Alice Teodorescu Måwe: Vi borde vilja ha det som i USA

Att det är svårt att få amerikanskt medborgarskap är vida känt. Just svårigheten ökar medborgarskapets betydelse och attraktivitet; människor tenderar att uppskatta det som de inte kan ta för givet. Att få leva i USA, att få bli amerikan, anses vara ett privilegium. Även om en ökande andel av befolkningen i låg- och medelinkomstländer, omkring tio miljoner av den dryga miljard som skulle vilja flytta till ett annat land permanent om de fick möjlighet, skulle välja Sverige så hamnar vi först på 21:a plats. 

I toppen bland länderna som människor i låg- och medelinomstländer vill flytta till återfinns just USA – 21 procent anger USA som sitt önskade destinationsland. Även Kanada (9 procent) och Australien (8 procent) får topplaceringar. De populäraste länderna i EU är Tyskland (5 procent), Frankrike (4 procent) och Spanien (2 procent). De som specifikt uppger att de vill flytta till Sverige, som hamnar på sjätte plats i EU, utmärker sig enligt Delmi-studien genom att de är mindre religiösa och oftare har hälsoproblem. 

Sverige har gått från att vara ett mycket homogent land, som präglats av en etnisk svenskhet, till att i likhet med historiska invandringsländer som USA. Kanada och Australien, bli alltmer mångkulturellt och etniskt diversifierat. Sverige är samtidigt ett land vars befolkning, tack vare en lång fredsperiod, kunnat ta sin nationella identitet för given. Efter de senaste decenniernas stora invandring till Sverige har frågan om svenskhet, men också om medborgarskapet, ställts på sin spets. Det har i sin tur lett till en polariserad diskussion om vad ordet ”svensk” egentligen betyder. Det vill säga om svensk är synonymt med etnicitet, nationell identitet eller medborgarskap. 

En nationell identitet är en förutsättning för inkludering

Erfarenheten från andra, mer framgångsrika, invandringsländer är att en nationell identitet är en förutsättning för inkludering. Nationella identiteter bidrar till gemenskap och kan, när de inte missbrukas, användas som ett inkluderande kitt gentemot nyanlända som önskar bli en del av gemenskapen. Människor kan inte bli en del av något som inte definieras. Och varför skulle de alls vilja ge upp något som existerar, alltså den egna nationella identiteten som de kanske flytt för att de inte fått identifiera sig med, för att uppgå i något som majoritetsbefolkningen nedvärderar?

På senare år har frågan om medborgarskapets betydelse, men också dess innehåll, kommit att diskuteras allt mer. Enligt nuvarande regler ska den som ansöker om medborgarskap ha fyllt 18 år, kunnat styrka sin identitet, bott i Sverige under en sammanhängande period om fem år, ha levt ett skötsamt liv samt ha permanent uppehållstillstånd.

Nyligen presenterades en ny utredning som föreslog att ett godkänt prov i svenska och samhällskunskap ska krävas för att vuxna ska kunna beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Det är förslag som länge diskuterats i Sverige men som av många uppfattats som kontroversiella, trots att de förekommer i flertalet andra EU-länder. Den föreslagna nivån motsvarar steg två på nybörjarnivå vilket innebär att bland annat kunna ”förstå meningar och vanliga uttryck som berör omedelbara behov” samt att i enkla termer kunna ”beskriva delar av sin egen bakgrund”. 

Kunskapskraven kommer främst att rikta sig mot arbetskraftsinvandrare, då asylinvandrare som huvudregel ska få tillfälliga uppehållstillstånd. Däremot kan prov av detta slag bli aktuella för den som önskar ansöka om ett svenskt medborgarskap längre fram. Att det inte funnits krav på att kunskap, som är helt central för att den som erhållit ett medborgarskap över huvud taget ska kunna utöva de rättigheter som medborgarskapet tillhandahåller, är minst sagt anmärkningsvärt.

Genom att höja kraven på de som önskar bli svenska medborgare kan medborgarskapets roll och betydelse uppvärderas 

Det är därför välkomna initiativ som nu tas. De återskapar balansen mellan skyldigheter och rättigheter, samtidigt som det tydliggörs att vägen till medborgarskapet också är en väg till samhällsgemenskapen. Genom att höja kraven – och därigenom förväntningarna – på de som önskar bli svenska medborgare kan medborgarskapets roll och betydelse uppvärderas. 

Utöver uppvisande av faktiska språkkunskaper, liksom grundläggande faktakunskaper om det svenska samhället, bör också vistelsekravet förlängas för att bättre harmoniera med andra länders lagstiftning. Medborgarskapet ska vara inkluderande, svenskheten ska inte enbart vara förunnad den som levt i landet sedan generationer.

Sverige ska vara ett öppet och välkomnande land. Ett land som alla oavsett bakgrund eller härkomst ska kunna bli en del av och göra till sitt. Att få leva i Sverige, att få bli svensk, ska uppfattas som ett lika stort privilegium som det är att bli amerikan. Men detta förhållande behöver ritualiseras mer, på det sätt som sker på andra håll i världen.

För att öka attraktiviteten för medborgarskapet bör det också gå att återkalla ett medborgarskap i högre grad än i dag. Man bör också utreda vad den som innehar ett tillfälligt uppehållstillstånd, men som inte arbetar och betalar skatt, ska ha tillgång till av den gemensamma, skattefinansierade välfärden. 

En linje skulle kunna vara att det gemensamma endast tillhandahåller akutsjukvård och utbildning och att övriga kostnader får bekostas av den enskilde. Andra rättigheter inom ramen för transfereringssystemen, sådant som bostadsbidrag, föräldrapenning och barnbidrag, bör enbart tillfalla svenska medborgare eller de som arbetar under tiden som de innehar det tillfälliga uppehållstillståndet. 

Genom att knyta tillgången till den svenska välfärden till arbete, skatteinbetalningar och det svenska medborgarskapet, kommer incitamenten för människor att etablera sig skyndsamt att öka och medborgarskapets värde per automatik att öka. Det är till gagn för såväl individen som samhället.

Om Sverige inte ska bli ett land där man gör skillnad på människor baserat på blodsband, och inte heller ett samhälle som fragmentiseras utifrån etniska skiljelinjer, krävs en inkluderande, övergripande gemenskap där medborgarskapet utgör symbolen för svenskheten. Ju mer diversifierat ett samhälle blir desto större behov av något som enar människor. Medborgarskapet blir därmed ett mål – och ett medel – för den funktionella anpassning som är en förutsättning för ett allt mer diversifierat land.