Vem är inte kulturrasist?
Enligt Sara Gunnerud, kommunikationsansvarig hos studieförbundet Ibn Rushd, räcker det med att anse att man ärver sitt kulturella sammanhang för att man ska vara kulturrasist. Med den definitionen är i praktiken alla – inklusive hennes eget förbund – kulturrasister.
Begreppet ”kulturrasist” börjar sprida sig. Kulturrasist anses den vara som hävdar att människor från olika sociala eller kulturella sammanhang kan ha olika uppfattningar på grund av sin bakgrund. Följaktligen är jag stämplad som kulturrasist på grund av mitt resonemang i min bok Religionskollision (Timbro 2017) kring majoritets- eller minoritetsstatusens betydelse för integration.
Det är Sara Gunnerud, kommunikationsansvarig vid det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, som i senaste numret av förbundets tidskrift Kupolen har den goda smaken att dels förknippa mig med den tidigare styrelseledamoten för Sverigedemokraterna i Borlänge, Martin Strids, avhumanisering av muslimer, och dels kalla mig rasist.
Hon skriver:
Debattören Eli Göndör hävdar i sin bok Religionskollision att sunnimuslimer skulle ha en ”nedärvd majoritetsstatus” och därför förväntar sig att andra ska anpassa sig efter dem, liksom att de inte själva behöver anpassa sig. Ordet nedärvd innebär att något antas finnas sedan födseln. Annars brukar man prata om kultur och liknande som något socialt inlärt, men inte här. Göndörs bok utgiven på tankesmedjan Timbros förlag, är ett tecken på att kulturrasism når allt längre in i maktens finrum.
I en e-post till mig påpekar Gunnerud att hennes resonemang bygger på att jag använt ordet ”nedärvd” på ett ställe i boken. Ur 144 sidor text, 12 sidor källor och 228 fotnoter har hon alltså plockat ut ett enskilt ord ur sitt sammanhang i syfte att försöka stämpla mig som rasist. Därtill ignorerar hon mitt resonemang om hur det ”kristna Europas” majoritetsstatus påverkar det ökade föraktet i Europa mot muslimer.
Om majoritets- eller minoritetsstatus skriver jag bland annat:
Sida 9: ”I boken tydliggör jag att både muslimer och kristna kan befinna sig i båda positionerna, beroende på erfarenhet, historia eller i vilken del av världen erfarenheten formas eller formuleras.”
Sida 55: ”Sunnimuslimer anknyter i vissa fall till en minoritetsstatus och i vissa fall till tydlig majoritetsstatus med därav följande dominansposition. Det är alltså inte sunniislam i sig som avgör statusen utan snarare hur muslimer i olika delar av världen, på grund av olika sociala sammanhang, kommit att utveckla sin religiösa identitet.”
På sida 20 för jag ett längre resonemang om hur föreställningar och idéer som utvecklas i olika kulturella omgivningar, är socialt inlärda och därför också kan förändras. I sammanhanget syftar alltså ordet ”nedärvd” inte på biologisk ärftlighet, utan att människor som inte föds i ett vakuum ärver sitt sociala och kulturella sammanhang. Det är grundläggande i sociologisk forskning.
Endera är alltså studieförbundet Ibn Rushd helt överflödigt, eller så måste de med Gunneruds logik vara rasister som anser att en specifik religiös eller kulturell grupp behöver ett speciellt studieförbund.
Anmärkningsvärt är dessutom att just Sara Gunnerud, som är kommunikationsansvarig för ett muslimskt studieförbund, tar avstånd från idén om att kulturella skillnader skulle förekomma mellan människor som befinner sig i olika sociala och kulturella omgivningar i världen. Om alla egentligen har mer eller mindre samma uppfattningar eller värderingar, oberoende av kulturen man vuxit upp i, finns det ju ingen anledning att finansiera ett studieförbund som vill upprätthålla en kultur som kan anses avvika från den svenska normen. Muslimer är nämligen en minoritetsgrupp i Sverige. Endera är alltså studieförbundet Ibn Rushd helt överflödigt, eller så är rasister, med Gunneruds logik, de som anser att specifika studieförbund behövs med religiös eller kulturell prägel. Som om den gruppen har helt andra förutsättningar och behov än dem som nöjer sig med ABF.
Den bärande tesen i min bok anknyter till internationell forskning och har diskuterats med muslimska rättslärda, med andra muslimer av olika uppfattningar och olika bakgrund, och med etablerade forskare både i och utanför Sverige. Ingen av dem har förknippat mina tankar med rasism.
Sara Gunnerud vid Ibn Rushd har visat hur hon ser på studier. Att plocka ut ett ord ur sitt sammanhang och ignorera det centrala resonemanget i syfte att smutskasta en forskare är en metod som normalt sett anses vara motsatsen till studier. I Sverige finansieras det av staten och kallas studieförbund.
För den som vill bilda sig en egen uppfattning om bokens innehåll och Sara Gunneruds tolkning finns boken att köpa här.