Idéer Recension
Väven som binder mänskligheten samman
Framsteg, från liberalism till matematik, har utvecklats med hjälp av textilier. Mattias Svensson har läst Virginia Postrels bok The Fabric of Civilisation som ger en tankeväckande bild av modernitetens många uttryck, där den röda tråden är mänsklig påhittighet.
Typiskt patriarkal kultur, fräste konsthistorikern apropå två kända 1500-talsmålningar av ett holländskt par. Han, som skulle kunna vara Pieter Gerritz Bicker, avbildas med räkenskapsboken öppen och ett mynt i handen. En modig och smart affärsman, enligt den samtida konsthistorikern. Hon däremot, sannolikt hans fru Anna Codde, symboliserar den sedesamma och passiva hustrun, bunden vid hemmets spinnhjul.
Omdömet ligger i betraktarens öga, menar Virginia Postrel. Det är därtill historielöst och djupt felaktigt. Om något symboliserade aktivitet och produktion under renässansen så var det spinnandet av tråd och garn. Det är också på detta område genombrottet kommer som skapar hela den industriella revolutionen, och förklarar varför det får ett sådant massivt genomslag.
Tråd behövdes till allt: kläder, sängkläder, säckar, segel, redskap.
Dessförinnan var spinningen av tråd och garn en ständigt pågående kvinnosyssla i de flesta historiskt kända samhällen. Tråd var lika nödvändigt som knappt. När exempelvis vikingarna satte segel på sina fartyg hissades hundra kvadratmeter tyg upp för att fånga vinden. Det motsvarar 154 kilometer garn, eller 385 arbetsdagar för någon som arbetar åtta timmar om dagen. Att ta tillvara på ullen och karda den tog ytterligare 600 arbetsdagar. Och det bara för ett användningsområde. Tråd behövdes till allt: kläder, sängkläder, säckar, segel, redskap. Det är därför den industriella revolutionen tar fart när tråd plötsligt kan tillverkas maskinellt.
Och det är därför som samtida kritiker har fel om den förmodat passiva Anna Codde. Att kompetent kunna hantera tillverkandet av tråd med hjälp av hjul och andra moderna redskap var att befinna sig i produktionens frontlinje. Även sedesamheten var det för övrigt lite si och så med. Visst får spinningen symbolisera dygdiga och produktiva hustrur i påkostade porträtt från denna tid, men i andra samtida avbildningar ges samma motiv ogenerade erotiska konnotationer och instrumenten får falliska proportioner och positioner.
Mer än vi tänker på av vår moderna civilisation bygger på de textilier som vi idag genom deras överflöd vant oss att ta för givna.
Mer än vi tänker på av vår moderna civilisation bygger på de textilier som vi idag genom deras överflöd vant oss att ta för givna. Det är inte bara konsthistoriker som glömt garnets en gång så centrala roll i ekonomi och samhällsliv, det gäller nog de flesta samhällsintresserade. Som väl är finns nu Virginia Postrels bok The Fabric of Civilisation – How Textiles Made the Modern World (Basic books, 2020) som beskriver några av alla de konkreta sätt som textilier i dess olika former och processer fött vår moderna civilisation.
En riktigt bra skribent kan väcka ens fascination också för ämnen och områden man fram till dess varit helt ointresserad av. Virginia Postrel är en sådan skribent och hennes bok illustrerar några av mänsklighetens bästa och mest spännande sidor genom tråd, tyger och dess mångskiftande färger. Jag får slå upp så många termer att mina sociala medier fylls av reklam för Pellevävare (Varför finns det inte proggkläder som heter Lassevävare?), men det får det vara värt.
Andra har skrivit insiktsfullt och övergripande om innovationer och deras centrala roll bakom att lyfta mänskligheten ur armod och repetitiv tristess, som Deirdre McCloskey om ”det stora berikandet” och Matt Ridley i How Innovation Works (Fourth Estate, 2020), men genom Postrels fokus på en specifik sektor får dessa övergripande resonemang liv och blod.
Det är ofta outsiders som står för innovationerna, och de verkliga framstegen är nästan alltid förbättringar av vad andra kommit på.
Ridley skriver exempelvis att det ofta är outsiders som står för innovationerna, och att de verkliga framstegen nästan alltid är förbättringar av vad andra kommit på. Postrel skriver det inte rakt ut, men plockar ur textilhistorien fram Richard Arkwright. Han var barberare, perukmakare och pubägare i 1700-talets England, utan föregående erfarenhet av textilarbete. Men det var hans vattendrivna spinnmaskin, med otaliga små förbättringar av andras maskiner, som satte fart på fabriksspinnandet på allvar. Arkwright var också tidig att introducera ångkraft i sina fabriker.
Ännu intressantare är att Italien faktiskt hade tidigare och mer avancerade fabriker. Norra Italien hade 1750 fler vattendrivna fabriker än brittiska Lancashire hade 1800. Så varför kom inte industrialismens genombrott där? Därför att de italienska fabrikerna spann sidengarn, förklarar Postrel, och medan produktionen och försäljningen gjorde ägarna mycket rika, så förblev siden en lyx för fåtalet. När genombrottet kom till Lancashire och det fick effekter för spinnandet av ull och bomull, så fick samma tekniska kapacitet mycket större genomslag i resten av ekonomin. En påminnelse om att konsumenterna är väl så viktiga för utvecklingen som tekniken, och att kapitalismens dygd har varit att den vänt sig till flertalet med sina mest populära produkter.
Läs också:
Berättelsen om hur kläder fått färg är kanske den mest fascinerande i boken. Forskningen som gjorts om historiska metoder vittnar om en sak: det har alltid varit resurskrävande och snuskigt. Brunt, gult och grått kan man förvisso få från växter, men de flesta andra färger kräver betydligt mer avancerade och experimentella tillvägagångssätt. Fenicierna färgade exempelvis plagg lila med hjälp av tusentals sniglar i en process i flera led som både stinker och färgar av sig också på händerna – och för en djupare färg krävs behandling med urin. Att utvinna rött ur rötterna på växten krapp (rubia tinctorum) involverar ett vattenbad som om man gör rätt ska lukta som spyor.
Vi ska dock vara tacksamma för våra förfäders envetna experimenterande i det fåfänga syftet att göra sig och sin omgivning vackrare och mer färgstark. De syntetiska färger som ersatte de tidigare processerna var inte bara bättre på att göra världen färgstark – 1800-talet var, trots sin sippa puritanism, ett grällt och färgstarkt århundrade, vilket inte riktigt återspeglas i svartvita bilder från denna tid – de var dessutom upphovet till den moderna kemikalieindustrin.
Textilier var drivande i att introducera arabiska siffror och dubbel bokföring, liksom i att sprida matematisk kunskap och läskunnighet i samhället.
På ett liknande sätt är vävningsprocessen och dess mönsterskapande kopplad till matematikens utveckling och inriktning mot praktiska göromål, och kommersen kring textilier var drivande i att introducera arabiska siffror och dubbel bokföring, liksom i att sprida matematisk kunskap och läskunnighet i samhället.
Till och med liberalismen utvecklades i några första steg på grund av textilier, närmare bestämt de tullar och importförbud med drakoniska straff som franska dirigister införde mot indiska bomullstyger och kläder som behöll sin färg och var tryckta med vackra motiv. Några smugglare fick till och med plikta med sina liv för att de tog dessa överlägsna produkter över den franska gränsen och sålde den till villiga franska konsumenter. Detta fick liberala humanister att formulera några av de första invändningarna mot orättfärdig statlig makt och mot merkantilismen som ekonomisk teori.
Alla önskvärda ideal har inte lika starka rötter i historien. Färgningens historia illustrerar att miljöhänsyn är ett relativt modernt påfund. Postrel tar oss till företaget Swisstex i Kalifornien, som tillverkar idrottskläder och som arbetat hårt med att minska utsläpp och resursanvändning. Bland annat återanvänds en del av restprodukterna vid färgning som bränsle, och spillvärme tas tillvara. Vattenanvändningen har också minskat med 40 procent på tio år i företaget som startades 1996. Vägen till ökad hållbarhet går genom utvecklande av nya tekniker och nya metoder, den finns ingenstans i historien.