En bestickkniv klingade mot kristallglaset. Sorlet i det gamla biblioteket tystnade raskt. Den mustaschprydde ledarskribenten steg fram mot golvets öppna yta och tittade nöjt ner på den tredelade kostym som han, som för att understryka sin självpåtagna roll som Hercule Poirot, skaffat sig. Han vickade på det matchande plommonstopet.

– Ni måste undra varför jag samlat er här, den svenska klimatdebattens alla centrala karaktärer! Som ni alla vet har klimatpolitiken kallblodigt slagits ihjäl tidigare i höst. Och jag råkar veta att mördaren finns… mitt ibland oss, här i rummet!

Sällskapet flämtade chockerat, kanske mest för formens skull. Det var knappast oväntat att någon i rummet var ansvarig. Här fanns ju alla som på ett eller annat sätt påverkat klimatpolitiken de senaste åren: Emma Rusch, kristdemokratisk energiminister och blivande chef för det nyligen nedlagda miljödepartementet. Pomina Rourmokhtari, förstås, det unga liberala stjärnskottet som nyss blivit klimatminister. Po Berlund, miljöpartistiskt språkrör och tidigare minister. Jonnie Lokesson, statsminister in spe och sverigedemokratisk överrock till den ”borgerliga” regeringen. Och så journalisterna, förstås: en enstaka radioreporter från P1:s ”Klotet”, och sedan samtliga anställda på Dagens Nyheters nyhets- och kulturredaktioner (internt kallad ”klimat- och SD-avdelningen”). 

– Ikväll ska jag förklara, fortsatte ledarskribenten, inte bara vem som gjorde det, utan med vilket mordvapen och var!

– Jag kan stanna dig där, avbröt Emma Rusch. Jag vet redan vem som gjorde det. Det var Po Berlund, med effektskatten, i Ringhals. 

Jag vet redan vem som gjorde det. Det var Po Berlund, med effektskatten, i Ringhals.

Po Berlund reste sig ur lädersoffan. 

– De brunblåa försöker blanda bort korten. Det är de som är ansvariga! De har svultit klimatpolitiken med en kapad budget, stuckit den i ryggen med borttagen elbilsbonus, och dränkt den i avslagna tillståndsansökningar för havsbaserad vindkraft! Och solcellerna ska vi inte ens prata om! 

Jonnie Lokesson skrockade nöjt från sin Chesterfield-fåtölj. Han tände en cigarr och mumlade på sin blekingska: 

– Det du behöver, Po Berlund, är inte solceller utan hjärnceller.

Ledarskribenten manade till lugn. Det var inte för att bidra till ytterligare polarisering som han hade kallat hit sällskapet. Tvärtom.

***

– Låt mig börja från början, sade han. För att förstå den svenska klimatpolitiken måste man först och främst förstå den så kallade reduktionsplikten, som infördes 2018 och innebär att producenter av fossila drivmedel måste blanda in biobränslen i en ökande takt fram till 2030. Lagen antogs i bred enighet…

– … inte så bred, inflikade Jonnie Lokesson.

– … och sju av åtta partier enades i riksdagen om att reduktionsplikten var huvudspåret för transportsektorns klimatomställning. De flesta var nöjda. Miljöpartisterna kunde prata om förnybara bränslen i tanken, centerpartisterna kunde meddela skogsägarna att efterfrågan på restprodukter från skogen skulle rusa i höjden, och övriga kunde peka på att de röstat för en ambitiös klimatpolitik.

Rummet lyssnade med andakt, som så ofta när en ledarskribent tar ordet (?).

– Reduktionsplikten fick ingen större uppmärksamhet i debatten, kanske för att de flesta stod bakom den och för att den var teknisk till sin natur. Men kvotplikten var samtidigt en nyckel för hela den svenska klimatpolitiken. De stora utsläpparna i Sverige är nämligen industrin, jordbruket, transportsektorn och – enligt EU – skogsindustrin, eftersom den avverkar träd som annars hade stått kvar och bundit koldioxid.

– Glöm inte Karlshamnsverket, sa Po Berlund.

– Som du satte igång när du stängde Barsebäck, sa Jonnie Lokesson.

Ledarskribenten ignorerade dem.

– Industrins utsläpp tar tid att få ner. Jordbrukets utsläpp är delvis svåra att minska, och ingen, särskilt inte centerpartisterna, vill lägga nya pålagor på bönderna. Skogsindustrin är en basnäring, och att tvinga fram en produktionsminskning där skulle vara mycket kostsamt ur ekonomisk synpunkt. För den som vill minska utsläppen snabbt återstår alltså transportsektorn.

Mystiken tätnade, liksom röken från Lokessons cigarr.

***

– Genom att överprestera i transportsektorn skulle Sverige kunna vänta in smarta lösningar för industrin, jordbruket och skogsindustrin. Vi skulle nå klimatmålen utan att behöva göra avkall på en central näring. Allt genom en enkel liten kvotplikt för inblandning av biobränsle. Det var en listig plan. Men…

Genom att överprestera i transportsektorn skulle Sverige kunna vänta in smarta lösningar för industrin, jordbruket och skogsindustrin.

Han gjorde en konstpaus. Elden sprakade i den öppna spisen.

– Men den gick nästan omedelbart snett. Biobränslena steg i pris, bränsleskatterna fortsatte att vara höga, och sedan lanserade Putin en fullskalig invasion i Ukraina. Inflationen rusade ihop med oljepriset. Plötsligt kostade dieseln 25 kr/litern samtidigt som de flesta elbilar fortfarande går loss på 500 000 kr. 

– Rött ljus i faktakollen, sa en DN-journalist. Man kan exempelvis köpa en Renault Zoe för 454 900 kr.

– Det var alltså högern som mördade klimatpolitiken, sa Po Berlund. Med bensinpumpen i valrörelsen!

Ledarskribenten log och skakade på huvudet.

– Jag har bara börjat. I den andra änden av spektrumet hade även andra röster börjat höras. Miljörörelsen och vissa miljöforskare ifrågasatte biobränslenas klimatnytta. Att elda upp biomassa orsakar i sig lika mycket koldioxidutsläpp som att elda bensin. Skillnaden är att exempelvis skog som växer upp igen binder koldioxid för att ge klimatneutralitet. 

– Bra i teorin, men kalkylen är svårare i praktiken. Tänk om det inte planteras någon ny skog, utan att man i stället omvandlar marken till jordbruksmark? Eller bygger bostäder på den? Det är inte hypotetiska frågor. Flera stora studier pekar på att de teoretiska utsläppsminskningarna från biobränslen inte realiseras i verkligheten.

– En imponerande utläggning, men…

Anförandet avbröts av en långsam, sarkastisk applåd. Det var Martina Dahl, en av de ledande centerpartisterna, som reste sig från sin fåtölj.

– Men om du hade gjort din research hade du vetat att det vanligaste biobränsle som Sverige importerar är HVO, och att 63 procent av den importen är biodiesel gjort på slaktrester. 

Martina Dahl såg triumferande på ledarskribenten. 

– Ah, slaktresterna, svarade ledarskribenten. Självfallet. Slaktrester är ett utmärkt biobränsle. HVO borde vi väl alla kunna köra på, eller hur?

Dahl började svara men avbröts i sin tur.

– OM det nu inte var så, sa ledarskribenten, att Sverige importerade runt 60 procent av världens samlade produktion av avancerad biodiesel som HVO. Även om produktionen av sådana bränslen mångdubblas kommer de inte att räcka till hela Europa, än mindre hela världen.

Martina Dahl satte sig igen.

– Men, säger ni kanske, om Sverige dammsuger världsmarknaden på HVO, vad gör man biobränslen av på annat håll? Rötter, grenar och flis kanske?

– Mat, sa Pomina Rourmokhtari.

En bok landade framför ledarskribentens fötter. Det var Chicken Nuggets på krita, den unga klimatministerns uppväxtskildring.

– Samtidigt som barn svälter eldar vi majs och raps i förbränningsmotorer. 

– Bingo, sa ledarskribenten. Bara åtta procent av biobränsleproduktionen världen över sker med råvaror som inte direkt konkurrerar med livsmedelsproduktionen. Det kan säkert förbättras en aning, och det är naturligtvis bra om svenska skogsrester kan bidra. Men biobränslen på global skala är mycket långt ifrån hållbara. Och även om den svenska produktionen kan öka är det ofrånkomligt att en kraftigt ökad efterfrågan på biobränslen också kommer att driva upp efterfrågan på ohållbara biobränslen. 

– Grönt ljus i faktakollen, sa en DN-journalist. 

– Av de skälen, fortsatte ledarskribenten, framstår det som vansinne att tvinga in biobränslen i tanken på personbilar, både sett till världshungern och med tanke på behovet av biobränslen i sektorer som inte har några alternativ. Flyget och sjöfarten kommer kanske aldrig att kunna köra längre sträckor på eldrift, och för den tunga vägtrafiken kommer det åtminstone att dröja. I de sammanhangen behövs biobränslet desperat. Ändå lagstiftar vi om att svenska bilar, som relativt enkelt skulle kunna elektrifieras, ska tvingas efterfråga stora mängder biomassa.

***

Po Berlund och Martina Dahl tittade på varandra. De hade bråkat om skogen i åratal, och stod nu plötsligt ensamma kvar på samma sida – den som ville elda skog i stadsjeepar. De hade hela borgerligheten, miljöforskarna, ledarskribenterna, ekonomerna, miljöaktivisterna, till och med DN-läsarna, mot sig. Det var sorgligt, men de rätade på ryggen när de insåg att de var de enda i rummet som inte längre var misstänkta. Ja, inte för klimatmordet, i alla fall. 

– Alla andra hade motiv, sa Po Berlund.

– Och gott om möjliga tillfällen, sa Martina Dahl.  

– Det kunde ha varit vem som helst, sa Berlund. Men vem gjorde det? Vem mördade klimatpolitiken?

Det kunde ha varit vem som helst, sa Berlund. Men vem gjorde det? Vem mördade klimatpolitiken?

– Ah, le grande finale, skrockade ledarskribenten nöjt och tog en klunk av vodkadrinken. Här kommer den stora twisten. Klimatpolitiken lever!

Han böjde sig ner och ryckte dramatiskt bort duken från det stora bordet mitt i rummet. Under den fanns en kuvös, och innesluten i den, i ett moln av rök, låg klimatpolitiken.

– Ni förstår, det är bara reduktionsplikten som är död. Men reduktionsplikten var aldrig hela klimatfrågan. Klimatpolitiken andas fortfarande. Visst, den är kanske inte så välgödd som tidigare, och den är beroende av konstgjord andning i form av infångad koldioxid från bio-CCS, men lever gör den. För att klimatpolitiken verkligen ska repa sig skulle vi dock behöva…

Men ingen var särskilt intresserad länge. Mordgåtan var löst. Publiken reste sig upp, sorlet steg och folk rörde sig mot baren. Emma Rusch och Jonnie Lokesson gick förbi kuvösen och knackade lite på glaset.

– Jag tycker den ser livskraftig ut, sa Emma Rusch. Precis så som klimatpolitik ska se ut.

– Dör den så dör den, sa Jonnie Lokesson. Det är bara ett politikområde.

Po Berlund och Martina Dahl rörde sig mot utgången. De hade armarna om varandras ryggar.

– Klöver och maskrosor växer rätt bra ihop, sa Po Berlund. 

– Kanske den verkliga klimatpolitiken var vännerna vi fann längs vägen, sa Martina Dahl.

Ledarskribenten försökte återigen klinga i kristallglaset.

– Om jag bara kan få er uppmärksamhet ytterligare en liten stund, så ska jag försöka beskriva möjliga åtgärder för klimatpolitiken de kommande åren och…

Ingen lyssnade nu heller. Glasen var redan påfyllda och julbordet i rummet intill dukades upp med klimatskadligt kött av alla sorter. Lagom till skinkan hade diskussionen om klimatpolitiken lagts åt sidan för att i stället handla om Jonnie Lokessons olämpliga snapsvisor. I den öppna spisen omvandlade elden biobränslet till värme och koldioxidutsläpp som långsamt steg mot stjärnhimlen. Det var bara att hoppas på att det växte nya björkar, någonstans där ute i det kalla landskapet.

Omslagsbilden är ett montage. Foton: Claudio Bresciani/Stefan Jerrevång/Henrik Montgomery/TT/Regeringskansliet/Freepik