Vänsterpartiet gjorde aldrig upp med kommunismens idé

Vänsterpartiet har valt ny partistyrelse, som i sin tur har valt nytt verkställande utskott. Till vice ordförande valdes Ida Gabrielsson – som under förra veckan uppmärksammades för sitt uttalande från 2005 i samband med att hon föreslogs till ordförande för Ung Vänster.

”Jag är kommunist för jag tycker att vi har en stolt historia.” Det är naturligtvis ett särskilt anmärkningsvärt uttalande. Just historien brukar man väl som kommunist undvika att lyfta fram för att slippa kopplas samman med ansvaret för de miljoner människoliv som offrats i ideologins namn.

Själva beteckningen som sådan är Gabrielsson däremot inte ensam med. Tvärtom är hon i gott sällskap i den övriga partistyrelsen – bland andra av Ali Esbati som under sin tid i Ung Vänster gjorde en liknande intervju:

Kommunist?
– Jag måste även där svara ja.

Det kan vara lite provocerande?
– Hade du ställt samma fråga för sex, sju år sedan hade jag nog svarat nej. Men den senaste tidens hets mot vänsterns historia gör att det blivit otroligt viktigt att vänstern själv definierar sina begrepp och själv tolkar sin historia.

Vad är kommunism för dig?
– Att man kämpar för ett klasslöst samhälle, fritt från systematiskt förtryck och klasskonflikter.

Även Aron Etzler som i dag är partisekreterare deltog i diskussionen. Han skrev 2005 en ledare i Flamman som sammanfattningsvis handlar om att diskussionen om begreppet inte är särskilt viktig:

Det är sant att världshistorien är full av kommunister som borde vara ett exempel för varje demokrat. Men idag har kommunismen inte den lyskraft och är inte en lika viktig vattendelare mellan olika politiska strategier som den var 1917 eller 1945. […]

De som är rädda för att radikaliteten försvinner med ordet kommunism borde studera de ställen i världen där det finns en växande radikal vänster. Se på Chávez koalition i Venezuela, på det nya vänsterpartiet i Tyskland eller den unga vänstern i Norge. Det är sant att borgerligheten alltid kommer att hitta angreppsvinklar mot vänstern, oavsett vad den kallar sig. […]

Vänsterpartiet har hamnat i den sämsta av två världar: ett parti som inte är tillräckligt systemkritiskt och ändå skall dras med kommuniststämpeln. Det motsatta vore betydligt bättre.

Världshistorien är full av kommunister som borde vara exempel för varje demokrat, men ideologin saknar lyskraft i dag. Därför är det inte lönt att dras med kommuniststämpeln – ty radikaliteten försvinner inte med ordet.

Det var i dessa termer som man resonerade för femton år sedan. Faktiskt verkar det bland ungdomsförbundets ordföranden under denna tid, Jenny Lindahl Persson och Tove Fraurud är två ytterligare, snarare ha varit regel än undantag att bekänna sig till kommunismen. Och frågan är om det egentligen borde förvåna någon.

Liberaler och andra demokrater förfäras över uttalandena, och det med rätta; ideologin som ovan nämnda politiker har sig med är totalitär, och reaktionerna förstås ett svar på denna moraliska fråga. Men särskilt förvånande är det kanske inte – om man betraktar Vänsterpartiet som historisk och ideologisk rörelse.

Det är nu ungefär hundra år sedan Vänsterpartiet bildades genom att den svenska socialdemokratin splittrades i två grenar. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti uppgick 1919 som sektion i Kommunistiska Internationalen (Komintern) och blev därmed del av en internationell politisk rörelse inom vilken det ryska och sedermera sovjetiska partiet hade ett dominerande inflytande. Två år senare bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska Internationalen. Namnet Vänsterpartiet kommunisterna antogs 1967.

Partiet hade fortsatt synnerligen nära band till ledningen i Sovjetunionen.

När Komintern upplöstes 1943 hade den självvalda inordningen i den kommunistiska världsrörelsen satt djupa spår i partiet. Partiet hade fortsatt synnerligen nära band till ledningen i Sovjetunionen. Under 1950-talet och en bit in på 1960-talet fick partiet ekonomiskt stöd från dess kommunistiska parti. Stalin hyllades förbehållslöst. Och propagandasekreteraren (ja, det var titeln) och sedermera partiledaren Carl Henrik (CH) Hermansson förklarade 1952 i sin presentation av programkommissionens utkast till nytt partiprogram, Sveriges väg till socialismen, att man hade varit djupt influerad av Stalins bok Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen (1952).

Den första förändringen långt innan diskussionen om kommunismens roll i partiet handlade alltså om att rent organisatoriskt och ekonomiskt fjärma sig från Sovjetunionen, och den kom först efter att man vid partikongressen 1953 hyllade landets ledning nästan samtidigt som den våldsamt slog ned folkupproret i Östtyskland, efter dess kväsande av folkupproret i Ungern med 2 000 döda, och efter byggandet av Berlinmuren 1961.

I avhandlingen Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet från Umeå universitet skriver Petter Bergner, filosofie doktor i historia, om partiets utveckling 1956–2006. I den går att läsa:

I fokus för de diskussioner som fördes i partipressen [1956–1964] stod frågan om SKP:s behov av självständighet. Den interna kritik som kom i dagen uttryckte frustration över att partiet hade handlat och alltjämt handlade på ett sådant sätt att dess nationella och demokratiska trovärdighet ifrågasattes.

Eftersom själva orsakerna till att partiet hade gjort dessa missgrepp under Stalintiden enligt kritikerna inte hade undanröjts ledde detta till att partiet (1956–1964) fortsatte att inta felaktiga ståndpunkter, exempelvis i fråga om kväsandet av Ungernrevolten och byggandet av Berlinmuren. Utöver att dessa ställningstaganden upplevdes som fel i sak ansågs de även skada partiet i så måtto att de ansågs bidra till att väljarna misstrodde SKP samtidigt som antalet medlemmar krympte. Strävan efter röstmaximering tycks således ha varit en av drivkrafterna bakom kraven på uppgörelse.

När Etzler 2005 skriver om kommunismen som en strategiskt spörsmål verkar han således i en gammal tradition. Jag frågar Petter Bergner om denna uppgörelseprocess med anledning av den nyvalda vice partiledarens gamla uttalande. Är det anmärkningsvärt?

– Var och en får ju göra sina egna politiska och moraliska värderingar av hennes ställningstagande då. Vid den tiden levde fortfarande den begreppsdiskussion inom Vänsterpartiet som handlade om att återta kommunistbegreppet. De som ville använda begreppet menade att det fanns en historia med både plus och minus, och att man kunde knyta an till delar av den, säger Petter Bergner och fortsätter:

– Man ville inte låta media eller politiska motståndare definiera den egna ideologin. Det har också funnits en kålsuparteori inom partiet – om att andra partier minsann behandlat svenska kommunister illa och agerat klandervärt på olika sätt genom historien. De andra har ingen rätt att mästra oss. Det är ett spel som man inte ska spela med i, för partiets fiender kommer ändå aldrig att nöja sig. Förslag om att släppa saker har också, under den långa period jag studerade, kunnat utmålas som ett hot mot partiets särart. Man riskerade att hamna på ett sluttande plan, där man till slut inte ens skulle vara en radikal vänsterkraft, om man började ge upp positioner bara för att behaga borgerligheten.

Det var CH Hermansson som under sitt första år som partiledare 1964 valde att sluta ta emot ekonomiskt bistånd från Sovjetunionen. Det finns också andra bilder av hans gärning. I tidningen Gnistan (utgiven av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) uttalade sig Jan Myrdal 1977 på följande vis – hämtat ur boken Mao i Sverige av Ingrid Wållgren:

Vad jag framför allt djupt underskattade var VPK:s bindning till Sovjetunionen. […] När Hermansson och jag demonstrerade tillsammans i Göteborg 1972 och kunde utbyta vissa tankar om möjligheten till någon ’enad vänster’, vad var det vi inte talade om? Det var naturligtvis frågan om Sovjetunionen. Man kan säga att det var illusoriskt att jag betraktade honom som mera fri.

Åren efter 1964 handlade till stor del om att försöka upprätta partiets nationella och demokratiska trovärdighet. När en interpellation i riksdagen 1965, i syfte få till stånd en upplysningskampanj riktad till den svenska ungdomen om de nazistiska förbrytelserna under andra världskriget, kom att handla om båda de totalitära samhällssystemen som präglat Europa, sade Hermansson:

Jag vill inledningsvis framhålla, att skolundervisningen på ett objektivt och fullödigt sätt självfallet bör behandla olika antidemokratiska rörelser, våldsideologier och med dem förknippade politiska företeelser. Det gäller t. ex. den förvrängning av socialismen, som vi känner under begreppet stalinism, lika väl som våldsregimer vilka hyllar olika kapitalistiska ideologier.

Medan såväl i stalinismen som i en rad borgerliga våldsideologier terroråtgärder motiveras såsom nödvändiga avsteg under hårda förhållanden från socialistiska respektive borgerliga frihetsideal och för att möjliggöra förverkligandet av de uppställda målen, är terrorn och utrotningen av människor av annan ras och åskådning för nazismen både medel och mål.

Hermansson tog förvisso avstånd från stalinismen – en ”förvrängning av socialismen” – men jämställde den närmast med ”en rad borgerliga våldsideologier” som också skulle göra nödvändiga avsteg under hårda förhållanden, och menade att den var väsensskild nationalsocialismen.

Frågan om kommunismens och nazismens inbördes rangordning i hemskhet är evig, och huruvida den ska värderas utifrån ideologiska grundsatser eller mätas i antal människoliv. Men totalitarismen hos de båda är obestridlig. Det är som Herbert Tingsten skrev i Dagens Nyheter år 1947 – hämtat ur samlingsverket Tyranniet begär förtroende – att det är likheterna dessa båda rörelser emellan, inte olikheter, som har kommit att bli avgörande.

Medlet har varit detsamma: diktaturen, det fullständiga undertryckandet av medborgerlig frihet, den genom hårdhet och masspåverkan säkrade lydnaden. Den från Hegel och Marx hämtade mystik med vilken båda rörelserna arbetar är i grunden densamma: härskaren eller det härskande partiet påstås personifiera folket, och statsapparaten kan därför i folkets namn användas till att slå ned alla motspänstiga, vare sig de utgör en minoritet eller en majoritet. […]

I fråga om den medborgerliga friheten tillämpas samma tankegång som den liberale katoliken Montalembert för hundra år sedan tillskrev sina reaktionära trosbröder inom kyrkan: ”När jag är svagare, ber jag om frihet, därför att den är er princip. Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den inte är min princip.

Under hela denna tid fanns också en dialektik och en dragkamp mellan partiets normalisering och vilja till ideologisk renlärighet. Namnbytet från Sveriges Kommunistiska Parti skulle markera ett uppbrott med partiets marxist-leninistiska och prosovjetiska period och innebära att man rörde sig från traditionellt kommunistparti till socialistiskt vänsterparti. Men förslaget att skrota namnet ”som partiet hade burit med stolthet alltsedan Kominterntiden, för att ersätta det med ett partinamn där ordet kommunism inte ens fanns med provocerade åtskilliga partikamrater”, som det står skrivet i Bergners avhandling. ”Precis som under det sena 1950- och tidiga 60-talets debatter prioriterade de pådrivande krafterna målsättningar kopplade till en väljararena medan de som motsatte sig en förändring av denna inriktning prioriterade att tillfredsställa behov på partiets interna arena.”

Resultatet blev Vänsterpartiet kommunisterna. Spänningen mellan de olika fraktionerna kvarstod.

Resultatet blev partinamnet Vänsterpartiet kommunisterna, som Hermansson menade uttryckte såväl partiets historia som dess ”nuvarande kärna”. Spänningen och spännvidden mellan de olika fraktionerna kvarstod.

Kvarstod gjorde också skälen till kritik. I debatterna under CH Hermanssons tid återkom invändningarna om att Vänsterpartiet som nu ville kalla sig demokratiska aldrig hade framfört några protester vare sig mot Pragkuppen 1948 eller kväsandet av Ungernrevolten.

Det är samma kritik som kan riktas mot partiet än i dag. Det är först när kommunismen har slutat vara en maktfaktor som Vänsterpartiet har stämt in i kritiken och erkänt de brott som skett under tidigare decennier. Och som Per Ahlmark skriver i Vänstern och tyranniet har sympatierna bland kommunismens medlöpare i västvärlden varit som störst när diktaturerna varit som mest brutala.

Det för oss till den händelse som kom att skaka Vänsterpartiet liksom andra vänsterpartier i grunden. Under dess uppförande försvarades Berlinmuren idogt av Vänsterpartiet. I en radiodebatt med Högerpartiet år 1962 anförde den kommunistiske riksdagsmannen Gunnar Öhman att muren hade byggts för att skydda östtyskt territorium, inte för att hindra människor från att fly. Riksdagsledamoten Henning Nilsson (också SKP) medgav att dödsskjutningarna var tragiska, men ville också betona att omständigheterna var extraordinära. I en radiointervju med Dagens eko två år senare sade CH Hermansson att han ansåg att dödsskjutningarna var upprörande – ”från båda sidor”.

Det var först efter att Berlinmuren hade fallit, eller rivits av människorna som den skulle hålla instängda, som Vänsterpartiet till slut bestämde sig att ta bort ”kommunisterna” ur partinamnet år 1990. Partiet stod då inför beslutet att antingen söka en medelväg som kunde samla partiets motstridiga viljor, eller att slutligen korsa Rubicon och rensa bort kommunismen och kommunisterna.

Lars Werner, partiledare vid tiden, uttryckte det: ”Självklart är denna fråga känslomässigt laddad – även för mig. Jag började mitt politiska liv som kommunist och jag har inte varit något annat i hela mitt liv.” Han anförde snarare praktiska än ideologiska skäl till namnbytet, och denna gång liksom de tidigare gångerna valde man att bordlägga konflikterna. Partiet skulle inte kalla sig för kommunister, men alltjämt ha kvar visionen om ett kommunistiskt samhälle och fortsatt organisera kommunister.

Ur intervjun med historikern Petter Bergner igen:

– Partiet har fått kompromissa sig fram på den här resan – mellan olika läger och olika inre och yttre behov. Man har behövt värna partisammanhållning och det har inte varit givet hur olika målkonflikter skulle hanteras. När man skrotade K:et och tog namnet Vänsterpartiet skrev man samtidigt den nya kortfattade programskrivning att partiet ville ”organisera socialister, kommunister, och andra som stödjer dess politik”. Man skulle alltså inte vara ett kommunistparti som tidigare, men man ville organisera kommunister. De medlemmar som så ville kunde också säga att de fortfarande strävade efter ett kommunistiskt samhälle, eftersom det stod att partiet verkade för det klasslösa samhället. Redan där byggde man in ett frågetecken om ideologi och man bäddade för fortsatt intern diskussion och för fortsatta misstänkliggöranden.

– Tidigare hade kommunismen inneburit den kommunistiska traditionen med Marx och Lenin. Det var ett paket som också kom med en historisk bakgrund. Vid skiftet mellan 1980- och 1990-tal försökte man kapa bort den ena delen och bevara teorin och visionen om det klasslösa samhället, men skala bort det historiskt belastade som man inte ville stå för. Därmed skulle man kunna avfärda frågor om Lenin och Stalin – för att det inte angår en längre på samma sätt; det är inte den sortens kommunister man är.

År 2000 höll Lars Werners efterträdare Gudrun Schyman talet som kom att kallas ”kommunismen är död”-talet. Hon sade: ”Vi har en gång för alla brutit med den kommunistiska traditionen. Vi avvisar Lenins parti- och statsteori. Vi avvisar de kommunistiska teorierna om den väpnade revolutionen, partiets ledande roll och enpartivälde och planekonomi.” Då hade den lågintensiva konflikt vars grund lades på kongressen 1990 pågått i tio år. Medlemmar protesterade mot talet.

Begreppsdiskussionen lever inte längre på samma sätt inom Vänsterpartiet. Men historien tog inte heller slut med Schyman. Även hon välkomnade fortsatt kommunister som medlemmar. Och efter henne kunde konflikten blossa upp igen. Ett par år senare valdes Lars Ohly – tidigare partisekreterare och en av dem som Schyman hamnat på kollisionskurs med – till partiets nya ledare. Dialektiken inom partiet fortsätter.

Så kanske är det inte särskilt konstigt att de dåvarande ungdomsförbundsordförandena som i dag sitter i partistyrelsen ställde sig på kommunismens sida. Det var förvisso femton år efter att en av världshistoriens värsta regimer hade fallit – men också bara femton år sedan deras eget parti hade slutat kalla sig för just kommunister. Det var en strategisk avvägning – liksom det antagligen är att ingen av dem har funnit anledning att ordentligt revidera sina tidigare uttalanden. (Ida Gabrielsson har förvisso svarat på en tweet till journalisten Emanuel Karlsten som frågade om den gamla artikeln: ”Viktig fråga. Tar absolut avstånd.”)

Av samma skäl kunde man förfäras, men kanske inte förvånas, när den nu avgångne partiledaren Jonas Sjöstedt i valrörelsen 2018 fick bekänna i SVT Agenda det som redan stod i partiprogrammet: Vänsterpartiet vill förstatliga svenska företag och avskaffa kapitalismen. Reaktionerna till trots var detta aldrig en hemlighet.

I Ung Vänsters fortfarande gällande principprogram går att läsa: ”Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund med rötter i den kommunistiska delen av arbetarrörelsen. […] Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle.”

Partiet har fjärmat sig från diktaturerna under det brutala 1900-talet, men detta är fortsatt grundsatserna i ideologin. Och det var aldrig dem som uppgörelsen gällde.