Västsahara och den svenska gerillaromantiken

Att nationell självständighet inte är ett allmänt lyckorecept fick vi tydligt demonstrerat för oss när Sydsudan skapades. En folkomröstning hade genomförts 2011 i det som då hette södra Sudan och folk fick ta ställning till om de ville se Sudan delas och södern utropas till en självständig stat eller inte.

98,83 procent valde självständighet i det som bedömdes vara en korrekt genomförd omröstning. Några år senare bröt inbördeskrig ut. Det pågår fortfarande och Sydsudan är nu ett av världens mest plågade länder med avseende på svält, våld och flyktingkris. Många ångrar säkert i dag sitt beslut vid valurnan.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser journalisten Anna Roxvalls och fotografen Johan Perssons nyligen utgivna bok Att svika ett folk (Myteri förlag). Den handlar om Västsahara och berättelsens röda tråd är just västsahariernas längtan efter och kamp för självständighet, befrielse från det marockanska styret.

Människorna i Västsahara påstås vara svikna av världssamfundet och vi svenskar har – enligt boken – en särskild skuld.

Västsahara gränsar till Marocko, Algeriet och Mauretanien vid den afrikanska atlantkusten. Det var tidigare en spansk koloni men ockuperades av Marocko då Spanien avvecklade de flesta av sina afrikanska besittningar. 1973 bildades rörelsen Polisario som sedan dess har ägnat sig åt väpnad och diplomatisk kamp för att erhålla självständighet och få Marocko att släppa Västsahara.

Utestängd från sitt hemland förfogar rörelsen över en landremsa i Saharaöknen. De läger där 170 000 flyktingar bor ligger i en mycket het och torr del av södra Algeriet.

Boken är en indignationsskrift. Som dess titel antyder handlar Roxvalls och Perssons ärende om att frammana skuldkänslor hos läsaren. Människorna i Västsahara påstås vara svikna av världssamfundet och vi svenskar har – enligt boken – en särskild skuld i och med att vår folkvalda regering häromåret avstod från att ge Västsahara under Polisario diplomatiskt erkännande.

Trots detta tendentiösa angreppssätt vill jag påstå att boken fyller ett tomrum. När jag själv härom året reste till Västsahara letade jag efter relevant litteratur om landet utan att finna särskilt mycket, i vart fall inte av svenska författare. Det lilla som skrivs är i allmänhet plågsamt renons på fördjupning och problematisering. Tag till exempel det i februari i år publicerade reportaget i tidningen Omvärlden. Texten bar rubriken Västsahara: välkommen till limboland och utgör ett häpnadsväckande prov på totalt intetsägande journalistik i en fråga av brännande intresse.

Till skillnad från den texten är Att svika ett folk högst läsvärd. Anna Roxvall är en mycket god stilist och den journalistiska prosan fungerar alldeles utmärkt i bokform. Johan Perssons bilder är inte exceptionella, men man ser tydligt att motiven inte heller har bjudit in till skapande av mästerverk. Den del av Västsahara som kontrolleras av Polisario är torr, ödslig och dammig. Tindouf, där flyktinglägren ligger, beskrivs nära nog som ett glödande helvete på jorden.

Boken bygger till stor del på intervjuer med människor som bor i dessa läger. De berättar om hopplöshet och apati. Som läsare uppfattar jag det som att Roxvalls intervjupersoner medvetet försöker sätta henne på spåret mot en djupare journalistisk granskning, men utan att lyckas. Hon biter sig fast i det personliga och citerar till och med en person som kritiserar henne för det.

– Ni européer är bara intresserade av de personliga berättelserna. Det är för att ni är ett individualistiskt folk, vi västsaharier funkar inte så, säger denne.

Det är alldeles korrekt och det är därför så många reportage från Västsahara och andra fattiga, konfliktdrabbade länder bara rör sig på ytan. Roxvall får ledtrådarna serverade men nappar inte. Hon skriver att de västsahariska flyktingarna har rätt att studera gratis i Algeriet ända upp till universitetsnivå, men de har inte tillstånd att arbeta. Det går hon inte vidare med. Hon berättar också att det finns västsaharier som har anslutit sig till jihadistiska rörelser i Västafrika och att somliga deltar i smugglingen av människor, vapen och narkotika genom Saharaöknen. Ett konstaterande, och sedan släpper hon det.

– Folk här är frustrerade och trötta på allt, särskilt de unga, säger en intervjuperson. De är så besvikna över att deras liv inte rör sig framåt att de inte ser någon mening med att försöka.

– Marocko håller oss kvar här, Algeriet och Polisario håller oss kvar här och FN matar oss så att vi ska stanna kvar här, säger en annan.

De 170 000 västsaharierna som förlorar sina drömmar och liv i Tindouf skulle med lätthet ha kunnat integreras i den algeriska befolkningen.

I stället för att låta detta utgöra startpunkten för en fördjupande analys av hela Västsaharaproblematiken skriver Roxvall uppgivet: ”Hur ska jag kunna fånga den tröstlösheten och vad det gör med människor att inte vara på väg någonstans?”

Det är synd att hon ser det så, för här finns mycket att gräva i. Behandlingen av de västsahariska flyktingarna i Algeriet är nämligen ett utomordentligt tydligt exempel på det som kallas warehousing refugees på FN-lingo. Det handlar om att tvinga människor att bo i undermåliga läger år efter år, decennium efter decennium, allt i syfte att engagera det internationella samfundet i en politisk process som annars riskerar att glömmas bort. FN har uppmärksammat fenomenet, bland annat i dokumentet ”Warehousing Refugees: a Denial of Rights, a Waste of Humanity”, men frågan göms ofta undan eftersom flyktinglägren är en glödhet potatis. Hela den palestinska flyktingtragedin är ett fullblodsexempel på denna förfärliga behandling av fördrivna människor, och de västsahariska flyktingarnas öde likaså.

Sanningen är nämligen den att de 170 000 västsaharierna som förlorar sina drömmar och liv i Tindouf med lätthet skulle ha kunnat integreras i den algeriska befolkningen från dag ett i konflikten. Algeriet har drygt 42 miljoner invånare. Västsaharierna är en droppe i det folkhavet och de är dessutom närbesläktade med algerierna språkligt, kulturellt och religiöst. Integrationsprocessen skulle vara smärtfri. I stället förbjuds västsaharierna att arbeta, att äga fastigheter, att bosätta sig fritt och att erhålla algeriskt medborgarskap. De är från födseln hänvisade till lägren, dömda till ett miserabelt flyktingliv. Det är detta som är den verkliga skandalen i Västsaharafrågan. Inte det uteblivna diplomatiska erkännandet från Sverige.

Ingen skulle behöva uthärda den ohyggliga flyktingtillvaro som Roxvall och Persson så effektivt beskriver, men då skulle ju inte heller den politiska frågan om Polisario och Västsahara existera. Flyktingarna är Polisarios gisslan.

Eller ska man kanske hellre säga Algeriets gisslan, eftersom det är därifrån det mesta styrs. Ända sedan islamistgrupper på 1990-talet tog till vapen mot den algeriska regeringen har relationen mellan Algeriet och Marocko varit frostig, stundtals bottenfrusen. De båda länderna anklagar varandra för att stödja den ena eller andra muslimska extremistgruppen med stängda gränser som följd.

Det är dock inte huvudorsaken till att Algeriet har tagit Polisario under sina vingar. Mest av allt handlar det om geopolitik. Algeriet vill komma åt fisket, fosfatfyndigheterna (världens största) och framför allt de hamnar vid Atlanten som ligger i Västsahara. De sistnämnda skulle ge den algeriska staten en avsevärd fördel vid export av exempelvis olja. Ett Västsahara under Polisarios ledning torde bli så starkt beroende av sin beskyddare att det i praktiken blev en algerisk lydstat. En sådan konstruktion skulle förändra maktbalansen i hela det område som kallas Maghreb, den nordvästra delen av Afrika, där Marocko och Algeriet sedan länge konkurrerar om dominansen.

I boken nämns inget av detta. Det enda vi egentligen får lära oss är att Sverige har svikit och att det är synd om flyktingarna.

Polisario är en algerisk marionett som plågar livet ur sina undersåtar, de västsahariska flyktingarna, och dessutom kostar världssamfundet avsevärda summor pengar i form av bistånd. Roxvall citerar västsaharier som påtalar missförhållanden, men utan att hon själv går vidare med frågorna. ”Det är emellertid inte bara FN de är trötta på. De vänder sig också mot Polisarios politiker, som de tycker har sugits in i det globala maktspelet och mest reser runt i Europa och berikar sig själva”, skriver hon.

Det är den gamla vanliga svenska gerillaromantiken som får blomma fritt.

Denna marginalanmärkning mot Polisario drunknar i det som totalt sett formar sig till ett heroiserande av rörelsen, vilket jag ser som en förolämpning mot de civila västsaharier som tvingas uthärda i miserabla flyktingläger hela sitt liv, bara för att hålla kvar Polisarios politiska krav på världssamfundets diskussionslista. Det är den gamla vanliga svenska gerillaromantiken som får blomma fritt.

Om Roxvall och Persson i stället hade pläderat för att befria västsaharierna genom att ge dem fullständiga medborgerliga rättigheter i Algeriet, då hade jag applåderat den här boken. Nu ser jag den i stället som en välskriven och välmenande, men ytterst naiv skildring av en politisk fråga som förtjänar en mycket djupare och seriösare behandling.