Samhälle Recension
Vilse i verkligheten
Det är inte lätt att förstå Sverigedemokraterna som parti och politisk kraft. Tyvärr gör Eigil Söderin i sin nya bok "Rädda landet" inte ens ett försök, skriver Markus Uvell.
Politiska partier är svåra att förstå sig på. De är organismer som växt fram under lång tid, drivna av ett komplext samspel mellan kulturella, personliga och politiska faktorer. De är dessutom snabbt föränderliga över tid. Särskilt i dag då flera av riksdagspartierna på kort tid har bytt både positioner och väljare med varandra.
Det parti som är allra svårast att förstå är Sverigedemokraterna. Partiet är relativt nytt i svensk politik, dess företrädare pratar sparsamt med utomstående och kommer dessutom ur en ideologisk tradition de flesta externa bedömare – mig själv inkluderad – inte tillhör.
När jag själv har försökt förstå situationen och utvecklingen inom SD har min metod främst varit att tala med partiets företrädare – på olika nivåer, i olika roller. Mängder av personliga samtal tror jag är det enda sättet att förstå ett parti man själv inte är en del av.
Det var därför med viss optimism jag läste baksidestexten på ETC:s grävredaktör Eigil Söderins nyutkomna bok Rädda landet – Sverigedemokraterna och striden om verkligheten (Forum 2024).
Ursprunget till boken är nämligen samtal med en avhoppad SD:are, en icke namngiven person som uppges ha varit en del av partiets digitala opinionsbildning. Kanske har en skribent på en vänstertidning här ändå hittat ett sätt att skriva en intressant bok om SD?
Kanske har en skribent på en vänstertidning här ändå hittat ett sätt att skriva en intressant bok om SD?
Tyvärr blir jag snabbt besviken. Det finns nämligen ett annat problem med att försöka förstå partier: det kräver att man bortser från sina egna åsikter om partiets politik, de snedvrider annars analysen.
Så snart Söderin avslutat den intresseväckande öppningsscenen där han träffar den hemliga källan i en park, slår han an den ton vi är vana vid från vänstergranskningar av SD.
Partiet sägs ha ”putsat upp sin image från pariastämplade nyssnazister till välkammade regeringspartners”. ”Skinnskallar och rasteorier har ersatts av korv och ballonger på familjeanpassade valmöten”, slås fast redan i bokens prolog.
Och Söderin är naturligtvis i sin fulla rätt att avsky SD och dess företrädare så mycket han vill. Problemet är att om han inte lyckas se bortom sina egna åsikter om partiets politik lär han inte förstå särskilt mycket.
Boken innehåller framför allt en repris av de numera klassiska inslagen i kritiska texter om SD.
Det är Björn Söders gamla blogginlägg, Richard Jomshofs tweets om islam, den långsökta kopplingen till den rasistiske mördaren Peter Mangs (han gillade Politiskt Inkorrekt), förste partiledaren Anders Klarströms NRP-möten, Joakim Wallersteins rykte som demonregissör och Linus Bylunds gräl med journalister. Och så vidare.
Varför man lägger närmare hundratalet sidor på att upprepa detta i en bok 2024 vet jag inte riktigt. Men det ger onekligen intrycket att bokens egentliga ärende inte är att förstå och förklara SD, utan att framställa partiet som samhällsfarligt.
Det skiljer dock inte ut boken från det mesta andra som skrivits om SD, och bidrar inte med någon ökad insikt.
Det skiljer dock inte ut boken från det mesta andra som skrivits om SD, och bidrar inte med någon ökad insikt.
Sen har vi detta med ”trollfabriken”, som får sägas vara bokens, kärna även om mycket utrymme som sagt läggs på annat. Söderins hemliga källa är en person som jobbat med den verksamhet ETC var först med att skildra, och som Kalla Fakta sedan blottlade ytterligare i den granskning som sannolikt kostade SD ett stort antal röster i valet till Europaparlamentet.
Huruvida det är lämpligt att politiska partier bildar opinion via anonyma konton i sociala medier, utan att kopplingen till partiet redovisas, är en intressant principfråga. Personligen ser jag uppenbara demokratiska problem med det.
Söderins beskrivning av detta fenomen, och över huvud taget hans skildring av det han kallar ”ytterhögerns” aktivitet i sociala medier, har dock ett stort problem. Tanken verkar vara att denna opinionsbildning inte bara bidragit till SD:s opinionsframgångar, utan är själva orsaken till dem.
Att just SD:s väljare skulle gå till valurnorna, inte på grund avproblem de ser i samhället och lösningar de tycker låter förnuftiga, utan för att de manipulerats via sociala medier, är en absurd tanke.
Dels för att den avfärdar en femtedel av landets väljare, var fjärde manlig väljare, som lättledda får utan egen vilja. Men dels, och framförallt, för att det ger en obegripligt dystopisk och i praktiken demokratifientlig bild av hur politisk förändring går till.
För vad blir slutsatsen av en sådan samhällssyn? Är alla väljare lurade? Är hela vårt demokratiska system ett spel för gallerierna, där det egentligen är den med störst plånbok och/eller rymligast samvete som styr? Kanske är detta Söderins övertygelse. En sådan allvarlig kritik borde han dock i alla fall ha försökt förklara och underbygga.
Så jag lämnar tyvärr Rädda landet utan ett enda nytt svar än innan jag öppnade boken. Att ETC:s grävredaktör djupt avskyr SD är tydligt, men inte så intressant.
Alla viktiga frågor om SD:s snabba tillväxt och partiets sannolika utveckling framöver lämnas däremot obesvarade. ”Hur hamnade vi här?” frågar sig Eigil Söderin i boken. Det är tydligt han inte har en blekaste aning.