”Vetenskapsbaserad politik” är en farlig ideologi
Krav på ”vetenskapsbaserad politik” politik blir allt vanligare, och udden riktas mot ideologisk och värderingsdriven politik. Det är ett problem. Även politik som vetenskapligt sett är genomförbar, kan vara etiskt fel. Genom att ducka för ideologiska invändningar försöker nu många politiker och tyckare etablera sina egna åsikter som fakta.
– Om man ser på klimatfrågan, behöver vi koppla klimatpolitiken exakt till det som vetenskapen säger, sade Pär Holmgren, andranamnet på Miljöpartiets lista i EU-valet, till Europaportalen i helgen. Det är en bra idé. Politik bör i allmänhet ta hänsyn till hur verkligheten fungerar. Men det är inte vad Holmgren menar med vetenskapsbaserad klimatpolitik, något som framgår av fortsättningen på hans uttalande:
– Därför föreslog Miljöpartiet nyligen en utsläppsbudget som sätter tak för hur mycket varje land får släppa ut.
Om det skulle göra någon betydelsefull nytta för klimatet att svenska miljöpartister via EU tvingar andra länder att begränsa sina utsläpp, kan förmodligen vetenskapen svara på. Miljöpartiet tenderar visserligen att bedöma politiska förslag utifrån symbolvärdet snarare än deras faktiska konsekvenser, men konsekvenserna går att undersöka. Vad många politiker inte verkar förstå är dock att ”det skulle fungera” inte är ett tillräckligt skäl för att genomföra något.
Till exempel skulle Sverige kunna få helt ”jämställda” bolagsstyrelser genom att tvångsupplösa alla företag som anser sig ha viktigare kriterier att gå efter vid rekrytering än kandidaternas kön. Polisens chanser att lösa brott skulle förbättras om övervakningskameror installerades i samtliga landets offentliga och privata utrymmen. Människor skulle förmodligen inte våga annat än att leva mer miljövänligt om den klimatdiktatur Holmgren själv förespråkat infördes. Det innebär inte att något av dessa förslag är bra, eller ens etiskt försvarbart. Hur bra en reform än skulle fungera, är det ännu viktigare att fråga sig om den på ett moraliskt plan är rätt eller fel. Många skulle invända att när det gäller tvångskvotering, totalövervakning och diktatur helgar inte ändamålen medlen.
Hur bra en reform än skulle fungera, är det ännu viktigare att fråga sig om den på ett moraliskt plan är rätt eller fel.
Det är inte bara i klimatfrågan som krav på ”vetenskapsbaserad” eller ”faktabaserad politik återkommer. Den brittiska Brexit-debatten erbjuder ett pedagogiskt exempel. EU-vännerna har argumenterat för att EU är bra eftersom medlemskapet gynnar Storbritannien ekonomiskt. Skeptikerna har i stället argumenterat utifrån värderingar: autonomi, suveränitet, begränsad tilltro till Bryssels beslutsfattare. Detta har lett till en ömsesidig oförmåga att förstå motståndarsidan.
Bland kandidaterna när nu britterna mot sin vilja måste rösta i ännu ett EU-val finns Change UK, som grundats av mittenorienterade ledamöter i det brittiska underhuset. Partiet menar att Tories och Labour har ”flyttat till de ideologiska ytterkanterna”, men Change UK kommer att ”få saker gjorda baserat på evidens, inte ideologi”.
Change UK är i själva verket ett djupt ideologiskt parti. Dess huvudfråga är att Storbritannien mot dess medborgares uttryckliga vilja ska stanna i EU, något som i högsta grad är ett ideologiskt ställningstagande. Själva beslutet att det man anser sig kunna uppnå med ett EU-medlemskap är det mål som ska eftersträvas, är ideologiskt. Change UK:s medlemmar har bestämt sig för att ekonomiska vinster av EU-medlemskapet är ett viktigare mål än självbestämmande, till och med viktigare än Storbritanniens egna demokratiska processer.
Argument för frihet och äganderätt blir inte mindre legitima för att de grundar sig i värderingar. Tvärtom.
Den välvilliga tolkningen är att de som, likt Change UK eller stora dela av klimatrörelsen, presenterar sina värderingar som den självklara slutsatsen av vetenskap inte begriper att de själva tar ställning. Man kan vara så fast i sin övertygelse att man inte förstår att den är just en övertygelse.
Den mindre välvilliga tolkningen är att somliga rörelser, i ett försök att ducka för invändningar som handlar om principer och värderingar, försöker avfärda invändningarna som ovetenskapliga. Debatten om bensinupproret bjuder på en rik flora av exempel på mer och mindre professionella tyckare som, i stället för att bemöta principiell kritik mot de skyhöga bränsleskatterna, avfärdar sina meningsmotståndare som faktaresistenta, oförstående inför hur världen fungerar, eller helt enkelt dumma i huvudet.
På köpet passar de dessutom på att etablera sina egna åsikter som fakta. I vintras fastslog exempelvis Stockholms klimat- och miljöborgarråd Katarina Luhr (MP) att huvudstaden har ett ansvar för att staka ut riktningen mot vetenskapsbaserad politik, bort från ”klimatskepticism, faktafientlighet och populism”. I syfte att uppnå detta sätter det blågröna styret upp framtida förbud mot fossila bränslen, mer skattepengar till koldioxidlagring och en strategi för biologisk mångfald som knappast kommer att innebära skattelättnader, färre regleringar och mindre strandskydd. Förbud och dyra satsningar porträtteras som vetenskapliga, och frihetliga invändningar avfärdas som faktafientlig populism.
Vetenskapsvurmen är inte konsekvent. FN:s klimatpanel IPCC brukar snarast tillskrivas orakelstatus i klimatfrågor, men när den fastslog att kärnkraften behöver byggas ut med mellan 91 och 190 procent till år 2050 avfärdades dess auktoritet raskt av Isabella Lövin. När IPCC misslyckas med att rekommendera Miljöpartiets politik försvinner tydligen dess trovärdighet.
Argument för frihet och äganderätt blir inte mindre legitima för att de grundar sig i värderingar. Tvärtom. Och motargumenten blir inte mindre ideologiska för att de döljs bakom etiketten ”vetenskapsbaserad politik”. Idén att all politik som enligt vetenskapen kan genomföras också bör genomföras, är i sig ett ideologiskt ställningstagande. Det är ett totalitärt ställningstagande, och totalitarism är en av de farligaste ideologierna som finns.