Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Adam Danieli: Visitationszonerna är redan här

Den svenska polisen saknar befogenheter. Det intrycket får i alla fall den som följer den svenska trygghetsdebatten. Samtidigt genomför polisen allt fler visitationer utan brottsmisstanke i utsatta områden. Smedjans skribent Adam Danieli ställer sig frågan om polisen i praktiken börjat inrätta visitationszoner, bara utan att berätta om dem.

Foto: Johan Nilsson/TT

Nöden är alla uppfinningars moder. På få områden tycks denna visdom stämma lika bra som inom kriminalpolitiken. Ett av det senaste tillskottet till områdets vokabulär är visitationszonen, en nymodighet där polisen ska få befogenhet att inom vissa utpekade områden genomföra kroppsvisitationer av personer utan motiv. Ett slags integritetens svarta hål om man så vill, allt i syfte att komma åt en växande kriminell verksamhet.

Förslaget ställer den frihetligt lagda inför svåra kval. Otaliga liberala debattörer har också tagit sig för pannan. En möjlighet till fria visitationer från det allmännas sida är inte förenligt med den liberala rättsstatens principer.

Tänk om införandet i stället stärker rättsstatens grundläggande principer?

Den som kritiserar visitationszoner som ett slag mot förutsägbarhet, integritet och likabehandling gör dock ett grundläggande antagande – att dagens ordning är bättre. Låt mig vända på frågan. Tänk om införandet i stället stärker rättsstatens grundläggande principer? Borde vi frihetliga då inte vara reformens största pådrivare? Jag är inte längre säker på hur jag ser på frågan.

Här behövs en kort bakgrund. Tvärtemot vad många i den politiska debatten tycks tro, har polismän med stöd av polislagen möjlighet att i rent förebyggande syfte genomföra kroppsvisitationer av personer och genomsökningar av deras fordon i det offentliga rummet. Det krävs alltså ingen brottsmisstanke eller konkret fara för allmänheten, utan det räcker med att omständigheter talar för att föremål kan antas komma till brottslig användning, och därför kan förklaras förverkade, för att polisen ska kunna fatta beslut om ingripande.

Vad lagens bestämmelse betyder i praktiken är det få som vet. Hur ska bedömningen ske av huruvida ett föremål kan antas komma till brottslig användning? Bestämmelsen är notoriskt oklar och i praktiken en slags gummiparagraf. En mer expansiv tolkning av paragrafen har också varit en del av polisens strategi i samband med Operation rimfrost, där fler visitationer varit ett uttalat mål. Det har också blivit så. Ett annat resultat har varit ett flertal anmälningar till Justitieombudsmannen, JO, som utövar tillsyn över polisens arbete.

I ett fall som granskats av JO motiverade polisen sitt ingripande, kroppsvisitation och genomsökning av ett fordon, med att en person verkade nervös efter att ha polisen stoppat honom för ett samtal. I en annan anmälning framkom att en person tolv olika gånger under två månaders tid stoppats, visiterats och fått sin bil genomsökt i ett område i Malmö. Polisen motiverade ingripandena med olika kombinationer av argumenten att området haft omfattande brottslighet, att han rört sig i vissa kretsar samt att framförde ett ombyggt fordon. I vissa fall har polisen inte ens brytt sig om att motivera sitt beslut om visitation.

Inte i något av fallen ovan påträffades någonting som kunde förklaras förverkat, men vad som är mest anmärkningsvärt är att JO enbart kritiserade det första exemplet ovan för att gå för långt. I det andra menade han att det funnits sådana omständigheter som lagen kräver. Risken för brott har varit hög, och personen har väckt polisens intresse.  Man måste ställa sig frågan: har regleringens oklarhet gjort att polisen i praktiken inrättat en visitationszon och fått den godtagen, bara utan att berätta det?

Det är lätt att på ett mänskligt plan sympatisera med polismännen i fråga. De arbetar i en stundtals våldsam miljö och möter människor som hotar medborgarnas trygghet. Bedömningen är givetvis mycket mer komplicerad i stunden än den är i efterhand. Slutsatsen i dessa fall måste dock bli att dagens regelverk inte var mycket till vägledning. JO har återkommande kritiserat övertramp vid förebyggande visitationer, som de kallas, och vid åtminstone fem tillfällen gjort framställningar, alltså vädjanden till regeringen, om att regeln måste ändras. Justitiedepartementet har dock djupa byrålådor.

Alla goda rättsstaters fiende är godtycket.

Alla goda rättsstaters fiende är godtycket. Det öppnar upp för orättvis behandling, fördomsfullhet, diskriminering och att enstaka personer i svåra lägen fattar alltför långtgående beslut om tvångsmedel. Det är svårt att utkräva ansvar. Ingripanden står omotiverade. Allt det som rättsstaten syftar till att motverka ser dagens ljus när godtycket tar sig in.

Ingen som förespråkar visitationszoner föreställer sig att polisen ska visitera alla människor inom zonens område. Alltså måste tanken vara att polisen gör ett urval – utan att berätta på vilken grund. Detta är godtycke i uttalad form.

Ett problem är att godtycke ofta fungerar. I alla fall i det korta perspektivet, och för majoriteten av befolkningen. En mycket liten del av dem som kommit till tals i frågan om polisens befogenheter har någonsin föreställt sig möjligheten att de själva skulle bli föremål för dem, vilket sänker tröskeln. Att tänja lite på gränserna och sakligheten leder ju till att den lägst hängande frukten blir möjlig att nå.

Kostnaden uppstår över tid. Det är naivt att tro att människor som utövar stor makt i pressade situationer genom gott omdöme ska kunna hålla fördomar och bias stången. Diskriminering kommer att möjliggöras, svårigheter att granska våldsmonopolet uppstår och förtroendet för att varje person i Sverige är lika inför lagen riskerar att erodera. Makten utövas med tiden inte lika.

Godtycke kan vara uttalat, som i fallet med visitationszoner, eller outtalat, som i fallet med oklara regleringar. Den som bara tror att det uttalade godtycket existerar, och drar slutsatsen att rättsstatens undergrävande inleds med zonernas införande, missar en fundamental rättsstatsfråga.

Trygghet har gjort en stark comeback som politisk överordnat mål i det politiska Sverige. I den ständiga dragkamp mellan frihet och trygghet, möjlighet och säkerhet, det man har och det man kan komma att få har pendeln svängt oroväckande snabbt.

Som så ofta tidigare i det svenska, gummibollsliknande, debattklimatet har denna omsvängning varit historielös och halsbrytande kontrasterande. Man får lätt intrycket av att i Sverige har polisen inga befogenheter, och måste snabbt ges alla befogenheter någon kan komma på.

Godtycket blir, paradoxalt nog, mindre godtyckligt.

Befogenheten till förebyggande visitation i dag är omfattande, oklart exakt hur stor. Osäkerheten är ett rättsstatlighetsproblem. Visst blir det klarare när polisen väl fattar ett konkret beslut om en visitationszon på en viss plats, och offentliggör det. Man kan ta ställning till beslutet. Kritisera det och granska underlaget. Utkräva ansvar. Godtycket blir, paradoxalt nog, mindre godtyckligt.

Om rättsstatlighet inte är ett alternativ, vad är då egentligen bäst? Vill jag ha godtycket svart på vitt eller i oklar form? Att berätta för människor, eller att inte berätta? För den som är frihetligt lagd är skillnaden inte särskilt stor. Det är som att välja mellan pest eller visitationszoner.