”Visst kan liberaler och socialdemokrater forma ett gemensamt politiskt projekt”
Självklart finns det konfliktytor mellan liberaler och socialdemokrater, men det finns också gemensamma nämnare som det går att bygga en politisk framtid på skriver Emma Høen Bustos och Matilda Molander i ett svar till Caspian Rehbinder – som svarar direkt.
REPLIK. Caspian Rehbinder har upptäckt att det finns ideologiska skillnader mellan liberalism och socialdemokrati. Vad dumt att vi inte tänkte på det.
Självklart finns det stora ideologiska skillnader. Men det finns också viktiga gemensamma drag. Med dem som grund menar vi att det finns förutsättningar att bygga ett gemensamt politiskt projekt. Det kommer varken att vara lätt eller självklart, men det är möjligt.
Läs också:
Den liberala individualismen utgör en del av socialdemokratins politiska dna. Det är också individualismen som markerar den skarpaste skiljelinjen gentemot den mer illiberala vänstern. Utan liberalism – ingen socialdemokrati. Att påstå något annat är att förneka liberalismens avgörande roll för den socialdemokratiska idéutvecklingen.
Samtidigt har Rehbinder självklart rätt i att relationen mellan socialdemokratin och liberalismen bär på en inneboende konflikt som gör praktiskt politiskt arbete till en utmaning.
Vår poäng är inte att det saknas konfliktytor, utan att det också finns gemensamma nämnare.
Vår poäng är inte att det saknas konfliktytor, utan att det också finns gemensamma nämnare på vilka det går att bygga ett samarbete. De här konflikterna och möjligheterna till samförstånd existerar sida vid sida. Det går att på samma gång vara trygg i sin egen ideologiska kompass, och utifrån den hitta samarbeten och kompromisser med andra.
Payam Moula kan prata om att omkullkasta kapitalismen och liberaler om att öppna gränser, i praktiken fungerar dessa ställningstaganden snarare som kompassriktningar än mallar för hur politiken ska genomföras. Det är inte i venndiagrammets ytterkanter som vi föreslår att mötas, utan i skärningspunkten mellan våra ideologiska cirklar.
Rehbinder använder klimatet som exempel på ett område där ideologiernas utgångspunkter är oförenliga. Och visst har Moula och undertecknade olika syn på kapitalism. Men socialdemokratin är varken skeptiskt inställd till teknologiska framsteg eller lika civilisationskritisk som den gröna rörelsen. Här finns potential att bygga politiskt samförstånd – men då krävs att liberaler erkänner att resursutnyttjandet i dagens ekonomiska system varken är hållbart eller rättvist.
Vi vill påbörja diskussionen kring en politisk berättelse där rättvisa och förtjänst spelar större roll än i dag.
Vi erbjuder inget nytt januariavtal, vår text på DN Kultur uttrycker heller inga ambitioner att presentera något sådant. Vad vi däremot vill är att påbörja diskussionen kring en politisk berättelse där rättvisa och förtjänst spelar större roll än i dag. Där lagar, regler, avdrag, skolsystem och bostadsmarknader anpassas efter idén att det är ansträngning som ska löna sig, inte ägande.
Kan vi på denna punkt göra gemensam sak med socialdemokratin, ser vi ingen anledning att rynka på näsan åt samtalspartners som kan föra diskussionen vidare. För vad är alternativet? Att låsa in sig i ett elfenbenstorn av ideologisk renhet är det säkraste sättet att göra liberalismen irrelevant.
Emma Höen Bustos och Matilda Molander
Redaktörer för Liberal Debatt
Svar direkt från Caspian Rehbinder:
Emma Høen Bustos och Matilda Molander har skrivit ett svar, men jag vet inte på vad. Ingen har velat låsa in sig i elfenbenstorn av ideologisk renhet. Ingen har rynkat på näsan över samarbeten med meningsmotståndare.
I min text ”Den som hatar liberalism delar inte värderingar med liberaler” konstaterar jag tvärtom att det är oproblematiskt för liberaler att skapa gemensamma politiska projekt med socialdemokrater. Man måste bygga koalitioner och hitta kompromisser. Men sådana samarbeten kan inte bygga på en ideologisk samsyn som inte finns.
Historien är strösslad med illiberal socialdemokrati.
”Utan liberalism – ingen socialdemokrati” skriver Høen Bustos och Molander. Om det vore så väl! Men socialdemokratin har velat införa planhushållning och löntagarfonder, kämpat för att behålla statens mediemonopol, inte velat grundlagsskydda mänskliga rättigheter. Sveriges historia är fylld av illiberal socialdemokrati. Eller, som Høen Bustos och Molanders medförfattare Payam Moula hade kallat det, ”postliberal socialdemokrati”.
Syftet med artikeln i DN var att ”påbörja diskussionen” om gemensamma nämnare, skriver Høen Bustos och Molander. Det är en reträtt till en ofarlig position. Vad de faktiskt skriver tillsammans med Payam Moula är att de har en samsyn om synen på rättvisa, frihet och ett samhälle där man får söka sin egen lycka.
Det är något annat än att öppna ett samtal. Det är att slå fast att någon som beskrivit den samtida liberalismen som en cancer som måste dödas, har ”en gemensam ideologisk bottenplatta” med samtida liberaler som Høen Bustos och Molander.
Jag tvivlar på att Payam Moula instämmer i att det inte finns någon socialdemokrati utan liberalism. Kanske är det ett svar i sig att Høen Bustos och Molander svarar mig utan honom.
Visst finns det socialdemokrati med liberala inslag, och visst finns det utrymme för samarbeten. De överlappande idéer som finns mellan liberalismen och stora delar av socialdemokratin kan naturligtvis ligga till grund för konstruktiva samarbeten. Men som jag skrev i min text: Liberaler måste veta om att det är en tigers rygg de vill rida på, om de inte ska hamna i dess mage.