Samhälle Krönika
Vi ska inte tvingas betala varandras nöjen
Det nya stödet för studier mitt i livet ska självklart bara användas för att utbilda till bristyrken. Det är egoistiskt att kräva full frihet att plugga vad man vill när vi andra betalar via skatten. Det skriver Carolin Dahlman.
”Historiskt hög brist på arbetskraft”, varnade Arbetsförmedlingen i december. ”Rekordhög brist på arbetskraft i Sverige”, skrev Stockholms handelskammare i våras. Radion rapporterade häromdagen: ”Byggbranschen: Behövs 35 000 arbetare – bara i Mälardalen”.
Detta är ingenting nytt. Det har larmats om arbetskraftsbrist på svensk arbetsmarknad i över ett decennium. Redan 2005 berättade Ekot om att svensk industri har problem med nyrekryteringen. ”Svårast är situationen inom verkstadsindustrin i Norrland”. Då hade 60 procent av företagen i en undersökning från Svenskt Näringsliv upplevt problem med att hitta rätt kompetens. Nu när industrierna poppar upp i norr tvingas de söka folk i Finland och Kina.
Vissa sliter häcken av sig och ser lönen försvinna i skatt, medan kraven på de bidragsberoende är löjligt låga.
Jag blir förtvivlad. Har makthavarna ludd i öronen? Sverige har ett oerhört generöst utbildningssystem där vi kan studera i åratal. Ändå råder arbetskraftsbrist och hög arbetslöshet samtidigt. Skattebetalarna pytsar in stora summor både för utbildning och bidrag. Vissa sliter häcken av sig och ser hur lönen försvinner i skatt. Andra kan gå arbetslösa och försörjas av andra. Kraven på de bidragsberoende är löjligt låga.
I december var 360 000 arbetslösa. Hur många som gömts undan i statistiken via hitte-på-jobb är svårt att få siffror på. Men vi vet att 1,8 miljoner inte är självförsörjande. De lever på andra, som får en krympande belöning för sitt slit. De får rättigheter när andra har skyldigheter.
Matchningsproblematiken måste lösas, och det är inte omöjligt för politiker som anstränger sig.
Regeringen lägger miljarder på att vuxna ska få skola om sig.
Till våren lägger regeringen 1,36 miljarder på det nya omställningsstudiestödet. 2024 blir summan 2,8. Tanken är att vuxna, redan etablerade på arbetsmarknaden, ska få skola om sig.
Detta är säkert bra. Om man pluggar ökar ens chanser att både få jobb och kliva uppåt i karriären. Skattebetalarna vinner på att färre blir sysslolösa och i stället bidrar.
Men fackförbundet Saco:s ordförande Göran Arrius är orolig. Han vill inte att stödet ska användas som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd genom att prioritera dem som utbildar sig till bristyrken, vilket aviseras i Tidöavtalet.
Aftonbladets ledarsida tyckte att regeringen skulle ”hålla fingrarna borta”, då stödet tillkommit efter en överenskommelse mellan parterna.
Även om folk studerar lattjoämnen som inte leder till arbete får vi skattebetalare stå för notan.
Men om det är du och jag som ska betala miljarderna, så måste vi få ha en åsikt. Om folk väljer att studera lattjoämnen som inte leder till arbete får ju vi stå för notan.
Att ställa krav är tyvärr tabu i vårt land. De enda benhårda kravet gäller att skattekronorna ska betalas in – vare sig vi vill det eller ej.
Det finns till exempel stora behov av gymnasialt yrkesutbildad arbetskraft inom flera branscher, enligt SKR, som vill att ”elevernas efterfrågan” på utbildning ska öka.
Visst kan man hålla tummarna och hoppas att enskilda fattar att de ska plugga rätt kurser för att bli självförsörjande. Men en annan väg är faktiskt att peka med hela handen. Om en person köper mat för andra skattebetalares pengar ska hen minsann anpassa sig. Det ska inte gå för sig att studera flumkurser eller ligga på soffan och låtsas söka jobb för att få bidrag från sina hårt arbetande medmänniskor.
Nu är det dags att kräva mer av dem som vill få av det andra tvingas ge.
Det är orättvist att vi som släpar oss upp på morgonen för att gå till jobbet – och sedan ser hur lönen skrumpnar ihop när skattmasen vill få sitt – ska ge, ge, ge villkorslöst. Nu är det dags att kräva mer av dem som vill få, få, få.
Arbetsförmedlingen hälsar alla arbetslösa att det 2024 finns jobb inom vård och omsorg, samt bygg. Det behövs tekniker och IT-specialister, murare, betongarbetare, elektriker och snickare. Att bli kock eller busschaufför ger jobb snabbt.
Men tydligen villkoras inte bidragen. Dem får man ändå – även om man tackar nej till studieplatser.
Det skapas en slags roffarkultur i avsaknad av krav. Jag läste med fasa i Dagens Nyheter: ”När Kairos Future frågade svenskarna i år vad de tycker om att göra, svarade 56 procent att deras största intresse är att ”göra ingenting”. Den siffran låg på 30 procent 2001 och 21 procent 1970.”
Vem ska se till att det finns mat på bordet om folk vill ”göra ingenting”?
Det där kommer inte att lira så väl med att allt färre kommer att behöva försörja fler på sikt. Vem ska se till att det finns mat på bordet och el till varma duschar om folk vill ”göra ingenting”?
Unga vill dessutom arbeta mindre, enligt Kairos Future. Allt fler 18-29-åringar svarade att det är viktigt att känna mindre krav i livet. Andelen ökade från 32 till 58 procent mellan 1995 och 2019. Färre med hett eftertraktad kompetens vill jobba mycket och hårt.
Jag vill inte begränsa människors frihet. Du kan plugga vad du vill – men inte för mina pengar. Inte för resurser som kunde ha satsats på äldreomsorgen. Vill du ha frihet måste du även ta ansvar. Annars är du fri medan dina medmänniskor bär bojor.