredje och mera sentida hot anges omvärldens jakt på mineraler och metaller till bland annat våra elbilar.
Brasiliens enorma odlingar av bland annat sojabönor brukar ju illustreras med bilder på en fylking av skördetröskor som sveper fram över landskapet i skördetid. Tvärtemot vad många tror är det inte regnskogen som har huggits ner för att ge plats för dessa. Nej, det är Cerradon som har strukit på foten för jordbrukets expansion. I dag återstår ungefär 20 procent av den ursprungliga savannen, medan 80 procent används för jordbruksproduktion i någon form.
Men från 1970-talet och framåt har den fantastiska moderniseringen av jordbruket på Cerradon pågått.
Fram till för ungefär 50 år sedan var det nästan bara köttproduktion, med enorma rancher. Jordarna var redan från början naturligt lågproduktiva, som tropiska savannjordar brukar vara, och försämrades dessutom stadigt i takt med att betet utarmade dem ytterligare.
Men från 1970-talet och framåt har den fantastiska moderniseringen av jordbruket på Cerradon som jag skildrade i min förra krönika pågått. Man har kalkat enorma arealer för att höja pH-värdet på de naturligt sura jordarna, berikat dem med växtnäringsämnen – främst fosfor – och infört moderna jordbruksmetoder, växtföljder och utsäden. Resultatet har jag redan skildrat: det brasilianska jordbruksundret som har fört upp landet till en ledarposition när det gäller kunskap om jordbruk under tropiska förhållanden.
Men det finns mer att göra. Det är fortfarande mer än 50 miljoner hektar av Cerradon (drygt Sveriges totala areal) som används till lågproduktiva beten. Det vill man ändra på. Brasilianarna har bland annat stora planer på att helt och hållet kunna byta ut fossila bränslen mot bioenergi. Längre fram hägrar möjligheterna att öka värdeutbytet från jordbruksprodukter genom att utvinna högvärdiga kemikalier, vitaminer, proteiner, med mera för bland annat läkemedelsindustrin.
Den brasilianska forskningsorganisationen Embrapa kommer nog att fortsätta att ligga i framkant, med en dynamisk, framåtsyftande och vetenskapstillvänd syn på jordbruk. I bakkant ligger nog även fortsättningsvis EU, med sitt motstånd mot bland annat genteknik, ivrigt påhejat av bakåtsträvande så kallade miljörörelser. Men det tar nog brasilianarna med knusende ro.