Vi kan lära av försöken att göra ner nyliberalismen

Det ska sägas med en gång. Quinn Slobodians Crack-up capitalism: Market radicals and the dream of a world without democracy (Metropolitan books, 2023) är ett djupt ohederligt försök att smutskasta alla anhängare av frihet och kapitalism. Han försöker göra gällande att en central uppfattning för den delade föreställningsvärlden hos den samtida politiska högern är ”en tro att kapitalism kan existera utan demokrati”. 

Notera det försåtliga ”kan” här. Det är ett rent empiriskt konstaterande att kapitalism finns också i samhällen utan demokrati. Det har således ingenting med höger och vänster att göra. Men det är förstås meningen att läsaren ska läsa in ”bör” snarare än ”kan”. Slobodian gör det själv när han försöker utmåla exempelvis Milton Friedman som antidemokrat för att Friedman återkommande skrev om problemet att majoritetsbeslut kan komma att inskränka viktiga friheter. Det gäller som bekant både ekonomiska och politiska friheter. Liberala demokratier börjar i individen och hennes fri- och rättigheter, där rösträtten är en av dem och äganderätt och näringsfrihet är andra.

Boken går ut på att följa ett tankespår som klumpar ihop beröm för Hongkongs fria ekonomi med alternativhögerns drömmar om rassegregation och bisarra försök att skapa isolerade libertarianska lyckoriken på flytande öar för att visa att ”vad vi ser är inte förenandet av kapitalism och demokrati utan dess ökande åtskillnad.”

Det beror väsentligen på att detta är det enda som Slobodian velat se. ”Estland styrdes av en man i trettioårsåldern som hävdade att den enda bok han någonsin läst var Milton Friedmans Free to choose”, är i stort sett det enda Slobodian nämner om vårt sedan Sovjetunionens fall fria grannland på andra sidan Östersjön. Trots att Estland är både en demokratiskt och ekonomisk framgångssaga, medlem i EU och Nato och har en av världens friaste ekonomier.

Han blundar för prominenta exempel på att kapitalism och demokrati utvecklas ihop.

Kanadensaren Slobodian nämner inte detta med ett ord. För sin nordamerikanska publik framställer han det digitaliserade framtidslandet Estland som ett illa administrerat område från det sönderfallna Sovjetunionen. Han underbygger alltså sin förutbestämda slutsats genom att blunda för prominenta exempel på att kapitalism och demokrati utvecklats ihop under precis den tidsperiod han menar sig beskriva.

Milton och Rose Friedmans Free to choose var för övrigt den enda bok om ekonomi som Mart Laar hade läst när han i unga år blev det demokratiska Estlands första premiärminister med det dittills oprövade uppdraget att reformera en tidigare planekonomi. Han räknade bort marxistiska böcker eftersom de var heltigenom fel.

Samma tendentiösa arbetssätt präglar valen av intellektuella som sägs representera nyliberala idéer. Slobodian ignorerar helt en dominerande tänkare som Deirdre McCloskey och vantolkar lösryckta citat från Milton Friedman, för att i stället lyfta fram anarkokapitalister som Murray Rothbard och Milton Friedmans barnbarn Patri Friedman.

Crack-up capitalism är således en lögnaktig ideologiproduktion från ett akademiskt fält av  ”nyliberalism-forskning”. Det är dock ingen dålig bok, och det finns anledning för frihetligt sinnade att läsa den. Quinn Slobodian är nämligen en begåvad historiker som läst på om saker som jag och många andra frihetsvänner sannolikt förbisett. Det leder i sina bästa stunder till relevanta och obekväma frågor och invändningar, precis vad varje ideologi behöver utsättas för.

Temat för boken är ekonomiska och juridiska zoner som brutits loss från länder i olika syften, vilket gått emot trenden mot ökad överstatlighet. Här finns ekonomiskt framgångsrika exempel som Hongkong och Singapore, kaxiga skatteparadis som furstendömet Liechtenstein, och vräkiga Dubai. Men också en sjunken pråm, tankar om frivillig kolonialism och försök att bilda en klan för vita och affärssinnade i Somalia.

***

De tankar som Slobodian framför allt följer är den så kallade anarkokapitalism eller paleolibertarianism som formulerades av Murray Rothbard och hans efterföljare. Den har gått från en perifer och kritiserad tanke även inom den spretiga rörelse som utgjort libertarianismen, till att genom sin allians med Trumpvänner växa sig allt större, och bland annat ta över det amerikanska Libertarianska partiet.

Hur kunde en rörelse för frihet kantra i en så till synes obegriplig riktning att de nu syns ihop med rasister, nationalister och nazister?

Hur kunde en rörelse för frihet radikaliseras och kantra i en så till synes obegriplig riktning att de nu syns ihop med våldsamma rasister, nationalister och nazister? Slobodian följer spåren tillbaka till Murray Rothbards statsfientlighet. Rothbard menade bland annat att ju fler stater som en stat splittras upp i, desto mindre makt kan en enda ha. Därför vore det bra att uppmuntra och radikalisera nationella separatiströrelser. I USA kom Rothbard därför att berömma svart nationalism. Men bara om den var separatistisk, han ogillade rasöverskridande samarbete. Tvärtom ville han se ”vita bygga de vitas rörelse”.

Ännu tydligare var denna tanke hos hos Llwellyn ”Lew” Rockwell, som grundade Ludwig von Mises-institutet (ekonomen Ludwig von Mises var dock liberal, inte anarkist och hade föga med dessa tankar att göra). Rockwell redigerade från 1986 politikern Ron Pauls nyhetsbrev, som från 1992 hette The Ron Paul Survival Report och utvecklade där tankar om universell rasseparation och hur man skulle överleva det kommande raskriget. Ideologin kom att kallas paleolibertarianism och betonade homogenitet och viljan att umgås med människor med samma etnicitet, nationalitet, religion, klass, kön och politiskt parti.  

Perioden präglades av Sovjetunionens kollaps. Paleolibertarianerna välkomnade den – men inte för möjligheten för människors att leva i frihet, utan för statens sönderfall. I väst ville man påskynda välfärdsstatens kollaps. Men det var just staterna man ville bryta sönder i separatistiska kulturer, inte områden av samhället som man tyckte kunde skötas bättre privat än i offentlig regi.

Ännu en tongivade paleolibertariansk ideolog, Hans-Herman Hoppe, såg framför sig ett Östeuropa av frivilligt kulturellt segregerade småstater, internt homogena, vars ekonomiska öppenhet satte press på välfärdsstater i väst. I boken Democracy the god that failed är Hoppes argument att välfärdsstaten låter de mindre lämpade föröka sig. Av alla argument mot välfärdsstaten är detta ett av de absolut sämsta. Det var dock en farhåga även hos makarna Myrdal och andra som därför ville kombinera välfärdsstaten med tvångssteriliseringar. Hoppe utvecklar vidare en reaktionär kritik av modernitet, rörlighet och kulturblandning som hämtar inspiration från en romantiserad bild av en ”hierarkisk-anarkistisk” ordning från medeltidens feodala furstendömen.

Hoppe är den ideolog som tydligast adderar våld och förtryck till de rasistiska och separatistiska tankarna. Hans små, homogena idealsamhällen ska etableras med våld mot alla som avviker. ”Det kan inte finnas någon tolerans mot demokrater och kommunister i en libertariansk samhällsordning”, skrev han i sin bok. Vidare att: ”De måste bli fysiskt separerade och utvisade från samhället.” Rasistiska, fascistiska och nazistiska anhängare har, med Hoppes gillande, förknippat detta med den chilenske diktatorn Augusto Pinochets metod att slänga oppositionella, döda eller levande, från helikoptrar. En av organisatörerna av vit makt-demonstrationen i Charlottesville 2017 var en nationalistisk Hoppe-supporter med t-shirten ”hjärta PHYSICAL REMOVAL”.

Paleolibertarianismen är extrem, men Slobodian visar andra feltänkta sätt att inom libertarianismen se separation som vägen till frihet. Fritänkaren Gordon Tullock, som ihop med ekonomipristagaren James Buchanan utvecklade public choice-teorin, och anarkokapitalisten David Friedman (Milton Friedmans son) har exempelvis uttryckt entusiasm för så kallade gated communities. I stället för att styras av reglerna i städer, regioner och stater såg Tullock framför sig att vi skulle styras av sådana avgränsade hemägarassociationer (HOA) med egen polis och eget regelverk. Han bodde själv i en sådan.

Slobodian påpekar att dessa gated communities är enformiga i sin arkitektur och oerhört restriktiva med vad man får göra. I Tullocks gated community var skyltar med politiska budskap och tidningsutdelning förbjuden. En kvinna ställdes inför rätta för att hennes hund vägde för mycket, och ett par bötfälldes för att deras gungställning var byggd av trä och inte metall.

Anarkister lockas mer av homogenitet än av frihet.

Det är ännu ett exempel på hur anarkister lockats mer av homogenitet än av frihet. David Friedman medger i sin bok The Machinery of Freedom att det anarkokapitalistiska samhället inte nödvändigtvis är ”ett samhälle där varje person är fri att göra vad han vill med sig själv och sin egendom så länge han inte initierar våld mot andra”.

Jag är för min del mer lockad av liberal frihet än av även denna lättvariant av feodalhierarkisk anarkism – det låter ungefär lika mardrömslikt som att styras i varje detalj av sin bostadsrättsförening – och påminns om varför jag skytt etiketten libertarian just för att den öppnar för också detta anarkokapitalistiska tankegods.

***

Quinn Slobodians bok lyfter stundtals genuint intressanta dilemman kring småskalighet och dess fördelar. Hur ska man se på furstendömet Liechtenstein, lett av Hans-Adam II, medlem av Hayek society? Människor som lever där är varken hunsade eller förtryckta, dock extremt rika. Just fristäder för superrika människor är ett annat intellektuellt spår som Quinn Slobodian följer, populärt bland Silicon Valley-miljardärer som Peter Thiel. De visar sig i slutänden inte heller vara särskilt lockade av frihet för alla, i Thiels fall snarare av att sko sig på staten.

Det är också lätt att dela kritik mot hur ekonomiska frizoner i London gjort bostäder till spekulationsobjekt genom undantag som inte bara handlade om fri ekonomi, utan om curlande med totala skatteundantag och rejält inflöde av statliga pengar. ”Som geografer visat om och om igen är gentrifiering ingenting som inträffar när marknaden släpps fri, utan när staten leder den i handen”, konstaterar Slobodian. Likaså kommer han med tänkvärda komplement som att Hongkong inte bara är ekonomiskt fritt utan också dominerat av stigande fastighetsvärden och aktörer som blivit rika på dessa. Den koncentrationen har ju dock mycket med det kommunistiska förtrycket och planekonomin i grannlandet Kina att göra.

Man kommer dock inte ifrån det selektiva och ohederliga hantverket. I ett kapitel beskriver Slobodian hur libertarianska Reason Magazine 1986 framställt den sydafrikanska statsbildningen Ciskei som en ”fristad av välstånd och fred på Sydafrikas bakgård”. Han berättar sedan att Ciskei var en papperskonstruktion för att hålla svarta sydafrikaner ur vägen. Internationella företag lockades dit med lönesubventioner på upp till 50 dollar per timme, vilket ledde till att en del företag anställde folk som var helt överflödiga och betalade dem mindre än så. Utöver att betala de anställdas löner, subventionerade staten 80 procent av fabrikshyran och tog inte ut någon företagsskatt. Dessutom slog polisen ner stenhårt på opinionsyttringar och förbjöd fackföreningar. Jag tänker på likheter med när vänstern åkte till Sovjet på 1930-talet och Kina på 1960-talet när jag läser om alla libertarianer som låtit sig luras.

Men det är Slobodians läsare som blivit lurade. Reason magazine hade i själva verket ett långt reportage 1985 av John Blundell som tog upp både förtrycket och subventionerna i Ciskei. Samma reportage visar hur den sydafrikanske antiapartheidaktivisten Leon Luow, tvärtemot hur Slobodian porträtterar honom, var medveten om dessa problem och försökte förändra situationen, både rörande förtrycket och fackföreningsförbudet och för att öka den ekonomiska friheten.

Slobodian har vilselett sina läsare genom att blunda för allt som talar emot hans förutbestämda tes.

Quinn Slobodian har helt enkelt än en gång vilselett sina läsare genom att blunda för allt som talar emot hans förutbestämda tes. Och det finns ingen chans att Slobodian missat detta Reason-reportage, eftersom den notis han citerar rubriken från hänvisar till Blundells reportage. Det är en viktig och ofrånkomlig lärdom av hans bok att det är så denna hyllade akademiker jobbar.

Andra lärdomar jag tar med mig är att de flesta inte vill bo i ofria samhällen, även om de är lockande att skriva sig där ibland av skatteskäl. Även om demokrati alltid riskerar att leda till överreglering så gäller detsamma än mer diktaturer och definitivt många av de olidliga försöken till privatisering av statens uppgifter. Anarkokapitalister är för övrigt sällan intresserade av frihet, utan av att bryta upp staten.

Vänd på detta och det ger insikten att ekonomisk och politisk frihet trivs bäst ihop. Det finns ofria och odemokratiska samhällen med kapitalism, men inga fria, demokratiska samhällen utan kapitalism. Jag påminns om hur viktig friheten är som generell utgångspunkt för både demokrati och kapitalism: människors självbestämmande och toleransen för olikhet, rörlighet och experiment. Visst bör denna toleranta frihet även medge att några skiljer av sig i enklaver, men det får aldrig bli en modell för att tvinga grannskapets, regionens eller majoriteten i nationens leverne på alla andra.