Vi längtar bort – precis som Dan Eliasson

”… och Danne”, sa jag vid ett litet kalas till en målarmästare, som är en gammal kompis, ”när vi fått våra sprutor och eländet äntligen är över, vad är det första du gör?”
”Reser”, svarade han.
”Reser vart?”
”New York.”
”Varför just New York?”
”Därför att jag aldrig har varit där.”

Ett skäl gott nog.

Motiven till resor och valen av resmål är många och olika. Den lättsamme amerikanske kolumnisten Earl Wilson har angett ett: ”Om man ser ut som sitt passfoto, behöver man troligen ut och resa.”

När elva månader förflutit av oavbruten coronakoncentration och diskussioner om munskydd, av tester, Trump och Tegnell, av ond bråd död och slitningar mellan nordiska grannländer, vaccinationer och utegångsförbud finns en unison känsla av att allt detta kan jag skaka av mig bara jag reser någonstans.

Det blir en variant av Matthias Claudius gamla ramsa på tyska:

Wenn jemand eine Reise tut
so kann er was erzählen.

Resan som en nyttighet, en lärdom. Den blir inte sämre av att fyrtiotalshumoristen Pekka Langer ”översatte” den till svenska:

När någon gör en resa, tut
om också blott till Sälen.

Men ett större skäl än kunskap är, tror jag, en nedärvd, mänsklig drift att styra sig själv. Att komma loss.

Allt detta kan jag skaka av mig bara jag reser någonstans.

Den arme generaldirektören Dan Eliasson, som under hösten och julen pendlade mellan myndighetsplatsen i Karlstad och en ögrupp utanför Afrikas kust, beskrev emotionellt känslan att komma bort från Sverige som ”nödvändig”.

Ett av mina barn, en son i sextioårsåldern, förlöjligade inte Eliassons känsla. Han kompletterade den:

”Corona har gjort det fysiska rummet begränsat. Det ger känslan av ofrihet. Sverige känns som ett fängelse.”

Den som bäst analyserat människans behov av att resa är – inte oväntat – den polske stjärnreportern och resenären Ryszard Kapuściński:

Det finns resor och resor. De flesta människor – 95 procent skulle statistiken säga – reser någonstans för att vila. De vill bo på lyxhotell, nära en strand, och äta gott. Och om det blir Kanarieöarna eller Fijiöarna är för dem en andrahandsfråga. Unga människor reser gärna för bedriftens skull, de tar sig till exempel igenom Afrika från norr till söder, eller paddlar kanot nerför Donau. De bryr sig inte om människorna de möter längs vägen, deras mål är att sätta sig på prov, och tillfredsställelsen består i att ha klarat strapatserna.

Somliga resor görs på grund av arbetet, av nödtvång – pilotens och flyktingens förflyttningar är också en sorts resande. För mig är reportageresorna värdefullast, etnografiska, antropologiska expeditioner: som syftar till att känna världen bättre, historien, de förändringar som är på gång, och sedan dela med sig av vetandet man har skaffat sig.

Hur blir, enligt Kapuścińskis mönster, resandet 2021, om vaccineringsprogrammen – trots trög start – ger resultat?

Resa för att vila. Dag för dag lyfter allt fler plan från svenska flygplatser till de vanliga resmålen. Folk längtar bort. Men en skillnad finns. Långresorna – över Atlanten eller i paket till Phuket – har försvunnit från önskelistan. Fiji får vänta. Typiskt är att Norwegian skrotar sina långflygningar och i stället satsar på resor inom Norden och till stora europeiska destinationer. Det största – och nästan enda lönsamma flygbolaget i Europa – Ryanair förnyar sin flotta med 75 Boeing 737 Max vilka lämpar sig för inomeuropeisk trafik. Samtidigt säger sig SAS ha återbetalat nästan alla förskottsbetalda biljetter till de kunder som inte kunnat använda sina biljetter. ”Vi har”, upplyste mig bolagets presstjänst, ”betalat igen 5 miljarder kronor till 2,2 miljoner” besvikna resenärer. Men Konsumentverket är inte nöjt och har öppnat ett så kallat tillsynsärende mot flygbolaget, som riskerar miljonvite.

Priserna blir fortsatt låga. En armada av flygplan står på marken och tusentals flygkaptener är arbetslösa eller undersysselsatta. Inga lönehöjningar väntar.

En arrangör sa: ”De nya resmålen ligger nära och slutar på -land. Island, Åland, Öland. Men inte uland.”

Färjerederierna på Östersjön, som sparkat tusentals anställda och i något fall konkursat, får svårare att hämta sig. De så kallade kryssningarna känns omoderna; alla har gjort dem.

Svenskar har börjat bila ut i Europa igen. Hindren är få men besvären stora. ”Vi bilade till Franska rivieran”, berättade ett äldre par för mig. ”Vi hittade öppna hotell i både Tyskland och Frankrike. Men alla restauranger var stängda. Gudskelov hade vi med en kylbox fylld med smörgåsar som vi brett hemma i Stockholm.”

Resa för bedriftens skull. Internationellt visar det sig att dyra, äventyrsmättade resor till exotiska mål är den sektor som hämtar sig mest. Resebyråerna talar om ”slow travel” med 21 dagar till exempelvis Khasgar i Xinjiang, Kina, eller till oexploaterade platser i Namibia. En gammal kollega från min tid i Asien, Jonny Bealby, som har lämnat journalistiken och startat resebyrån Wild Frontiers rapporterar att den resa som i England säljer allra bäst är ”48 dagar längs Sidenvägen”. Strapatser är fortfarande ”inne”. 72 personer – fler än någonsin – väntar just nu vid foten av världens näst högsta berg (och det farligaste) på att försöka bestiga K2 i Pakistan.

Detta är för människor som redan, som det heter, been there, done that. De vill ha något att berätta. Författaren och äventyrsresenären Martha Gellhorn har i sin bok Travels with Myself and Another noterat, att ”enda sättet att hålla publiken fången är att skildra våra resor som katastrofer – och ingenting är bättre för självkänslan än att ha överlevt”. (Another i boktiteln syftar på Gellhorns make, Ernest Hemingway, som under resorna mest oroade sig för att ginen skulle ta slut).

Resa i arbetet. Två faktorer gör att tjänsteresor och affärsresor kommer att betraktas som antikverade sysselsättningar. För det första är företeelsen ”att arbeta från hemmet” ett bestående fenomen; medarbetarna har visat sig plikttrogna, jobbet går fortare och företagen sparar utrymme och hyreskostnader.

För det andra vet företagens ekonomer, att tjänsteresor genererar väldiga kostnader, när reseräkningarna fylls med ”taxi till flygplats”, ”drink med kund” och ”hörlurar till generaldirektör”. (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skildrar i ett mejl till mig rutinerna: ”Som huvudregel ska arbetsutrustning som tillhör myndigheten återlämnas. Det sker alltid i närtid, när en anställning upphör. Hur och när det sker eller har skett kommer vi inte redogöra för i detalj).

Resa för lärdom och kulturupplevelser. Det blir en snabbt växande sektor. Resenärerna är äldre och inte intresserade av nattliv i Magaluf eller var man hittar ”en billig stor stark” i Prag. I stället är det de stora museerna i Amsterdam, Paris och Florens som lockar. Operahusen och konsertsalarna i Wien, Berlin och Milano får svenska gäster som åker reguljärflyg i mindre grupper. Giotto och Picasso, Sir Simon Rattle och Placido Domingo är hetare än någonsin förr.

”Jag är redo att gå vart som helst – bara det är framåt.”

Abstinensdrabbade resenärer och arrangörer är båda inspirerade av Doktor Livingstones maxim från åren på 1800-talet, då han upptäckte Afrikas inre: ”Jag är redo att gå vart som helst – bara det är framåt.”

I detta allmänna klimat av reslust och resfeber är företagen på hugget. Allt fler bokar utlandsresor efter nedgången förra året, säger Ticket i ett pressmeddelande. Biluthyrare lovar: ”20 procent rabatt. 2021 blev bättre med våra erbjudanden …” ”Kickstarta 2021. Bästa erbjudandena för att skaka av dig tristessen, 20 procent rabatt på hotell i Italien och Frankrike.”

Störst efterfrågan är det till destinationerna kring Medelhavet, Spanien, Grekland, Kroatien, Italien och Portugal.

Två suckar hörs. En suck av lättnad från turisterna: Äntligen blir livet normalt igen! En annan suck från värdarna: Tillbaka till verkligheten – nu blir det samma gamla stök igen. Betänk: Det är inte bara du och jag som åker till Mallorca. Mer än 100 miljoner kineser turistade 2019 utomlands.

Under solen kring Medelhavets många länder ligger de flesta av världens främsta museer och minnesmärken. Vi behöver bara tänka på Picasso i Malaga och Cheopspyramiden vid Kairo, Matisse i Nice, Parthénon i Atén, van Gogh i Arles och Sixtinska kapellet i Vatikanstaden.

På alla dessa kultplatser går det likadant till: Selfieterroristerna har tagit över.

Jag funderade över detta, när jag strax före coronans utbrott släntrade runt i Kung Roger II:s Palazzo Reale i Palermo. Palatset är en ljuvlighet, byggt under 1000-talet under Siciliens normandiskt styrda period. Dess Cappella Palatina är palatsets kyrka. Den är makalös. Mosaikerna glittrar guld. Det finns intrikata arabiskinspirerade träsniderier. Golvets marmorinläggningar har mönster så granna och komplicerade att du bara gapar.

Men, frågade jag mig, såg jag egentligen detta? Eller förlitade jag mig på Lonely Planets beskrivning?

Självklart såg jag det inte. Ingen ser något på museer och i kyrkor längre. Framför allt ser man inte det man verkligen vill betrakta – Mona-Lisa i Louvren, ruinerna i Pompei, Giottos änglar i Padua, Chopins flygel i Valdemosa – ty framför klenoderna står en armé selfie-fotografer och grinar upp sig med mobilen fast i en utsträckt arm.

De skymmer konsten. De vållar en väldig trängsel, ty de står kvar och redigerar sin selfie och det tar tid att sedan lägga ut den på Facebook.

Alla vill vara en del av massturismen. Man vill visa att man är i farten. En av de vanligaste replikerna på Södermalm de senaste åren har varit: ”Min pojkvän och jag sticker till New York på långhelg … vi måste använda hans bonuspoäng …” (Det arma paret hinner bara äta en hamburgare på PJ Clarke’s, köpa en blus på Bloomingdales och känna jetlagen krypa i kroppen.)

Massturismen har gjort det otrivsamt trångt på kulturens kultplatser. Nu, vid dess återuppvaknande, bör vi komma överens om förbättrat uppförande: Respektera dina medbesökare. Använd inte mobiltelefoner och kameror på museer. Det är redan förbjudet på MoMa, Museum of Modern Art i New York.

Det är ett evigt tvisteämne om museer ska vara gratis eller kosta entrébiljett. Kompromissa på det sätt det väldiga konstmuseet Prado i Madrid gör: gratis entré dagens två sista öppettimmar, innan dess avgift om 15 Euro. Seriösa besökare skonas sålunda från gruppresehorder.

För att minska belastningen får besökaren av Alhambra i Granada, när han löser sin biljett, en viss angiven tid om 20 minuter, då han tillsammans med en hanterbart liten skara får inställa i de mest åtråvärda attraktionerna, till exempel Lejongården. Väntetiden är oftast en halv dag.

Förstå föremålens värde. I Pompei såg jag en tanklös kines fimpa sin cigarett mot en ornamenterad vägg.

Och minns alltid den tyske dramatikern Sigmund Graffs visdom:

Det bästa med en resa upplever man där hemma – dels före, dels efter.