Johan Lundberg: Vänstern och konspirationsteorierna

Förra veckan lanserade Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg på Twitter den på flera sätt häpnadsväckande hypotesen att det stora antalet bilbränder i Göteborgsförorter var dåd som var iscensatta av folk som ville ”påverka valet” – underförstått genom att flytta det massmediala intresset och den politiska debatten från skogs- till bilbränder. Många hakade på och i diverse Facebook-grupper fick hypotesen, att syftet med bilbränderna var att gynna SD, stor spridning. Ett argument var att attentaten var synkroniserade. De startades nämligen vid nästan exakt samma tidpunkter. Tydligen ansågs inte kriminella nätverk i förorter vara kapabla att samordna nidingsdåd.

Mindre häpnadsväckande var att man från vänsterns håll kolporterar konspirationsteorier i etablerade medier. Detta innebär nu inte att konspirationsteorier från högerhåll är ovanliga. Man bör erinra sig att en av de mest potenta konspirationsteorierna under de senaste tvåhundra åren, den om judarnas världskonspiration, hade sitt ursprung i konservativa kretsar i inte minst Frankrike efter revolutionen 1789. För att förklara hur det kunde komma sig att liberalismen gick segrande fram, från land till land, landande man i ståndpunkten att det berodde på att ett hemligt nätverk med förgreningar i hela västvärlden opererade under samhällets yta.

Uråldriga ordenssällskap, i kombination med judarna, ansågs ligga bakom att diverse av Gud sanktionerade kungadömen föll ett efter ett och på sikt öppnade vägen för liberalism och demokrati. Den enda förklaringen som de så kallade legitimisterna, vilka såg den bourbonska kungaätten som de enda rättmätiga härskarna av Frankrike, kunde tänka sig var att det handlade om en värdsomspännande konspiration, som tillfälligtvis lyckats detronisera den världsande som styr den historiska utvecklingen i exempelvis huset Bourbons favör.

I modern tid har dock konspirationsteorier från höger vanligtvis i västvärlden spridits i stencilform eller på hemsidor vilkas okonventionella blandningar av typsnitt gör att man redan före läsningen anar oråd. Det är inte heller svårt att föreställa sig vilket öde som hade väntat den svenska ledarskribent som påstått att svenska skogsbränder sannolikt var anlagda av människor som velat styra mediernas uppmärksamhet i en viss riktning.

Det är inte heller svårt att föreställa sig vilket öde som hade väntat den ledarskribent som påstått att skogsbränder var anlagda av människor som velat styra mediernas uppmärksamhet i en viss riktning.

Till skillnad från högerns konspirationsteorier har dock vänsterns frodats i rumsrena sammanhang: i Hollywoodfilmer och i storsäljande böcker utgivna på etablerade förlag och recenserade i ansedda tidningar.

Det mest flagranta exemplet torde väl gälla mordet på John F Kennedy. I fråga om fastslagna fakta är det inte svårt att se ett mönster. Lee Harvey Oswald var kommunist och flyttade av den anledningen till Minsk. I Sovjetunionen avsade han sig sitt amerikanska medborgarskap. Tillbaka i USA engagerade han sig i en amerikansk Castro-aktivistisk grupp, försökte ta sig till Kuba för att hjälpa kommunistregimen och lyckades nästan mörda en på den tiden känd högerprofil, generalen Edwin Walker.

Trots detta har en hel industri – med Oliver Stones film JFK som kulmen – skapats runt teorier om att det förhöll sig precis tvärtom mot vad fakta i fallet pekar på. Ibland har det spekulerats i att Oswald i själva verket var en högerextremist, vars hela liv var en enda jättelik iscensättning (i syfte att skuldbelägga vänstern för Kennedymordet). Den andra floran av teorier har bestått i att Oswald bara var en förhållandevis oväsentlig kugge i en jättelik konspiration från högerhåll. Buden har i det fallet varit oräkneliga om vilka som låg bakom sammansvärjningen: CIA, Castro-fientliga kubaner, ryska emigranter, FBI, oljemiljardärer, militärmakten – ja till och med Ku Klux Klan har varit på tapeten.

Vänsterns konspirationsteorier ter sig ofta mer sofistikerade än högerns. Noam Chomskys hela författarskap kan som bekant kokas ner till tesen att allt elände i världen – svält, drogmissbruk, krig, miljöförstöring, psykisk ohälsa och så vidare – har sin orsak i den amerikanska regeringen (bakom vilken stora ekonomiska intressenter antas lura). Chomsky har förvisso kritiserat 9/11-konspirationsteorierna. I samma veva har han dock fört fram den för honom typiska tanken att dessa teorier sannolikt spreds på initiativ av Bush-administrationen i syfte att leda bort folks uppmärksamhet från viktigare politiska frågor.

Så ersätter en konspirationsteori en annan.

I sin feministiska storsäljare Backlash var Susan Faludi tydlig med att påpeka att hon inte presenterade en konspirationsteori. Därefter redogjorde hon för hur en antifeministisk motreaktion i form av attacker mot kvinnors rättigheter gått från kulturlivets ”secret chambers” till att verkställas av regeringar, advokater, forskare, mode-designers och inom de stora mediebolagen.

Kanske är den etablerade vänsterns fallenhet för konspirationsteorier inte speciellt konstig med tanke på den modernisering av marxismen som skedde under efterkrigstiden. En av Frankfurtskolans ledande filosofer, Herbert Marcuse, fick då stort genomslag med sin idé om den repressiva toleransen. Hans grundidé var att det västerländska samhällets öppenhet, liberalism och tolerans bara var en serie skenmanövrar som syftade till det direkt motsatta: att fördjupa förtrycket och hålla fast befolkningen däri.

I någon mening är det väl samma tankefigur som varieras under namnet pinkwashing, vars initiala syfte var att påtala att Israels liberala öppenhet gentemot HBTQ-personer bara är ett sätt att få landet att falskeligen framstå i bättre dager än Hamas-styrda Gaza. ”Så länge HBTQ-personer i Palestina tvingas bo i världens största fängelse, finns ingen öppenhet att tala om”, konstaterades det bittert för några år sedan. Var? På Aftonbladets ledarsida förstås.