Samhälle Essä
Varje socialdemokrat bär på en inre Juholt
Det är makten som disciplinerar Socialdemokraterna. Utan regeringsmakten, eller en utsikt om att snart återfå den, ligger sönderfallet runt hörnet. Och för Magdalena Andersson kommer det att bli allt svårare att vara president i opposition. Fredrik Johansson skriver om Socialdemokraternas plågor i opposition.
På måndagen presenterade Socialdemokraterna sin första budget i opposition på åtta år. I en sammanfattande kommentar beskrev Svenska Dagbladets politikreporter Henrik Torehammar den som ”fria fantasier”.
Det låter nog hårdare än vad Torehammar avsåg. Politiken må möjligen vara världsfrånvänd i sig, om det har han nog inte någon uppfattning som journalist. I grunden handlar det om att det är Socialdemokraternas budget och att den därmed inte på något sätt är representativ för ett sammanhållet alternativ till regeringen. Även Centerpartiets, Vänsterpartiets och Miljöpartiets budgetar är åtminstone i detta avseende ”fria fantasier”.
Men det var inte ett underlag för regeringsbildning som Magdalena Andersson och Mikael Damberg presenterade, utan en budget för opposition. Utöver en del mer eller mindre effektiva volleyslag mot regeringen, trevar sig Socialdemokraterna fram mot någon form av ännu inte utkristalliserad linje för denna opposition.
Hur den kommer att se ut sakpolitiskt och relationsmässigt till övriga oppositionspartier blir en viktig fråga för den kommande mandatperioden. Det kan avgöra om det blir en eller fler perioder i regeringsställning för Ulf Kristersson.
Socialdemokraterna är ett ovant oppositionsparti. Under de senaste nittio åren har man varit i opposition under sjutton. Bortser man från det långa regeringsinnehavet 1932 till 1976 och håller sig till mer modern tid har man regerat under två tredjedelar av tiden.
Makten spelar sedan länge en alldeles avgörande roll för partiets identitet och har lagt grunden för dess pragmatiska inställning i sakpolitiken. Omvänt var det pragmatismen som lade grunden för det långa maktinnehavet. Det var så det började med kohandeln år 1933 och det var i den andan den spektakulära Januariöverenskommelsen slöts 86 år senare.
Det är makten – genom att man har regeringsinnehavet eller att man har det inom räckhåll – som fokuserar partiet.
Den framgångsrika pragmatismen har en tydlig koppling till makten. Det är makten – genom att man har regeringsinnehavet eller att man har det inom räckhåll – som fokuserar partiet. Den möjliggör kompromisser och allianser. Den kyler ner obekväma interna opinioner och disciplinerar falanger.
Nu har man inte makten längre. Vad kommer det att innebära för vilka frågor partiet driver i sak och för dess parlamentariska strategi? Historien visar att oppositionsrollen är svår för socialdemokratiska partiledare.
Under de senaste knappa femtio åren har man varit i opposition tre gånger. 1976-1982, 1991-1994 och 2006-2014. Det är perioder i svensk politik som är distinkt olika och där det socialdemokratiska partiet valt – eller tvingats välja – olika vägar. Vägen tillbaka till makten har också sett högst olika ut. Gemensamt är att den handlat om att övertyga väljarna om att man har ett pragmatiskt sinnelag.
1976-1982 och 1991-1994 liknar varandra i att det fanns en kontinuitet i ledarskapet, men också en gradvis omläggning av politiken för att anpassa den till nya förhållanden. Bland andra Kjell-Olof Feldt har beskrivit hur ett lamare försök att lägga om den ekonomiska politiken under den första mandatperioden följdes av ett mer ambitiöst och genomgripande under den andra.
Även under 1991-1994 tvingades Socialdemokraterna att genomgå ett politiskt förändringsarbete. Man kan säga att det i viktiga stycken inletts redan under regeringstiden – framför allt med beslutet att söka medlemskap i EG. Men det är verkligheten som tvingar fram en förändrad syn på den ekonomiska politiken och behovet av ordning och reda i statsfinanserna. Inte heller det är en helt rak väg.
Även om Göran Persson i hög grad fått skriva historien är det tydligt att skiftet av ekonomiskpolitisk talesperson 1993 var nödvändigt för en tillnyktring. Under Bildtregeringens första år präglades det socialdemokratiska budskapet av föreställningen om att det inte fanns några större problem i det som Ingvar Carlsson och Allan Larsson lämnat över till Carl Bildt och Anne Wibble.
2006-2014 var betydligt mer stökigt. Oppositionstiden präglas av att partiledaren (Göran Persson) väljer att avgå och att partiet inte hittar någon ny tydlig policylinje, men heller ingen självklar parlamentarisk strategi. Det är uppenbart inför valet 2010, då Mona Sahlin vill gå till val tillsammans med Miljöpartiet men tvingas att ta med sig även Vänsterpartiet. Att associera sig med Lars Ohly har sällan varit något recept för framgång på något område. I synnerhet inte för att vinna väljarnas förtroende för att styra landet.
När maktens disciplinerande sele släppt var det Juholt man vill ha.
Valförlusten 2010 ställer partiet längre från makten än vad det stått på mycket länge, vilket snarare påskyndar radikaliseringsprocessen. Valet av Håkan Juholt som partiledare brukar ofta beskrivas i termer av en dysfunktionell nomineringsprocess, där mer givna namn blockerade ut varandra. Men det underskattar ett helt centralt faktum: Juholt var populär i partiet och han sa saker som aktivisterna vill höra. När maktens disciplinerande sele släppt var det Juholt man vill ha.
Håkan Juholt representerade en vänsterfalang i partiet som talade direkt till hjärtat hos kongressombud och partiaktivister. Också extrema röster i samhällsdebatten – som Aftonbladets dåvarande kulturredaktör Åsa Linderborg – mötte valet av Juholt med jubel:
När Juholt pratar lyssnar man. Talet innehöll inget konkret, men tonen, anslaget, var lika oemotståndligt som råttfångarens flöjtspel i Hameln. (…) Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd; Juholt är den förste partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti.
Juholts personliga kvaliteter skulle snart leda till att hans partiledarskap kraschlandar. Råttfångandet fick ett snöpligt slut, vilket i sin tur möjliggjorde en politisk rörelse mot mitten. Om det inte hade inträffat hade Socialdemokraterna 2014 sannolikt gått till val på ett politiskt mer radikalt program och Fredrik Reinfeldt kunde ha fått en tredje mandatperiod.
Läs också:
2022 har man en partiledare som förvisso är tämligen nyvald, men som har lång regeringsvana. Hon är präglad av denna regeringsvana, samtidigt som det är hennes viktigaste tillgång som politiker.
Andersson har varit oppositionspolitiker – som ekonomiskpolitisk talesperson fram till valet 2014, men är i grunden en regeringspolitiker. Det var också i den rollen som man försökte sälja in henne till svenska folket i den senaste valrörelsen. Det brukar heta att svenska val blir allt mer som presidentvalrörelser. 2022 var inte det så konstigt, regeringspartiet ville att det skulle vara så.
Det är svårt att vara president i opposition. Ulf Kristersson äger nu de attribut som följer av ämbetet och Magdalena Andersson kommer inte att vara den som representerar Sverige i internationella sammanhang. Det är Ulf Kristersson som lotsar det svenska medlemskapet i Nato framåt. Och så vidare.
Makt är stökigt, men den är den politiska journalistikens gravitationspunkt. Den som talar kan möjligen få lyssnare (som Råttfångaren i Hameln). Den som har makt att göra kommer ha journalistikens och kommentariatets odelade uppmärksamhet. På gott och ont.
Socialdemokrater brukar säga att man är bra på att regera och att andra är bättre på att vara i opposition. Det är främst ett försök att markera det naturliga i ett socialdemokratins maktinnehav.
Få socialdemokratiska partiledare har varit särskilt bra oppositionspolitiker.
Men det är sant också i den mening att få socialdemokratiska partiledare har varit särskilt bra oppositionspolitiker. Tage Erlander var det aldrig överhuvudtaget som partiledare. Göran Perssons tid som oppositionsledare var en transportsträcka till valet av efterträdare. Olof Palmes ointresse för oppositionsrollen var välomvittnat och han fyllde ju också stora delar av tiden med internationella uppdrag som låg en bit utanför den självklara rollen som oppositionsledare. Något motsvarande kommer Andersson inte att kunna göra.
Hennes roll liknar kanske ändå mest den Ingvar Carlsson hade 1991-1994 och det är väl möjligen också den resa hon önskar. Oppositionsledare Carlsson hade varit statsminister i drygt fem år och ledande politiker i decennier. Han hade kontroll över partiet och lyckades undvika en radikalisering, i alla fall en som spelade någon roll för partiets förmåga att ta makten.
Den ekonomiska politiken stramades upp. Vänsterfalangen i partiet kunde i stället kanaliseras i ett angrepp på valfrihet och mångfald. På 1993 års partikongress i Göteborg – där Göran Persson blev ekonomisk-politisk talesperson – utspelades en ideologisk strid som fortfarande har bäring.
Skiftet mellan 1980- och 1990-tal präglades av många parallella kriser för Socialdemokraterna. En av dessa var en medborgerlig förtroendekris för den offentliga sektorn, vars monolitiska erbjudande skapade en vanmakt (bland annat dokumenterad i 1990 års Maktutredning). Bristen på valfrihet och möjligheterna att påverka viktiga beslut i livet var en stor fråga hos väljarna.
Den mer frihetliga linje som vuxit fram inom delar av SSU under 1980-talet som ett svar på bland annat detta led ett svidande nederlag på kongressen 1993 och blev delvis publikt förödmjukad.
När Göran Greider (då kongressombud) angrepp den dåvarande SSU-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson för att vara en ”vandrande katastrof” och ”borgerlig moraltant från sekelskiftet” möttes han av stående ovationer från kongressombuden. Det skulle få en mer långsiktig kostnad. För valbarheten ett år senare spelade det mindre roll. Valfrihetsfrågorna stod inte högt på agendan och vagheten i den socialdemokratiska politiken gjorde att det som regeringen Bildt åstadkommit egentligen inte var särskilt hotat.
Magdalena Anderssons utmaning är större. Ingvar Carlsson kunde på goda grunder hoppas på att en valframgång skulle möjliggöra ett maktskifte på rena matematiska grunder. Hur Andersson med tio-femton procent lägre opinionsstöd ska få ihop det är betydligt mer osäkert.
Politiskt har budskapet från Magdalena Andersson hittills varit att man inte har några större avvikande uppfattningar från regeringen inom dess mest profilerade policyområden: brottsbekämpningen och migrationen. Andersson har tvärtom insisterat på att ett eventuellt migrationspolitiskt paradigmskifte redan genomförts av Socialdemokraterna.
Syftet med är uppenbart att rensa den politiska spelplanen från dessa frågor och istället få en debatt om välfärd och skatter. Frågan är om det kommer att lyckas och om det kommer göra partiet valbart 2026. Mycket kommer att avgöras av den ekonomiska politiken och av hur djup den ekonomiska nedgången blir.
Om två mandat skiftas tillbaka till Anderssons fördel om fyra år är det inte alls säkert att hon återkommer som statsminister.
Kvarstår frågan om parlamentarisk strategi. Det är naturligtvis tidiga dagar och man kan invända att det inte skilde mer än två mandat från att Magdalena Andersson hade haft åtminstone de parlamentariska förutsättningarna för att skapa någon form av underlag baserat på en ömsesidig vilja att regera. Men två mandat är också all skillnad i världen. Det är vad som avgör att Magdalena Andersson är president i opposition. Men om dessa mandat skiftas tillbaka till Anderssons fördel om fyra år är det inte alls säkert att hon återkommer som statsminister.
Det rör sig också i det parlamentariska underlaget. Centerpartiets partiledarkandidater har förvisso deklarerat kontinuitet i synen på Sverigedemokraterna, men politiskt kommer avståndet till Socialdemokraterna inte att minska. Om S svänger vänster, så svänger C höger. Vänsterpartiet befinner sig rimligen också i en omvärdering av sin nuvarande strategi och kommer sannolikt att dra sig vänsterut för att attrahera missnöjda socialdemokrater. Miljöpartiet är upplivade av regeringens omläggning av klimatpolitiken. Det är inte nödvändigtvis så att det underlättar den omläggning av energi- och klimatpolitiken (mot mer kärnkraft och hanterbara förhållanden för hushållens ekonomi vad gäller drivmedel) som Socialdemokraterna sannolikt står inför.
Det troliga är att Magdalena Andersson kommer försöka äta kakan och ha den kvar. Det är en fördel man har i opposition. Att man kan ägna sig åt fria fantasier och försöka komma undan med det på ett helt annat sätt än i regeringsställning. Frågan är om det kommer att räcka.,
Socialdemokraterna stora strategiska fråga under kommande år är hur man ska närma sig Sverigedemokraterna. Möjligheterna att göra det i riksdagen är uppenbara, samtidigt som aversionen mot Sverigedemokraterna är det som håller det nuvarande parlamentariska underlaget samman.
I varje annat parti vore en sådan förändring – mot bakgrund av hur massivt Socialdemokraterna investerat i att utmåla varje samarbete med SD som ett hot mot grundläggande demokratiska värden – svår. Är det något parti som kan göra det är det Socialdemokraterna.
Men då måste efterfrågan på makt och pragmatism vara starkare än interna falangers behov av profilering och ideologisk rättfärdighet. En socialdemokratisk partiledare i opposition behöver hålla pragmatismen levande. Frågan är om Magdalena Andersson orkar eller klarar det, inte minst mot bakgrund av det pris partiet betalat för sin pragmatism under de senaste mandatperioderna.
Många önskar nog att hon släpper lös sin inre Juholt. Gör hon det kliver hon sannolikt ut den juholtska öknen. Med allt vad det innebär av hägringar av makt och inflytande.