Idéer Krönika
Vi lever fortsatt i populismens tidevarv
Donald Trumps valseger passar in i ett mönster där skillnaderna mellan etablissemang och anti-etablissemang blir allt mer flytande. Ändå fortsätter de gamla partierna att ha svårt att förstå sig på den populistiska konkurrensen, konstaterar Andreas Johansson Heinö.
Joe Biden blev en parentes; Kamala Harris en fotnot. Donald Trump? En epok.
Trumps seger 2016 utgör en av de största chockerna i modern politisk historia. Opinionsmätningarnas ihärdiga underskattning i kombination med allt det som gjorde honom till en helt osannolik kandidat gjorde valvinsten till en historisk händelse.
Att han åtta år senare återkommer med en så övertygande seger, trots sitt bagage, trots allt som hänt, tar det hela till en ny nivå.
Epoken Donald Trump. Inte ens Hollywood hade en förlaga att erbjuda.
Epoken Donald Trump. Inte ens Hollywood hade en förlaga att erbjuda.
Det är närmast skrattretande att påminna om det nu, men våren 2017 började en del opinionsbildare och analytiker (både i Sverige och USA) att prata om “peak populism”. Rimligen, menade man, hade väljarna nu fått ur sig sin frustration, sett konsekvenserna av de olycksaliga proteströsterna för Brexit och Trump, och dragit slutsatsen att så här kan vi inte bete oss.
Begreppet återkom flitigt i analyserna av det nederländska parlamentsvalet den våren – dit en jättedelegation av utländska journalister rest för att sedan återvände närmast tomhänta, av väljarna bestulna på den förväntade storyn att Geert Wilders skulle vinna, och det återkom ytterligare någon månad senare när Marine Le Pen inte vann det franska presidentvalet.
Ni vet hur det gick.
Snart åtta år senare har taket för populistpartiernas förväntade väljarstöd fortsatt att höjas. I år har åtta av Europas etablerade demokratier genomfört parlamentsval. I sex av dem (Frankrike, Litauen, Portugal, Österrike, Bulgarien och Storbritannien) ökade väljarstödet för högerpopulistiska partier kraftigt. I Belgien ökade det marginellt. I Kroatien minskade det med några promille men där klev i stället partiet i fråga in i regeringen efter valet.
Att de här partierna även gick framåt i Europaparlamentsvalet behöver jag kanske inte påminna om. Om några veckor är det val i Rumänien, sedan kan 2024 läggas till handlingarna som ännu ett år av ständigt växande väljarstöd.
Det är ganska längesen nu som reaktionerna på populistiska framgångar dominerades av förnekelse. Visst kan man fortfarande stöta på en och annan analys på temat att väljarna inte förstår vad de har röstat på. Men överlag är vi förbi det där. I Sverige skedde en tillnyktring redan (nåja) efter valet 2014. Sedan dess har populismen föranlett avsevärd självkritik, både till vänster och till höger. Det efterlyses ständigt visioner och berättelser. Det pratas om hur viktigt det är att ge bättre svar på samhällsproblemen som oroar väljarna. Det pratas om hur dåligt det är att förolämpa populistpartiernas väljare – det är trots allt åtta år sedan som Hillary Clinton kallade Trumps väljare för “basket of deplorables” (och sju år sedan hon skrev i sina memoarer att det bidrog till hennes valförlust).
Förutom i Tyskland, Centerpartiets riksdagsgrupp och ett fåtal andra platser är dessutom frågan om samarbete/samverkan numera avstökad. Plåstret har ryckts av, det gör inte ont längre, men – ingenting händer ju? Populisterna fortsätter att – långsamt – roffa åt sig en allt större bit av väljarkakan.
Vad i hela friden ska man göra?
I begynnelsen förklarades populistiska partiers framgångar alldeles för ofta med helt andra modeller än de som gällde för alla andra partier. Medierna vände sig till experter på antirasism snarare än till statsvetenskapliga generalister. Men även inom akademin var utgångsläget skevt. Studiet av högerradikala partier fungerade som ett separat forskningsfält, som om de studerade fenomen, snarare än partier och opinioner.
Det här fick konsekvenser. Exempelvis överdrevs skillnaderna mellan etablissemangs- och anti-etablissemangspartier. Populism uppfattades som en egenskap, partier var antingen populistiska eller inte, snarare än varierade i grad. Det ledde också till en överdriven fixering vid likheterna mellan högerradikala/populistiska partier i olika länder, på bekostnad av en förståelse hur specifika nationella förutsättningar format dem.
Vill man exempelvis förstå Sverigedemokraterna är det inte nödvändigtvis mer fruktbart att jämföra med rumänska extremnationalister än med vårt eget Miljöparti.
Övertygelsen om att dessa partier i alla avseenden var annorlunda partier begränsade förståelsen.
Masspartier för en digital tidsålder, med en direktkommunikation med väljarbasen som alla andra partier avundas.
Så är det inte längre, inte i samma utsträckning. Men under tiden har de populistiska partierna förändrat det system de blivit en del av.
De är etablissemang och de är anti-etablissemang, på samma gång. Med alla fördelar det innebär. Protestpartier som inte sällan har fler reformförslag än konkurrenterna. Ideologiskt övertygade när det behövs, pragmatiskt samarbetsinriktade när det efterfrågas. Masspartier för en digital tidsålder, med en egen medial infrastruktur, med en direktkommunikation med väljarbasen som alla andra partier avundas. Och med ett språk som inte genast blir outhärdligt att lyssna på, fjärran den karriärpolitiska sociolekt som medierädda makthavare tränats till att förnedra sig med.
Varje val behöver naturligtvis analyseras utifrån sina egna förutsättningar. Väljare tar ställning till de alternativ som erbjuds dem, vid varje givet tillfälle. I går var det väldigt många fler amerikaner som ansåg att Trump hade de bästa svaren på de viktigaste frågorna – ekonomin och migrationen – än som ansåg att Harris hade det.
Men givetvis är Trumps seger också en del av något större.
Det finns skäl att oroa sig för de demokratiska institutionernas överlevnad, givet att USA nu får ytterligare fyra år med en president som inte respekterar demokratins mest grundläggande spelregel: att du måste avgå när du förlorar.
Men det finns också skäl att oroa sig över de etablerade partiernas oförmåga att anpassa sig till ett förändrat politiskt landskap. Vi lever i en ny epok nu.