Samhälle Åsikt
Vilken energipolitik får vi med en S-regering?
Använd kärnkraften som politisk spelbricka, anser Arena Idé. Vore det kanske bättre att fokusera på energipolitikens sakpolitiska grund? Det frågar sig Joakim Broman, och liknar energidebatten vid en flygande cirkus.
I Monty Python and The Holy Grail (1975) stoppas Kung Arthur vid ett tillfälle på sin resa av den svarte riddaren, som låter meddela att ingen får resa genom hans skog. Arthur försöker förhandla med honom, men snart har de båda dragit sina svärd. En kort slagväxling senare hugger Arthur av vänsterarmen på den svarte riddaren.
– Stå nu åt sidan, säger Arthur.
– Det är bara en skråma, svarar den svarte riddaren.
– En skråma?! Hela din arm är av!
– Jag har varit med om värre.
Och så fortsätter duellen, tills Arthur hugger av även den högra armen och utropar seger. Han böjer sig på knä för att tacka Gud, men blir sparkad i huvudet av den svarte riddaren, som inte gett upp. “Det är bara ett köttsår”, säger han, och hetsar vidare.
Jag kommer att tänka på scenen när jag läser DN Debatt (18/8), där Elinor Odeberg och Vilgot Österlund på tankesmedjan Arena Idé radar upp krav som de anser att Socialdemokraterna bör ställa för att släppa fram ny kärnkraft. Regeringen, skriver företrädarna, behöver parlamentarisk enighet för att få långsiktiga spelregler och företag som vågar investera i ny kärnkraft. Det förhandlingsläget bör oppositionen utnyttja för att ställa krav om att kärnkraften ska vara statlig, att staten borde upprätta ett byggbolag för bostäder och att regeringen ska inrätta ett stort infrastrukturprogram.
Det är ett rätt märkligt förslag att S borde använda kärnkraften som utpressning för att få till reformer inom bostadspolitik och infrastruktur. Energipolitik är viktigt, faktiskt en av de grundläggande byggstenarna för hela det industriella samhället. Det hade varit rimligt att kräva av Socialdemokraterna att de hade egna övertygelser på området – sådana som inte bara är taktiska brickor eller spelmarker att använda i en kohandel.
Det var den opinionen som 2022 fick Socialdemokraterna att panikvända i frågan bara en vecka före valet.
Men dessutom är Arena Idés debattartikel grundad på en felläsning av det parlamentariska läget i energipolitiken. Artikeln bygger på att regeringen behöver Socialdemokraternas stöd. I själva verket är det tvärtom. Under och efter energikrisen fick en redan kärnkraftsvänlig opinion en tydlig skjuts uppåt, när fler väljare fick se svart på vitt vad kärnkraftsnedstängningarna fick för konsekvenser för hushållens elpriser, industrins konkurrenskraft och Sveriges klimatutsläpp. Numera vill nästan 60 procent av väljarna fortsätta använda kärnkraft och bygga nya reaktorer vid behov. Lägg till detta de 25 procent som vill fortsätta använda kärnkraft men inte bygga nytt. Antalet som vill avveckla kärnkraften helt är numera under 10 procent.
Det var den opinionen som 2022 fick Socialdemokraterna att panikvända i frågan bara en vecka före valet. Sedan dess har partiet försökt göra det trovärdigt att man både vill bevara och se ny kärnkraft. Men eftersom man samtidigt velat behålla privilegiet att kritisera regeringen och dess “ensidiga fokus på kärnkraft” kvarstår oklarheterna om vilken energipolitik som egentligen skulle bli gällande vid ett regeringsskifte.
Problematiken är snarlik den som S även möter i migrationspolitiken, där partiet vill göra gällande att man numera är för en mycket stram linje. Men man förklarar varken hur den migrationspolitiska inriktningen eller den nya kärnkraftsvänliga positionen ska jämkas ihop med samarbetspartiernas ståndpunkter. För Tidöpartierna är detta en gåva, inte ett problem. För varje gång som oppositionen kritiserar energipolitiken gör man det samtidigt troligare att den kommer att bli en valfråga även 2026.
När man sitter i den rävsaxen är man inte i stånd att ställa några krav på regeringen, och särskilt inte i frågor som inte ens har att göra med energipolitiken. Snarare framstår man som den svarte riddaren, som efter att ha fått både armar och ben avhuggna av Arthur föreslår att man ska “call it a draw”.
***
Sedan valet 2022 har det varit en vanlig uppfattning att en ny, bred energiöverenskommelse måste komma på plats för att ge långsiktiga spelregler för branschen.
Frågan är bara om potentiella investerare i energisektorn skulle lita på att nästa energiuppgörelse blir mer långsiktigt hållbar än tidigare handslag på området. Energiöverenskommelsen från 2016 höll bara i ungefär tre år. Innan dess fanns ett flertal inriktningsbeslut och uppgörelser där centrala beståndsdelar övergetts eller omförhandlats, ofta efter bara några år.
Efter 1980 års folkomröstning fattade riksdagen beslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010, vilket som bekant övergavs när slutåret väl närmade sig. 1991 års energiuppgörelse mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet blev startskottet för subventioner till förnybar energi och inte minst etanol som fordonsbränsle, något som sedan förstärktes av 2006 års pumplag och ledde till en snabb uppgång för E85 i tanken. Sedan svängde politiken igen, Alliansregeringen avskaffade subventionerna och S-regeringen införde 2015 en skatt som gjorde bränslet mycket dyrt. I kombination med att vissa bilägare fått problem med motorn och fick bekosta reparationerna själva självdog försäljningen av etanolbilar.
Trots ambitioner om långsiktighet har de alla fallit, och energipolitiken har svängt i takt med vinden.
1997 gjordes ytterligare avsteg från 1980-talets kärnkraftsinriktning när en uppgörelse mellan S, V och C gav regeringen rätt att stänga reaktorer med politiska beslut, vilket ledde till nedstängningarna av Barsebäck 1 (1999) och 2 (2005). Ytterligare några år senare hade dock Centerpartiet ändrat sig igen, och som en del av Alliansens energiuppgörelse 2009 tillät man till och med ny kärnkraft att byggas, om än på marknadsmässiga villkor och begränsat både sett till antal reaktorer och geografiska platser. Det ledde till att Vattenfall inledde ett nybyggnadsprojekt, gjorde en ansökan till Strålskyddsmyndigheten och köpte mark vid Ringhals. Detta projekt avslutades dock efter regeringsskiftet 2014, när S och MP “tog ett helhetsgrepp” om styrningen av Vattenfall. Året efter chockhöjdes effektskatten på kärnkraft och ledde till ytterligare nedläggningsbeslut.
Alla energiöverenskommelser har inte varit lika breda som den 2016, men flera av dem har varit blocköverskridande och haft den uttalade ambitionen att ge branschen långsiktiga spelregler. Trots det har de alla fallit, och energipolitiken har svängt i takt med vinden.
Det som på sikt kan göra energipolitiken hållbar över decennier är inte främst uppgörelser och formella överenskommelser utan att en bred majoritet i riksdagen i praktisk handling visar att man är överens om inriktningen och inte tänker ta strid om den.
Om Socialdemokraterna är för kärnkraft, som de påstår, kan de förstås rösta för de förändringar som regeringen föreslår och deklarera att de ståndpunkter som man antagit inte är föremål för förhandling vid ett regeringsskifte. Hittills har man tvärtom röstat nej till det mesta. I vintras påpekade exempelvis Ulf Kristersson, Ebba Busch och Romina Pourmokhtari att S röstat nej till att tillåta kärnkraft på fler platser än de befintliga reaktorerna, att man röstat nej till att byta ut ordet “förnybart” mot “fossilfritt” i de energipolitiska målen och att man i Europaparlamentet inte velat ta ställning för att kärnkraften ska behandlas som andra fossilfria kraftslag. Inte heller har S gjort några förtydliganden om hur Miljöpartiets och Vänsterpartiets kärnkraftsmotstånd ska hanteras vid ett eventuellt regeringsskifte.
En ny energiuppgörelse där S är med skulle naturligtvis inte skada. Men innan dess borde man kunna förvänta sig att det stora oppositionspartiet visar att man menar allvar med långsiktigheten.