Vi har inte råd med dagens svenska skattetryck

Fyrtiofem dagar på posten som premiärminister. Det är ett historiskt rekord signerat Storbritanniens Liz Truss. Men det är också ett rekord som den svenska vänstern gärna ser sprider skräck ända hit. Truss gick fram med ofinansierade skattesänkningar för att få fart på tillväxten. Pundet störtdök, panikstämning utbröt på Londonbörsen, britterna fick se räntorna stiga till ohanterliga nivåer och misstron mot den brittiska regeringens förmåga att hantera ekonomin fann inga gränser. 

De som i vanlig ordning vill hålla skatten i Sverige hög såg omedelbart tillfälle att rasta sin käpphäst. Truss exempel blev ett nytt argument för att få den svenska regeringen att avstå från skattesänkningar. Men Sverige är som bekant inte Storbritannien.

Den svenska statsskulden på runt 20 procent av BNP står i skarp kontrast till Storbritanniens som uppgår till över 100 procent. Med en internationellt sett mycket låg statsskuld och starka offentliga finanser, i kombination med internationellt sett mycket höga skatter och generösa bidrag är den svenska situationen en annan. Frågan är inte om Sverige har råd att sänka skatten. Frågan är om vi har råd att låta bli.

Sveriges tillväxttakt har rasat till EU:s botten. I arbetslöshetsligan slåss vi om toppnoteringarna mot länder som Italien och Grekland. För att Sverige ska behålla rollen som kunskapsnation med ett attraktivt näringsliv som attraherar kompetens och kapital utifrån, och som premierar risktagande och slit krävs en ny inriktning på politiken.

Det är dyrt att vara svensk, men framför allt: det är dyrt att vara svensk skattebetalare.

 ”Det är dyrt att vara svensk”, blev ett nästintill uttjatat uttryck i valrörelsen. Och det stämmer. Men det kan uttryckas än mer uppriktigt: det är dyrt att vara svensk skattebetalare.

Svenskarna är idag ett av världens absolut hårdast beskattade folk. En genomsnittlig löntagare betalar mer i skatt än löntagaren själv får behålla. Det gör det svårt att jobba och spara ihop en egen buffert. Samtidigt kan en familj idag gå back om den ena föräldern lämnar bidragsberoendet och tar ett jobb. Att det för enskilda familjer och individer kan vara ekonomiskt rationellt att leva på andras arbete tär på ett land. Givetvis statsfinansiellt, men kanske än värre: det är ett moraliskt nederlag.

Det är helt enkelt inte rättvist att det är möjligt att gå back på att ta ett jobb.

Därför är det hoppfullt att den nytillträdda finansministern Elisabeth Svantesson (M) brukar säga att det helt enkelt inte är rättvist att den ena familjen går till jobbet varje dag, medan grannen som stannar hemma har lika mycket pengar i plånboken. Eller som hon också brukar framhålla: ”en lat regering höjer skatten, en klok regering prioriterar”.

Under valrörelsen gick Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna fram med det gemensamma löftet om ett skattehöjarstopp. Men om regeringen på allvar ska lätta kostnadstrycket mot hushållen, värna det som kallas arbetslinjen, och stärka svensk ekonomi krävs mer. Betydligt mer. Att främja friheten för människa och näringsliv i ett av världens mest inbitna högskatteländer är nämligen ingen liten uppgift.

Den 8 november: då ska regeringen presentera sin budget. Tidöavtalet innehåller en lång rad nödvändiga reformer och löften – inte minst för en fungerande energiförsörjning och en effektiv brottsbekämpning. 

Men vad gäller den ekonomiska politiken var listan mindre konkret. Att de första 300 000 kronorna på ett investeringssparkonto (ISK) helt kommer befrias från skatt är välkommet. Likaså den uttryckta ambitionen att göra det mer lönsamt att arbeta, och enklare för företag att växa. Men låt oss hoppas att det bara är en försmak, och att ambitionen översätts till skarp politik.

För när Sverige har en historiskt hög arbetslöshet redan när vi är på väg ner i en lågkonjunktur, och runt en miljon arbetsföra människor i Sverige inte försörjer sig själva krävs skattesänkningar av en ny dignitet.

Och med kapitalskatter som ligger en bra bit över OECD-snittet, höga marginalskatter och omfattande kostnader för att anställa är inte Sverige det land för fri företagsamhet, attraktiva investeringar och blomstrande näringsliv som vi hade kunnat vara. Medvetna politiska beslut och klokt genomförda skattesänkningar krävs för att även nästa Spotify, Klarna, Skype, IKEA och H&M ska starta och stanna i Sverige. Skär i skattetrycket nu – skörda ökade skatteintäkter senare.

Det finns ytterligare ett skäl till varför retoriken från de som vill varna för Truss skattesänkarexempel är skrämselretorik: det är skillnad på skattesänkning och skattesänkning. Truss sänkte skatten för lånade pengar. I praktiken innebär det att den brittiska regeringen egentligen inte sänkte skatten alls, utan snarare sköt upp skatten. Lägre skatt nu, i utbyte mot högre skatt i framtiden. En rätt genomförd skattesänkning ska kompletteras med kapade utgifter. Så gjorde alliansregeringen. Och av den svenska finansministerns uttalanden att döma är det vad som väntar även den här gången. 

Men sänkt skatt är en större fråga än kronor, ören och effektivitet. För det går inte att komma ifrån att skattepolitiken sätter ramarna för var persons ekonomiska frihet och egenmakt. En större stat med ett större offentligt åtagande innebär att någon annan än den person som tjänat in pengarna i högre grad väljer hur de ska spenderas. Att det blir mindre utrymme kvar för den enskilde att bestämma själv.

Ibland är det som att politiker behöver påminnas om att skattepengarna tillhör medborgarna från början.

Varje avsteg från friheten som huvudregel, varje krona som tas i skatt kräver därför goda skäl. Men i svensk debatt låter det ofta tvärtom. Att varje skattesänkning måste motiveras och förklaras. Ibland är det som att politiker behöver bli påminda om det uppenbara – att skattepengarna tillhör medborgarna från början.

Det är varje borgerlig politikers skyldighet att praktisera den devisen. Rätten att behålla frukten av det egna arbetet, rätten att i högsta möjliga mån vara fri att forma sitt eget liv utan politiska hinder utgör och ska fortsätta utgöra själva kärnan av borgerlighetens raison d’être. Här har den nya regeringen mycket att leva upp till den kommande mandatperioden.