Vem ska granska granskarna?

Källkritik och faktagranskning är en central del av det journalistiska arbetet. Helt grundläggande för att något skall kunna kallas seriös journalistik. Professionell faktagranskning och källkritik samt efterlevnad av de av branschen uppställda pressetiska reglerna har länge varit de traditionella mediernas USP (Unique Selling Point) gentemot nya uppstickare i form av medborgarjournalistik och så kallade alternativa medier. Av någon anledning tycks det gamla medieetablissemanget nu ha bestämt sig för att kasta denna fördel över ända.

Konkurrerande redaktioner och mediehus är förutsättningen för en fri och oberoende journalistik. Först när olika medier granskar varandras påståenden kan man på allvar tala om ett fritt medielandskap. Ett medielandskap utan konkurrens mellan redaktioner urartar lätt till ett propagandamaskineri.

Konkurrerande redaktioner och mediehus är förutsättningen för en fri och oberoende journalistik.

Därför är det beklämmande att se hur flera av landets största mediehus har missförstått dessa mekanismer och valt att dra undan mattan under sig genom att bilda en kartell för faktagranskning tillsammans med de statliga medieföretagen. Kartellbildning kommer inte att lösa de traditionella mediernas trovärdighetsproblem, och det kommer definitivt inte att främja källkritiken och faktagranskandet.

Sanningen är en komplicerad storhet och journalistikens uppgift att klarlägga vad som faktiskt har hänt mer angelägen än någonsin. Den gamla tumregeln att alltid ha två av varandra oberoende källor har frångåtts av de traditionella medierna sedan länge. Aftonbladets drev mot dåvarande arbetsmarknadsministern under valrörelsen 2010 är ett tidigt exempel. Under höstens #metoo-kampanj såg vi ännu fler exempel där medier agerade åklagare, domare och bödel utifrån enskilda vittnesmål. Aftonbladets löpsedel om att Stadsteaterns VD skulle ha tvingat en anställd till abort är kanske det grövsta exemplet.

Det förändrade medielandskapet ställer nya krav på de traditionella mediehusen. Det är begripligt att många redaktörer och journalister känner sig trängda. Konkurrensen från alternativa medier och medborgarjournalister, som inte bemödar sig om att följa det pressetiska regelverket, i kombination med ett allt högre tempo, sätter press på redaktionerna. Samtidigt krymper resurserna i och med att de sociala medieföretagen tar allt större delar av annonsmarknaden. Till råga på allt sväller kommunikationsavdelningarna inom såväl privat som offentlig sektor, vilket gör att underbemannade redaktioner ställs inför en armé av kommunikatörer.

Det är med andra ord begripligt att mediehusen söker enkla lösningar och synergier. Det är också i det ljuset man måste se samarbetet kring faktagranskningen. Det handlar inte om en konspiration för att skapa en enhetlig bild av verkligheten, utan om ett sätt att spara redaktionella resurser. Problemet är bara att resultatet riskerar att bli snarlikt.

Det handlar inte om en konspiration för att skapa en enhetlig bild av verkligheten, utan om ett sätt att spara redaktionella resurser. Problemet är bara att resultatet riskerar att bli snarlikt.

Det bästa sättet att skydda medborgarna från så kallade falska nyheter, propaganda, lögner och missförstånd är att låta oberoende redaktioner konkurrera med varandra och granska varandras påståenden. Genom att samarbeta kring faktagranskning och källkritik riskerar de traditionella medierna att såga av den gren som de själva sitter på. De traditionella mediernas främsta tillgång är trovärdighet. Undergrävs denna har de inte längre något företräde framför de alternativa medierna, vare sig i publikens eller annonsörernas ögon.