”Vi är mycket jämlikare än vad debatten ger sken av”

Få frågor väcker lika mycket engagemang och debatt som de om ekonomisk ojämlikhet. Den senaste veckan har diskussionen kretsat kring en av biståndsorganisationen Oxfams återkommande rapporter på temat. I rapporten, som uppmärksammats av ledande medier och tunga socialdemokrater, kritiseras svenska marginalskattesänkningar och det framförs krav på återinförandet av en förmögenhetsskatt. 

”Tyvärr konstaterar Oxfam att Sverige under flera decennier misslyckats med att minska ojämlikheten”, skriver organisationen och lyfter fram Norge som ett föredöme när det gäller skattesystemets utformning. Det är i sammanhanget värt att notera att det norska skattesystemet, där förmögenhetsskatten häromåret höjdes, är allt mer omdebatterat, och då utifrån ett annat perspektiv än Oxfams. Företagare lämnar landet, vilket leder till en mindre dynamisk ekonomi och i längden en fattigare befolkning, konstaterar allt fler inför valet till stortinget nästa år.

Häromåret blev boken Girig-Sverige (2022), av journalisten Andreas Cervenka, en bestseller med sin skildring av hur antalet miljardärer ökat i Sverige, och med det intresset för börsen bland vanligt folk. Allt skildrat på ett sätt som implicerar för läsaren att båda sakerna på något sätt skulle vara problematiska.

Och för 10 år sedan beskrevs den franske ekonomen Thomas Piketty som en rockstjärna när han i boken Kapitalet i tjugoförsta århundradet (2014), som också blev en storsäljare, gjorde gällande att kapitalism med lagbundenhet leder till ökande ojämlikhet. Det enda som kan hålla ojämlikheten i schack är katastrofala händelser, som världskrig, eller kraftfulla politiska åtgärder, som progressiv beskattning, argumenterade Piketty och blev en referenspunkt för en vänster som sedan murens fall letat efter en ny ideologisk berättelse.

Men stämmer verkligen den i debatten så populära bilden av en snabbt växande ojämlikhet, där ett antal superrika lämnar alla andra hopplöst på efterkälken? Boken Superrika och jämlika (Mondial) släpptes på svenska i september, och har redan fått en hel del internationell uppmärksamhet. Jag träffade författaren Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning, för ett samtal om ekonomisk ojämlikhet, folkligt ägande och om varför världens kapitalistiska demokratier har fått ett oförtjänt dåligt rykte.

I samhällsdebatten finns det en utbredd föreställning om en växande ekonomisk ojämlikhet. Men i din nya bok talar du i stället om ”den stora förmögenhetsutjämningen”. Vad innebär det?

– Det innebär att vi är mycket jämlikare än vad samhällsdebatten ibland ger sken av. Jag tycker att det finns en svartmålning av Sverige och andra europeiska välfärdsstater, ofta med ett politiskt syfte. Problemet med beskrivningen av Sverige som ett väldigt ojämlikt samhälle är att den helt enkelt inte har stöd i fakta. Det gäller vare sig vi tittar på inkomsternas fördelning eller förmögenhetsfördelningen, som jag studerar. I själva verket äger de 90 ”fattigaste” procenten i dag så mycket att deras tillgångar är värda dubbelt så mycket som den rikaste procentens ägande.

– I min bok har jag ett väldigt långt tidsperspektiv, alltså över 100 år. Det är sällan vi lyfter den typen av perspektiv i debatten. Men oavsett vilket mått vi använder oss av är vid ett betydligt jämlikare samhälle i dag än vad vi var för 100 år sedan. Det gäller inte bara Sverige, utan alla västvärldens marknadsekonomier.

Hur har det förmögenhetsägandet förändrats över tid – för 100 år sedan saknades väl det folkliga ägandet nästan helt?

– Så var det i Sverige, men även i andra länder. Sverige var dessutom ett land som industrialiserades sent. I början av 1900-talet var över hälften av befolkningen direkt anställd inom jordbruket och ännu fler hade jobb kopplade till jordbrukssektorn. Folk bodde uselt och trångt. Man fick ingen ordentlig skolgång, inget ordentligt näringsintag och vi hade enorma problem med exempelvis superi. För vanligt folk fanns det inte på kartan att man kunde spara och bygga upp ett kapital. Under lång tid hade vi inte haft någon egentlig ekonomisk utveckling, så den ekonomiska kakan var väldigt liten. Det innebar att vi hade en liten elit som kontrollerade det mesta av ägandet, oavsett om det handlade om mark eller de framväxande industrierna.

Ditt resonemang sätter onekligen dagens debatt om den rikaste procenten i perspektiv. Vad kan man säga om den gruppens ägande över tid?

– Vi pratar alltså om ett mått på förmögenhetsklyftor – hur stor del av den totala privata förmögenheten som ägs av den rikaste hundradelen. Det är ett av flera mått, men just detta har visat sig vara ett av de mått vi mäter allra bäst över tid. I Sverige ser vi att den här elitgruppens ägarandel minskat från ungefär 55 procent i början av 1900-talet till 20 procent 1970. På ungefär två generationer så minskar gruppens ägande med nästan två tredjedelar. Den utvecklingen drivs huvudsakligen av att vanligt folks ägande växer fram. Det intressanta med utvecklingen efter 1970, då den rikaste procentens andel återigen börjat växa, är att den egentligen inte vuxit särskilt mycket. Varför inte? Jo, därför att det mesta av tillgångarna i dag ägs av vanligt folk.

Vilka faktorer är det som varit drivande bakom denna förmögenhetsutjämning?

– Det handlar i grunden om ett samspel mellan ekonomi och politik. Å ena sidan den teknologiska utvecklingen som driver den ekonomiska tillväxten i början av 1900-talet, å andra sidan att vi med demokratin får ett antal inkluderande samhällsinstitutioner. När hela befolkningen bjuds in till att vara med på den politiska arenan, leder det till en reformering av utbildningssystemet som blev mer inkluderande. Vi får samtidigt en förändring av arbetsmarknaden. I Sverige sker det genom avtal mellan fackföreningar och arbetsgivare, och i andra kanske mer genom lagstiftning. Resultatet blir att arbetsmarknaderna blir mer ordnade och helt enkelt schysstare. 

”Den stora förmögenhetsutjämningen handlar alltså om det expanderande ägandet underifrån.”

– Kombinationen av den ekonomiska utvecklingen och de inkluderande samhällsinstitutionerna ledde till att lönearbetarna blev mer produktiva. Företagen växte och kunde börja betala högre löner och för första gången i ett ganska fattigt land som Sverige började arbetarna kunna spara. Vi kunde alltså ha kvar pengar efter att man hade fått sin inkomst och man haft sin löpande konsumtion. Det första man då sparade till var en bostad. Därmed ökar bostadsägandet kraftigt i Sverige och alla andra västländer. Det kunde vara i småhus i egnahemsrörelsen som vi hade i Sverige, men även i lägenhetshus som byggdes. Det var den första hörnstenen i hushållens ägande som etablerades i samband med den här utvecklingen. Den andra hörnstenen kom senare när vi började leva längre tack vare välståndsutvecklingen. Framförallt börjar vi leva många år efter pensionen, och behöver börja spara till just ålderdomen. Så pensionssparandet växer väldigt kraftigt under efterkrigstiden i olika typer av fonder.

– Den stora förmögenhetsutjämningen handlar alltså om det expanderande ägandet underifrån, dels genom ägandet av den egna bostaden, dels genom sparandet till pensionen. Vi lyfter alltså botten i förmögenhetsfördelningen på ett sätt som får en enorm effekt på förmögenhetsojämlikheten, som minskar kraftigt. Min analys visar att vi får utjämning genom att bjuda in allt fler till att bli ägare, därigenom skapar vi både nytt kapital och nya förmögenheter och får en jämnare ägarfördelning.

Skulle man kunna säga att den utveckling som du beskriver i boken är ett generellt mönster som återfinns i andra västerländska kapitaliska demokratier?

– Ja, det tycker jag och det tycker jag är en ganska fascinerande upptäckt. Förutom Sverige, så tittar jag i min huvudanalys på Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien och USA. De andra länderna är ganska olika Sverige på många sätt, inte minst storleksmässigt, men även politiskt. Den svenska välfärdsstaten och socialdemokratin har stuckit ut. Men ändå följer vi relativt likartade mönster. En del handlar ju om att vi är en del i en omvärld, där vi handlar med varandra. Men det handlar också om att vi ibland har en bild av att det bara är Sverige som har de här breda, universella välfärdsinstitutionerna. Det stämmer inte.

”Den stora förmögenhetsutjämningen är en generell västerländsk trend.”

– Den stora förmögenhetsutjämningen är en generell västerländsk trend, och ett enormt exempel för länder i andra delar av världen att vilja ta efter. Vi behöver lyfta fram att den demokratiskt inbäddade marknadsekonomin kan skapa stora värden som också är inkluderande. För vi har ju just nu ett alternativ i Kina, där vi har en auktoritär marknadsekonomi som säger sig kunna skapa välstånd utan demokrati. Jag tror att det kan vara så, men bara på kort sikt. När du inte har privat äganderätt och demokrati, så kommer du inte att få den skaparkraften underifrån. Se på Stalin. Han fick folk, till och med västerländska ekonomer, att tro på att kommandoekonomin kunde fungera. Och det funkade, men bara i 20 år. Jag tror att samma sak kommer att hända i Kina.

Mot bakgrund av pensionssparandets, och då inte minst sparandet i aktiers, betydelse för vanligt folks förmögenheter kan man väl på goda grunder argumentera för att de senaste decenniernas framväxt av nya företag, och med dessa en ny generation superrika entreprenörer, är en utveckling som i allra högsta grad gynnat vanligt folks förmögenhetsutveckling?

– Det folkliga ägandet har vuxit så snabbt så att när vi får stigande aktiekurser så gynnar det till betydande del vanligt folk. Vi kan alltså ha ett samhälle där vi både kan ha superrika, framgångsrika entreprenörer och en jämlik ägarstruktur. Det handlar mycket om att vi har blivit så pass inkluderande i ägandet, så att majoriteten av alla tillgångar ägs av medelklasshushåll. Att några få blir superrika påverkar därför inte jämlikheten i samhället nämnvärt. 

– Vi ska också komma ihåg att de flesta av entreprenörerna inte är lyckosamma. Många misslyckas, och många nya företag går i konkurs. Andra konkurreras ut av dem som har något ännu bättre att erbjuda. Det är en naturlig del av risktagandet och av ett fritt näringsliv. Vi har också en sak att framhålla, nämligen att det inte är så att bara för att man en gång har blivit framgångsrik, kanske förmögen, så kommer man att förbli det resten av sitt liv eller resten av sin karriär.

Ändå håller bilden av de ökande klyftorna fast grepp om samhällsdebatten. Vad tror du att det beror på?

– Jag tror att det handlar om att debatten domineras helt av vänstern och det egentligen, som jag uppfattar det, bara är inom vänstern som det finns ett genuint intresse av att prata om ojämlikhet. Det är där man ser att jämlikhet är viktigt för människor, och att ojämlikhet kan påverka hur länder fungerar. Problemet med vänsteranalysen är emellertid att man inte är intresserad av fakta. Man vet ju redan svaret, nämligen att ojämlikheten är för hög och den ökar dessutom alltid. Man ser de framgångsrika som ett problem – det är de som ska tas ner. Vi ser det även inom forskningen. Min före detta kollega Thomas Piketty är ett exempel på hur de rika ses som problemet.

– Högern däremot, de är inte med på banan överhuvudtaget. De förstår inte att ojämlikhet är en viktig fråga. De kan inte heller någonting om vad ojämlikhet handlar om. Ibland så talar de om ojämlikhet i livschanser och förutsättningar. Det är en liberal norm, kan man säga. Men så säger man något om att ojämlikhet i utfall inte är viktigt. Det är ett förenklat synsätt, och det vittnar om ett ointresse för att verkligen sätta sig in i de här frågeställningarna. Så vi har en situation där varken vänster eller höger överhuvudtaget bryr sig om fakta i frågan. Inom vänstern för att man redan vet svaret att ojämlikheten är för hög. Inom högern för att man helt lämnat walk over, och inte bryr sig om frågan. Då får vi en situation där vissa kan mata på och upprepa ett budskap om ökande ojämlikhet som inte nödvändigtvis stämmer. Jag försöker komma in med en mer faktabaserad beskrivning som faktiskt visar en mer balanserad bild.

Du nämnde din tidigare forskarkollega Thomas Piketty som ju för tio år sedan fick ett enormt genomslag med sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet och tanken att kapitalismen med lagbundenhet leder till ökad ojämlikhet om det inte sker katastrofala utjämnande händelser som krig eller införs mycket höga skatter. Vad var det han missade i analysen?

– Det han missade i analysen var att fakta inte ger stöd för hans hypotes om att utjämningen skedde på grund av krig som förstörde de rikas kapital och omfördelande kapitalbeskattning. Tvärtom visar den ekonomisk-historiska datan att den stora utjämningen skedde genom att inkludera människor i både politiken och ägandet. Pikettys analys lider av samma problem som den övriga vänsteranalysen lider av, nämligen att man är faktaresistent. Men det är lite ironiskt att han som i sina serier har samlat så mycket data, ändå fastnar i det traditionella vänsterperspektivet, att ojämlikheten alltid är för hög och att problemet är de rika. 

I den svenska debatten om ekonomisk ojämlikhet återkommer vänstern ofta till årtalet 1980 och den tidens Sverige som ett fördelningspolitiskt ideal. Vad är problemet med den analysen?

– 1980 var ett extremt år i svensk ekonomi, men även i andra västerländska ekonomier, som hade kört fast. Vi var tvungna att förändra för att komma ur stagnationen. Vi hade en destruktiv industripolitik som stöttade fel saker. Skattebetalarnas pengar användes till att upprätthålla verksamheter som saknade överlevnadskraft. De flesta västländer behövde lägga om kursen. Vad vi gjorde då var att skapa morötter, förändringskraft och tillväxtmöjligheter. Vi uppmuntrade folk att ta initiativ, ta risker och jobba hårdare, och många gjorde det. Vi fick tillväxt, men vi fick också en ökad inkomstspridning, och i viss mån även ökade skillnader i förmögenhetsfördelningen. Men det var precis det vi behövde för att få den ekonomiska kakan att bli större och välståndet att växa.

”Även den svenska socialdemokratin var ganska snabbt på bollen när det gäller att växla ner regler och skatter.”

– De mest kända företrädarna för den omläggningen är förstås Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Men även den svenska socialdemokratin var ganska snabbt på bollen när det gäller att växla ner regler och skatter.

– Sverige var extremast i västvärlden när det gäller regleringstryck och vi hade den högsta marginalskatten i världen. Det skapade en förstelnad ekonomi, och som en följd av det små inkomstskillnader och låg inkomstojämlikhet. Att jämföra med 1980 blir helt enkelt problematiskt, det blir lite som att säga att vi tycker att samhället blivit sämre sedan 1980.

I boken skriver du om problemet med nollsummetänkande i samhällsdebatten. Hur yttrar det sig och vad kan vi göra åt det?

– Det yttrar sig genom att misstänkliggöra dem som har varit framgångsrika och skapat förmögenheter, ibland väldigt stora förmögenheter. Nollsummetänkandets logik implicerar ju att den förmögenheten har tagits från någon annan. Med ett sådant synsätt är den totala förmögenhetsmängden, den totala kakans storlek, konstant, vilket innebär att om någon får mer så måste någon annan få mindre. När vi tittar på historien och historiens utveckling så ser vi att den bilden inte stämmer. Tvärtom så har de som har skapat nya produkter och nya tjänster gjort kakan större. De har inte tagit från någon, utan de har byggt värden som inte existerade tidigare. Det är därför jag vill lyfta fram att det bara för att vi har fått ett antal superrika, så innebär det inte att någon annan har fått det sämre. 

Avslutningsvis, vilka råd har du till politiker som vill verka för en bred folklig förmögenhetstillväxt och ett brett folkligt ägande?

– Motverka nollsummetänkandet och var tydliga med att vi alla gynnas av framgångsrika individer och företag i vår ekonomi. Ekonomi är inget nollsummespel. Sedan handlar det om att värna de två hörnstenar som jag lyfter fram i boken, bostadsägandet och det privata pensionssparandet. Låt oss främja politiska initiativ som handlar om att bygga fler privata bostäder. När det gäller privat pensionssparande så handlar det om att inkludera människor i att få del av aktiefonder, denna, fantastiska finansiella innovation som har demokratiserat aktiemarknaden och ger oss möjlighet att få en bra levnadsstandard även när vi inte lägre yrkesarbetar.

– Mycket av oron över förmögenhetsojämlikhet handlar om oro för att väldigt förmögna individer också ska bli politiskt mäktiga. I vissa kontexter är ju stor ojämlikhet förknippad med sådana risker, så jag tror definitivt att man ska ta dessa frågor på allvar. Men i stället för att försöka lösa problemen genom att beskatta förmögenheter menar jag att vi bör bygga institutioner som skyddar den politiska sfären mot dåliga influenser av pengar. Vi kan exempelvis ha regler kring transparens kring finansieringen av partier, public service-medier och presstöd för att värna pluralismen. Så kan politikens institutioner värnas samtidigt som entreprenörer ges förutsättningar att fortsätta skapa välstånd.