Vinsttak i välfärden är majoritetens tyranni

Egentligen är vinster i välfärden inte en särskilt svår fråga att lösa. Å ena sidan har vi en stor grupp människor som misstror privata företag i välfärdssektorn. 53 procent av väljarna är för ha ett vinsttak i välfärden, och ytterligare 27 procent vill totalförbjuda välfärdsföretag.

Å andra sidan har vi en stor grupp personer som vill få sin utbildning, vård och äldrevård från en privat aktör. 149 000 grundskoleelever och 88 000 gymnasieelever har valt en friskola. Var fjärde hemtjänsttimme och var femte plats på äldreboende tillhandahålls av privata företag. Fyra av tio vårdcentraler drivs i privat regi. Och så vidare.

Det finns en uppenbar lösning på konflikten. Den som vill gå i skola eller få vård från en privat aktör tillåts gör det; den som föredrar kommunens eller landstingets alternativ söker sig dit. Live and let live.

Regeringen och Vänsterpartiet nöjer sig dock inte med att deras sympatisörer får leva som de önskar. De vill aktivt hindra den stora minoriteten som har andra preferenser från att välja annorlunda.

För att en demokrati ska fungera måste det finnas en skydd för minoriteten.

Det är lätt att tro att en demokrati bara är ett system där folket röstar och alternativet med flest röster vinner, men det räcker inte. Sedan demokratins begynnelse har politiska filosofer diskuterat farorna med en majoritet som vill förtrycka minoriteten. För att en demokrati ska fungera måste det finnas en skydd för minoriteten, en garanti för att även de mindre grupperna får leva som de vill och åtnjuta rättsligt skydd. Redan på 1700-talet skrev en av USA:s grundlagsfäder, John Adams, om vad som händer annars; han kallade det ”majoritetens tyranni”. 1859 plockade liberalen John Stuart Mill upp begreppet i sin bok Om frihet:

Majoriteten, eller de som lyckas göra sig själva accepterade som majoriteten; folket, med andra ord, kan vilja förtrycka en del av sina medlemmar, och förebyggande åtgärder behövs lika mycket mot detta som mot vilket annat maktmissbruk som helst (…) ”majoritetens tyranni” är nu allmänt inkluderad i den ondska som samhället måste vara på sin vakt mot.

Exempelvis: En klar majoritet av väljarna vill begränsa eller helt förbjuda de välfärdsföretag som hundratusentals personer valt att vända sig till för utbildning och vård.

Rent retoriskt handlar det förstås inte så mycket om att tvångsanpassa andra efter regeringens och Vänsterpartiets bild av hur samhället bör se ut (i det här fallet: utan alltför vinstdrivande företag i välfärdssektorn). Vinsttaket handlar i stället om att ”säkerställa att pengarna går till det de ska så att vinstjakten får ett slut”, säger Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson.

De pengar staten fördelar är skattebetalarnas pengar.

Vill man ha en bra välfärd är det en ganska dum strategi att göra det svårare för dem som bidrar till välfärden. Låt oss dock bortse från det och fokusera på vänsterns underliggande poäng: Att det är offentliga medel som finansierar de privata välfärdsföretagen, och privata företag inte bör få göra vinst på offentliga medel.

Vad som göms bort i det resonemanget är att ”offentliga medel” egentligen inte existerar. De pengar staten fördelar är skattebetalarnas pengar.

I Sverige har vi inget annat val än att betala in till den gemensamma potten. Det är inte mer än rätt att vi åtminstone får välja var vår del av potten ska hamna. Hos en vinstdrivande friskola eller en kommunal, hos en privat vårdcentral eller en offentligägd.

Så om en person i ett av världens tyngst beskattade länder vill att hans eller hennes barns skolpeng ska gå till en friskola – varför inte? Och om den skolan kan erbjuda en tillräckligt bra utbildning för att klara Skolinspektionens krav, fortsätta locka elever, och samtidigt göra vinst – vad är egentligen problemet? Det var skattebetalarens pengar från början. Skattebetalaren, inte staten, äger rätten att välja vart de ska gå.