Viktor Orbáns guldgossar och kritikerna som tystnade

I november 2018 gav en rad ungerska medieägare bort hela sina innehav till en stiftelse. Totalt 476 nyhetssajter, dagstidningar, magasin, tv-kanaler och radiostationer bytte ägare. Bland dem fanns Ungerns största nyhetssajt, den största kommersiella tv-kanalen och alla landets regionala tidningar.

Det mest uppseendeväckande med affären var dock att ägarna inte sade sig ha fått en enda forint i utbyte. Och bara månader tidigare, den 11 september 2018, inrättades den stiftelse, Centraleuropeiska press- och mediestiftelsen, som efter gåvorna dominerar den ungerska mediemarknaden.

Bland ägarna fanns en gemensam nämnare: starka band till antingen det styrande partiet Fidesz eller med dess partiledare, premiärministern Viktor Orbán. Stiftelsen hade också ett uttalat politiskt ändamål och i ett pressmeddelande motiverades sammanslagningen dels med skyddet av ungerska språket, kulturen och identiteten, dels som ett sätt att motverka utländska affärsintressen och ett vänsterliberalt informationsmonopol.

Medierna och reklampengarna

En höstdag i oktober möter jag Ágnes Urbán som är nationalekonom och docent vid Corvinius universitetet på ett hotell i Budapests diplomatkvarter. Hon är också verksam vid det mediegranskande institutet Mérték, som säger sig verka för pressfrihet genom att granska medierna och följa den mediepolitiska utvecklingen i Ungern.

– Tidigare var jag tvungen att förklara att en medieägare är premiärministerns vän, en annan premiärministers tidigare klasskamrat och så vidare, säger Ágnes Urbán som menar att den nya stiftelsen tydliggjort en medial dominans:

– När medieföretagen erbjöd sina bolag [för ett år sedan] – utan betalning – till denna stiftelse, bevisade de att den ungerska mediemarknaden verkligen är koncentrerad. Det blev också tydligt för dem som ännu inte hade greppat mediesituationen i Ungern.

”Ett annat mål var att finansiera regeringstrogna medieföretag.”

Ágnes Urbán har svårt att tyda någon vänsterliberal dominans i ungersk media – som nationalekonom har hon räknat på den. Genom att använda data på försäljningsintäkter uppskattar Mérték det nya konglomeratets dominans till ungefär 40 procent av mediemarknaden i Ungern. Om även regeringstrogna medier räknas in ökar den siffran till 64 procent. Om även public service inkluderas – vilket Ágnes Urbán menar är rimligt efter regeringens omstöpning av mediepolitiken – uppgår regeringstrogna medier till 78 procent av mediemarknaden.

Fidesz har väckt internationell uppmärksamhet genom sina offensiva reklamkampanjer. Men Ágnes Urbán menar att budskapet har flyttat fokus från en aspekt som inte är mindre väsentlig: i vilka medier som annonserna visas och vem som får ta del av reklampengarna.

– De omfattande kampanjerna från den ungerska regeringen mot flyktingar och EU hade såklart politiska orsaker, men ett annat mål var att helt enkelt finansiera regeringstrogna medieföretag.

Den stora omläggningen

När Viktor Orbán kom till makten i Ungern 2010 gjorde han det med en jordskredsseger. Tillsammans med det kristna partiet KDNP samlade Fidesz en kvalificerad majoritet i nationalförsamlingen, och med det mandatet i ryggen iscensatte de en omfattande omläggning av mediepolitiken.

En ny nationell mediemyndighet blev utsedd till ensam uttolkare av det nya lagpaketet, med en styrelse som skulle väljas av parlamentet med två-tredjedels majoritet. Regeringen kunde med andra ord utse hela ledningen utan förhandling.

Generaldirektören för den nya myndigheten skulle också leda ett nytt medieråd med rätt att bötfälla medier som ansågs ha rapporterat politiskt obalanserat eller omoraliskt, samtidigt som journalister på begäran av myndigheten skulle vara tvungna att röja namn på källor om detta krävdes av nationella säkerhetsskäl eller för att upprätthålla den allmänna ordningen.

Public service-medierna, som bestod av tre tv-kanaler, tre radiokanaler och en nyhetsbyrå, underordnades också den nya myndigheten, som fick makten över tillsättandet av nya vd:ar i alla public service-bolag. Den statliga nyhetsbyrån tog inte bara över all nyhetsrapportering i public service-media – den gav också bort sina nyheter gratis, vilket ansågs underminera andra nyhetsbyråer, som tog betalt för sina tjänster.

Under hot om att kommissionen skulle väcka talan för fördragsbrott inför EU-domstolen ändrade sig regeringen.

Fidesz har ofta kritiserats för sin inställning till minoritetsgrupper, men i detta fall handlade kritiken snarare om för långtgående minoritetsskydd, då partiet ville införa triggervarningar i radio- och tv-program, om innehållet på något sätt kunde väcka anstöt av religiösa skäl.

EU-kommissionen reagerade dock snabbt på den ungerska regeringens förslag och underkände det på flera punkter. Under hot om att kommissionen skulle väcka talan för fördragsbrott inför EU-domstolen ändrade sig regeringen.

Det resulterade i att krav på balanserad rapportering ströks för tidningar, om än inte för radio- och tv-bolagen. Regeringen tvingades också se över lagen om bötesbelopp för publiceringar som kunde anses kränkande. Den omtvistade mediemyndigheten blev dock kvar, medierådet likaså.

Ágnes Urbán menar att public service i allmänhetens ögon i dag ses som statsmedia, på samma sätt som det gjorde i Centraleuropa under kommunismens tidevarv. Mediemyndigheten är ett skäl till det, förklarar hon, finansieringsmodellen ett annat:

– Det finns ett direkt beroende av regeringen, då vi inte har något licenssystem i Ungern. Public service-företagen finansieras direkt ur statsbudgeten och parlamentet beslutar om deras budgetar på årsbasis.

Någon som – av förklarliga skäl – är av en annan uppfattning är Zoltán Kovács. Sedan maktskiftet 2010 har han verkat som den ungerska regeringens internationella talesman. I den rollen är han ofta på resande fot med uppdraget att föra Viktor Orbáns talan, men nu är han på plats på Statsrådsberedningen i Budapest där han tar emot mig och andra svenska journalister.

”Vi är förmodligen det enda landet i Europa som har fått våra medielagar bekräftade av EU-kommissionen.”

– Jag vet ingenting om svensk medielagstiftning, men vi hade en väldigt gammal som vi kände behövde en uppdatering, säger Kovács och lyfter upp EU-kommissionens granskning:

– Vi är förmodligen det enda landet i Europa som har fått våra medielagar bekräftade av EU-kommissionen, som förutom EU-domstolen är den enda som har rätt att döma och utvärdera vår lagstiftning, förklarar Kovács och menar samtidigt att journalister från andra länder inte har något att göra med den ungerska mediepolitiken.

Kovács lyfter särskilt fram hur ägarfördelningen förändrats som en positiv aspekt av medieutvecklingen i Ungern:

– Om vi går tillbaka till 2010 hade närmare 80 procent av medierna ägda av utländska ägare. I dag är fördelningen ungefär 50–50.

Ägarandelen är också en fråga som motiverar Fidesz politik, menar Kovács. Det handlar i grunden om säkerhetspolitik:

– Varför jag nämner 50 procents ägarandel är att vi ser media som en nationell säkerhetsfråga. Länder där centrala delar av medierna saknar inhemska ägare kommer få problem, säger Kovács och nämner Sverige som ett sådant exempel.

Det var också med säkerhetspolitiska argument som sammanslagningen av stora delar av medielandskapet i en stiftelse kunde passera konkurrenslagstiftningen. Viktor Orbán undertecknade en skrivelse om att transaktionen kvalificerade under ”nationell strategisk vikt” och i det ”allmänna intresset”.

Kritikerna som tystnade

Ägarfrågan är också något som regeringskritiska röster återkommer till. Efter murens fall köptes många tidningar, radio- och tv-kanaler upp av utländska spekulanter, men när finanskrisen slog till – Ungern var det första landet som tog emot krishjälp från EU – sålde många utländska ägare sina innehav. De ungerska företag som tog över var flera, men bland dem fanns mer än en och annan med personliga relationer till Viktor Orbán.

Sedan mitten av 2000-talet har Mészáros gjort en imponerande resa från bankrutt hantverkare till Ungerns främsta mediemogul.

Det handlar om Árpád Habony, som är premiärministerns rådgivare. Mária Schmidt, som brukar beskrivas som en av tänkarna bakom Fidesz politiska projekt. István Garancsi, som är byggentreprenör och personlig vän till Viktor Orbán. Adam Matolcsy, som är son till den nuvarande riksbankschefen och tidigare finansministern György Matolcsy, som ofta beskrivs som hjärnan bakom Fidesz ekonomiska politik.

Ingen har dock förvärvat mer än den före detta rörmokaren Lörinc Mészáros, som också har känt Viktor Orbán sedan barnsben i hembyn Felcsút där de växte upp som grannar. Nu för tiden brukar de dyka upp då och då på fotbollsmatcher tillsammans. Mészáros namn dök även upp i New York Times uppmärksammade granskning av hanteringen av EU:s jordbruksfonder i Central- och Östeuropa och hur stora belopp försvinner i korruption och hamnar i fickorna på oligarker och politiska eliter.

Mészáros namn har inte bara cirkulerat i olika korruptionshärvor, men också i flera omdiskuterade affärer som rör ungerska medier. Sedan mitten av 2000-talet har Mészáros gjort en imponerande resa från bankrutt hantverkare till Ungerns främsta mediemogul.

I år uppskattas Mészáros till Ungerns rikaste person av finanstidningen Forbes och genom sitt företag kontrollerade han – fram till att allt donerades till stiftelsen – 205 titlar. Bland dem fanns inte mindre än 18 av Ungerns 20 största dagstidningar.

Den mest omtalade affären rör sannolikt vänstertidningen Népszabadság, som på senare år har varit en av få regeringskritiska medier som nått läsare i tryckt form och inte bara på nätet. I en rad uppmärksammade granskningar blottade tidningen flera flagranta fall av svågerpolitik inom Viktor Orbáns kabinett, men bara dagar efter följetongen, den 8 oktober 2016, stoppades tryckpressarna och på nätet mötte besökare ett meddelande om att ägaren Mediaworks jobbade på att ”ompröva affärsmodellen”.

Mediaworks ägdes vid tidpunkten av det Österrikebaserde företaget Vienna Capital Partners, som hade förvärvat tidningen två år tidigare från socialistpartiet, men den såldes bara veckor senare till Opimus, en marginell medieaktör som sedermera lyder under Lörinc Mészáros kontroll.

Journalister på Népszabadság beskrev i andra medier nedstängningen som en ”kupp” och fick själva information om dödsstöten från utomstående. Utanför parlamentet samlades uppemot två tusen demonstranter och kritiken haglade från oppositionen som menade att agerandet hade politiska förtecken.

Oavsett hur det ligger till finns det fler omständigheter som försvårat för oppositionella medier.

”I dag går stora pengar till regeringstrogna medier, samtidigt som oberoende medier inte får några annonspengar alls.”

Népszabadság var den näst sista dagstidningen av betydelse som inte var nära politiskt besläktad med Fidesz. Den sista var den konservativa tidningen Magyar Nemzet. Ägaren, oligarken Lajos Simicska, var länge en nära vän till Viktor Orbán och tidningen stod Fidesz politiskt nära. Splittringen Simicska och Orbán emellan spillde också över på tidningens politiska linje och Magyar Nemzet intog en ny regeringskritisk position.

I april förra året lades Magyar Nemzet ner av ekonomiska skäl, men mer omdiskuterat är hur jämlik spelplanen numera är för ungerska medier och vilken roll politisk lojalitet med regeringen spelar.

I en studie från september i år jämför Ágnes Urbán tillsammans med kollegan Attila Bátorfy statliga annonspengar i regeringstrogna respektive regeringskritiska medier. Fram tills Fidesz kom till makten 2010 var fördelningen av statliga annonspengar hyfsat balanserad, och det fanns inga medier som helt kunde livnära sig på statliga reklamintäkter, men efter 2010 och framför allt under de senaste åren har detta förändrats, menar dem.

– Vi kunde visa att den ungerska mediemarknaden är snedvriden och att statlig reklam är ett viktigt skäl till denna förvrängning. I dag går stora pengar till regeringstrogna medier, samtidigt som oberoende medier inte får några annonspengar alls, säger Ágnes Urbán.

Ágnes Urbán har särskilt studerat fallet med den sista oppositionella dagstidningen av betydelse, Magyar Nemzet. Ägaren Lajos Simicska var fram till 2015 en av Fidesz mest lojala medieägare, men efter deras uppbrott drogs också de statliga reklamintäkterna in, vilket Urbán för fram som stöd för tesen att köp av annonser villkoras med politisk lojalitet.

90 procent av pengarna går till medier som står det styrande partiet nära.

Ett annat stöd för den tesen som hon för fram är att det i de oppositionella mediernas ställe har etablerats nya medier, som förutom sin lojalitet med regeringen har gemensamt att de direkt efter sin etablering mottagit betydande summor i statliga reklampengar.

När jag frågar Zoltán Kovács om den skeva fördelning av intäkter från statlig annonsering menar han att det finns naturliga förklaringar till fördelningen:

– Det är väldigt enkelt för oss, eftersom regeringen inte spenderar några pengar på reklam. Vi har en byrå. Jag menar, inte en statlig utan privat sådan, som har fått i uppdrag att spendera pengarna på det sätt som det ger bäst resultat, och då spenderas pengarna utefter hur många människor de når. Detta är vårt riktmärke och som jag nämnde handlar det här också om en nationell säkerhetsfråga för oss.

– Vi tror att det är mycket bättre att spendera pengar på inhemsk media än utländskt ägd sådan, därför kan ni inte anklaga regeringen, eller byrån, för att inte spendera pengar på oppositionens största tv-kanal.

Den statliga annonseringen har under Fidesz tid vid makten femdubblats och 90 procent av pengarna går till medier som står det styrande partiet nära. Oavsett om det handlar om krass marknadsföringsstrategi eller en politiskt medveten omläggning möter ungrarna ett helt annat medielandskap i dag än när Viktor Orbán flyttade in på premiärministerns kontor för nio år sedan.

Ágnes Urbán tror dock att de regeringstrogna mediernas dominans är ett luftslott och att de skulle få det svårt att klara sig vid ett maktskifte:

– En majoritet av de regeringstrogna medierna skulle inte överleva utan statliga pengar. I princip har de förlorat sin konkurrenskraft och under andra marknadsförhållanden skulle verksamheten inte bära sig själv.