Vilken värld vill vi vakna upp till?

Hur många räddade liv är en ekonomi som körs i botten värd? Det är ett bistert men nödvändigt perspektiv som har lyfts av alltfler debattörer de senaste dagarna. Ingen säger att kalkylerna är enkla, men frågorna måste ställas.

Låt mig addera ytterligare ett centralt perspektiv: Vilka begränsningar av grundläggande rättigheter är rimliga? Hur stora frihetsinskränkningar är för stora?

Gick det inte väldigt fort? Det tog en månad för Europa att begränsa människors rörelsefrihet, mötesfrihet och att stänga gränserna.

Danmark:

6 mars: Inga sammankomster med fler än 1000 personer

11 mars: Inga sammankomster med fler än 100 personer

18 mars: Inga sammankomster med fler än 10 personer

Utöver detta stängda skolor, shoppingcenter, frisörer, nattklubbar, barer…

I Tyskland förbjöds sammankomster med fler än 1000 personer den 10 mars – två veckor senare får inte fler än två personer träffas. Eskaleringen i åtgärder tycks vara av en minst lika exponentiell natur som den virusspridning man försöker stoppa.

Detta är bara två exempel. I snart sagt varje land i vår omvärld är utvecklingen densamma.

Och det har skett utan några större protester.

Svenska beslutsfattare har än så länge valt en mindre restriktiv väg och framför allt nöjt sig med rekommendationer. Tvätta händerna, jobba hemifrån om du kan, håll dig ifrån sociala kontakter om du är 70+. I viss utsträckning har man avhållit sig från den populistiska frestelsen att vidta åtgärder som verkar kraftiga, men som har tveksam effekt, som att stänga grundskolor eller gränser till andra EU-länder. Hur länge till?

Luddigt, menar någon, som vill ha ett klart svar på frågan ”får jag eller får jag inte…?”. Personligen finner jag något sympatiskt i att vi fortfarande har möjlighet att ta eget ansvar.

Ibland hävdas att svenskar skulle vara ”fredsskadade”; ett fruktansvärt begrepp som implicerar att det skulle vara något önskvärt att ha tvingats genomlida ett krig. Men frågan är om inte detta historiska faktum har viss betydelse för skillnaden i de åtgärder som nu genomförs i olika länder.

I Sverige finns inte möjligheten att utlysa det undantagstillstånd eller nationella nödläge som har införts i många andra länder. (Sedan Indien införde en total lockdown lever 2,6 miljarder människor, en tredjedel av världens befolkning, i ett land som infört någon form av utegångsförbud på grund av coronaviruset. En tredjedel.) Vi har inte för vana att kalla in militären mot den egna befolkningen. Men i Frankrike och Italien patrullerar soldater gatorna för att se till att folk håller sig hemma. I England talas det med viss nostalgi om the Blitz spirit, den anda av sammanhållning som de tyska bombningarna under kriget skapade. Men när blir den käcka uppmaningen att ”Keep calm and carry on” ett budskap inte om att upprätthålla något slags normalitet, utan om att ”Håll käften och lyd”?

Men kanske ska vi inte slå oss för bröstet. Kanske råkar vi bara vara någon vecka på efterkälken. Vem vet vad som ligger framför oss? Återigen, utvecklingen har varit halsbrytande snabb. Nu debatteras i vilken utsträckning vi ska ”låta experterna styra”.

Klarar regeringar att motstå lockelsen att övervaka befolkningen om det kan motiveras med att man bekämpar nästa virusutbrott?

Den stora fråga som delar landet tycks alltså vara huruvida det är Anders Tegnell (experterna) eller Stefan Löfven (politikerna) som ska bestämma. Inte var gränsen för den offentliga maktutövningen ska gå.

Situationen är exceptionell. Men det är precis då principerna ställs på sin spets. Det är det vi har övat på i teoretiska seminariediskussioner.

Jag är inte ensam om att oroas av utvecklingen.

Den israeliske professorn i historia och författaren till en rad uppmärksammade böcker Yuval Noah Harari pekar i Financial Times på de långsiktiga konsekvensena av de beslut som fattas idag. Hastiga beslut som tas i en krissituation kan bli irreversibla eller långlivade: “tillfälliga åtgärder har en otrevlig vana att överleva nödsituationen, särskilt som det alltid finns en ny nödsituation som lurar vid horisonten”. (egen översättning)

Det räcker väl att ta ett, i sammanhanget, odramatiskt exempel som värnskatten för att peka på hur svårt att det kan vara att återställa ”tillfälliga” åtgärder. Alternativt hur lockande det kan vara för politiker att ta tillfället i akt att införa sådana. Eller hyresregleringen som infördes 1942, under andra världskriget, och som blivit kvar sedan dess, om än i förändrad form.

Mer specifikt oroar sig Harari för övervakning. Antag att vi genom att kartlägga människors rörelsemönster och diverse biometriska data kan skapa kraftfulla verktyg för att minska smittspridning. Klarar regeringar att motstå lockelsen att övervaka befolkningen om det kan motiveras med att man bekämpar nästa virusutbrott? Risken finns att ”hälsa” ställs i motsats till ”privatliv” – och att de flesta då väljer hälsa. Man kan jämföra med hur ”trygghet” allt oftare ställs mot ”integritet”, med resultatet att den senare får stryka på foten.

Men det är en falsk konflikt, menar Harari. Välinformerade medborgare kan göra det rätta även utan att de har Big Brother hängande över axeln. Människor tvättar händerna, även om de inte är tvingade att göra det. För att de förstår hur det bidrar till att minska risken för sjukdomar. För att de har incitament att hålla sig friska.

Journalisten och författaren Anne Applebaum, bekräftar Hararis oro för att politiker kommer att ta detta tillfälle i akt att utöka sin makt. Pandemier har historiskt sett lett till en ökning av statens befogenheter, skriver hon i the Atlantic.

”I tider när människor fruktar döden går de med på åtgärder som de tror, rätt eller fel, kommer att rädda dem – även om det innebär att friheten minskar. Sådana åtgärder har varit populära i det förflutna. Liberaler, libertarianer, demokrater och frihetsälskare av alla slag får inte lura sig själva: De kommer att vara populära nu också.” (egen översättning)

Applebaum pekar på den konsensus som har mött den totala nedstängningen av samhället i Italien och Frankrike. Hur ledare som Ungerns Victor Orbán och Israels Benjamin Netanyahu använder nödläget för att sätta demokratin ur spel.

Vilka av de åtgärder som genomförs idag riskerar att bli långlivade? När bör vi resa ett varnande finger för de frihetsinskränkningar som görs?

Det kommer en morgondag. Ingen vill vakna upp och säga: ”Vi gjorde inte tillräckligt och det fick katastrofala följder.” Men ingen borde heller vilja vakna upp och säga: ”Vi gick för långt och det fick katastrofala följder.”

Var så säker, de som vill begränsa friheten – oavsett om de förespråkar klimatdiktatur, stängda nationsgränser eller i största allmänhet ständigt ökade politiska befogenheter och mer övervakning – ser detta som ett lysande tillfälle.