Vår nya Melloskatt

I måndags kunde riksdagens samtliga partier berätta att man i stor enighet beslutat att skatten för en helt vanlig svensk familj ska höjas med två procent. I reda pengar betyder det att en familj med två vuxna där båda tjänar ungefär motsvarande den svenska medianinkomsten ska betala drygt 2 600 kronor mer i skatt varje år. Totalt sett rör det sig om nästan 10 miljarder extra som staten kommer att kräva in.

Vad får vi då för alla dessa pengar? Bättre skola? Fler vårdplatser? Några extra kustartilleripjäser att skydda landet med kanske?

Nej. Vi får Mello.

Varför har vi inte hört mer om det här? Det beror på att skattehöjningen presenterades som något ganska odramatiskt. Det är helt enkelt den gamla tv-licensen – den som man förr i tiden hotades med att få sniglar på sina ögon om man inte betalade – som från 2019 ska förvandlas till en vanlig skatt. En skatt som ska gå till exempelvis Melodifestivalen i SVT eller vänstersatirikerna i P3:s Tankesmedjan. Det gillar säkert många, men en del av oss hade kanske föredragit vårdplatser eller kustartilleri. Eller varför inte ett liberalt satirprogram i P3? Men den diskussionen har än så länge uteblivit helt.

Som av en händelse kostar exempelvis HBO nästan lika mycket per år som den föreslagna skatten, och det hostar många av oss gladeligen upp för att titta på Game of Thrones.

Bakgrunden är den tekniska utvecklingen. Tv-licensen är knuten till tv-apparater, och sådana har allt färre hemma. Det försökte man för några år sedan komma runt genom att börja kräva in licenspengar även för datorer, telefoner och plattor, men det gick inte högsta förvaltningsdomstolen med på. Av 4,5 miljoner hushåll i Sverige betalar numera bara 3,5 miljoner tv-licens, trots att nästan samtliga har tillgång till tv- och radioutbudet på något sätt. Det innebär att de pengar som public service-bolagen går miste om kan räknas i miljardbelopp.

Därför tillsattes Parlamentariska public service-kommittén i fjol. Det är den som står bakom det nya förslaget. Alla som tjänar pengar ska betala en procent av sin inkomst till SVT och SR, upp till taket 1 308 kronor per år. Detta oavsett om man vill eller inte, oavsett om man över huvud taget tittar på tv eller inte. För ett hushåll med två skattebetalare som når upp till maxtaket (det gör de flesta) innebär det en årskostnad på 2 616 kronor, det vill säga några hundralappar högre än dagens tv-avgift.

Varför ska vi ha public service och varför ska alla via skattsedeln bidra till finansieringen? Skulle det inte vara bättre att finslipa det gamla systemet där bara de intresserade behövde vara med och betala? Kunde man inte tänka sig att avgiften blivit kvar för användarna, kanske i form av en abonnemangsavgift? (Som av en händelse kostar exempelvis HBO nästan lika mycket per år som den föreslagna skatten, och det hostar många av oss gladeligen upp för att titta på Game of Thrones.)

Det oberoende public service är en paradox. Statligt, men ändå inte.

Kommitténs svar på dessa frågor är att public service behövs som informationskälla, som granskare av makten och som offentligt rum för samhällsdebatt. Dessutom behövs det för att skapa social sammanhållning och gemenskap. Detta sammantaget gör att man utser public service till en ”demokratisk kollektiv nyttighet som gynnar alla medborgare” oavsett om de tittar eller inte. Alltså ska alla betala. Dessutom anser kommittén att tv-skatten inte ska gå via statsbudgeten, utan direkt till programföretagen. Inte heller ska de vara föremål för det vanliga budgetarbetet där politikerna vrider på intäkter och kostnader och kompromissar om varenda krona.

Det oberoende public service är en paradox. Statligt, men ändå inte. Garanterat av politiken, men samtidigt helt fristående från den. Public service-bolagen är politikernas avhuggna hand. Politikernas frigivna husalf som fritt ska kunna angripa sin forna herre.

Men vad är det egentligen som gör public service så unikt? Kollektiva nyttigheter finns det gott om. Försvaret och sjukvården är två exempel. Kollektiva nyttigheter som granskar makten finns också. Man behöver inte själv skicka in JO-anmälningar eller föra talan i domstol för att ha nytta av att myndigheterna verkar under ett visst regelverk. Och kollektiva nyttigheter som sprider information? Ja, det låter som universitet och muséer. Social sammanhållning och gemenskap? Staten finansierar massor av studiecirklar, filmproduktioner och kulturella institutioner som ägnar sig åt sånt.

Gemensamt för alla dessa är att de har sina egna poster i statsbudgeten. Storleken växlar efter ekonomiska konjunkturer eller beroende på hur de sköter sitt uppdrag och organiserar sitt arbete. Och framför allt – efter hur vi röstar i val. Varför ska inte det gälla också för public service?

Nu ska alla vara med och betala. Då är det också dags att vi får säga vad vi tycker.

Ni märker vad jag håller på med? Jag håller på att underminera public service-tanken. Jag resonerar ungefär som den politiker som skulle vilja bestämma mer över public service-medierna skulle göra. En sådan politiker skulle till och med kunna framställa sig som en bättre demokrat. För med ett annat språkbruk kan det hävdas att den demokratiska kontrollen över public service är ganska liten. Den väljare som vill rösta bort Mello eller Tankesmedjan och i stället föredrar att skattepengarna går till balett eller högersatir har många steg mellan sin egen vilja och verkligheten.

Därför är det viktigare än någonsin att diskutera public service. Varför det existerar. Vad det ska göra. Vad det inte ska göra. Public service är en bjässe i offentligheten. Vad den bjässen än gör riskerar den att krossa saker på vägen. Där avgörs människoöden. Där formuleras samtidshistorien. Ett maktcentrum som saknar motsvarighet i det annars så splittrade medielandskapet. Besluten som fattas i de där fula husen längst bort på Karlavägen i Stockholm är avgörande för den svenska demokratins framtid. Nu ska alla vara med och betala. Då är det också dags att vi får säga vad vi tycker.

Mello eller inte? Fler Tankesmedjor i framtiden? Valet borde vara vårt.