Simon Johansson: Vi är brickor i S integrationspussel

Om väljarna fick veta vilka förslag Socialdemokraterna arbetar med i sin politikutveckling skulle nog många sätta kaffet i vrångstrupen. Därför tiger Socialdemokraterna om den egna integrationspolitikens mest långtgående inslag vid ett eventuellt regeringsskifte. I stället lämnas till andra att fylla i luckorna.

”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.” Så avslutas Socialdemokraternas rapport ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”, framtagen av en arbetsgrupp ledd av riksdagsledamoten Lawen Redar, som själv beskriver innehållet som ”klassisk socialdemokratisk folkplaneringspolitik”. Och när socialdemokrater pratar är ”samhället” som vanligt synonymt med staten. Vad Redar öppnar för alltså massiv politisk styrning av människors liv.

När socialdemokrater pratar är “samhället” som vanligt synonymt med staten.

Redar utsågs av Svenska Dagbladet till Almedalens politiska mittpunkt och hennes rapport till veckans stora samtalsämne. Det är inte så konstigt: S uttrycker sig offensivt på ett sätt som de knappast har gjort sedan 1990 års partiprogram, där formuleringen ”[…] socialdemokratin [vill] så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer” förekommer redan i det andra stycket.

Redars arbetsgrupp är en av elva som har haft till uppgift att uppdatera Socialdemokraternas samhällsanalys. Nu arbetar de med att omsätta problembeskrivningarna i politiska förslag som ska behandlas på Socialdemokraternas partikongress nästa år och bli till ett nytt partiprogram.

Rapportens långtgående formuleringar har naturligtvis lett till spekulationer om vad de storskaliga insatserna kommer att handla om. Nära till hands ligger att tro att S ska plocka upp sitt eget gamla förslag om bussning av elever i syfte att bryta skolsegregationen.

Det har blivit verklighet i flera kommuner med S-ledda styren. Det mest uppmärksammade exemplet är Sandviken, där mellanstadieeleverna vid en välfungerande skola från och med i höst flyttas till en skola i ett socialt utsatt område. På nationell nivå förstår Socialdemokraterna att bussning är ett rött skynke för breda väljargrupper, och att det skulle komma på tal tillbakavisas därför bestämt av såväl Lawen Redar som Magdalena Andersson.

Det som hittills har presenterats handlar i stället om obligatorisk förskola från tre års ålder, inkomstkrav för att få flytta till ett utsatt område och tak för andelen hyresrätter. Därifrån är det inte långt till förtur i bostadskön i andra områden – där det ska byggas hyresrätter – för den utan jobb. I sitt Almedalstal krävde Magdalena Andersson ett stopp för nyetablering av vinstdrivande friskolor och att befintliga så småningom ska avvecklas – i praktiken innebär det att valfriheten slopas. Var eleverna ska placeras i stället, när ett ganska stort antal skolor tvingas stänga, blir ett utsökt folkplaneringsprojekt för de socialdemokratiska samhällsingenjörerna att sätta tänderna i.

I en framtid utan friskolor, med kvoter för vem som får bo var, behövs inte bussning.

Även om ovanstående förslag är långtgående matchar de för en socialdemokrat knappast dramatiken i formuleringen ”insatser vi inte tidigare gjort, i en skala vi inte tidigare sett”. Vad som åsyftas i Redars rapport tycks alltså vara något mer. Däremot kan man redan skönja en riktning i förslagen: i en framtid utan friskolor, med kvoter för vem som får bo var, behövs inte bussning. Vi blir ändå alla påtvingade rollen som integrationsinstrument.

När man bara har en hammare ser alla problem ut som en spik. Att socialdemokratin ser människor som brickor att lägga till rätta är därför inte förvånande. Frågan är bara hur mycket frihet svenska folket är berett att offra på den socialdemokratiska ingenjörskonstens altare.