Vänstern förnekar skattetrycket
Vänstern vill ha höga skatter, men vågar inte försvara dem. I stället för att diskutera det höga skattetrycket och argumentera för det, försöker vänstern framställa det som att skatterna i Sverige är mycket lägre än de är.
För en sjuksköterska med 30 000 kronor i månadslön försvinner 53 procent i skatt, om man räknar med arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter. I somras gjorde vi på Timbro en film (se ovan) där jag förklarade hur det kommer sig. Vi har även lanserat räknesnurran dinskatt.se, som bygger på samma metod.
Jag är inte den första som har gjort en sådan beräkning. Swedbanks institut för privatekonomi publicerade exempelvis under ett antal år en uppmärksammad rapport som kom fram till nästan exakt samma slutsats.
Det är egentligen inte några överraskande siffror. Sammanlagt uppgår den offentliga sektorns skatteintäkter (där huvuddelen kommer från inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och moms) i år till 2 091 miljarder kronor enligt statsbudgeten, motsvarande 43 procent av BNP. Om skatteintäkterna motsvarar nästan halva BNP är det inte så konstigt att en medelinkomsttagare betalar ungefär hälften av det hon tjänar in i skatt. Det jag gör i filmen är i princip att bryta ned skattetrycket på individnivå.
Den rimliga reaktionen från en person som gillar dagens nivå på skattetrycket borde därför vara något i stil med ”Ja, en medelinkomsttagare betalar totalt 53 procent i skatt, och så ska det vara. Det behövs för att finansiera pensioner, sjukvård, försvar, föräldrapenning, barnbidrag och allt annat.”
Inte en enda gång har jag fått en sådan reaktion från vänster. I stället följer kritiken ett fast mönster: Jag har räknat fel och skatten är i själva verket mycket lägre än 53 procent. Exempelvis skrev Aftonbladets ledarsida att jag ”ohederligt klumpa[r] ihop arbetsgivaravgifter med moms och kommunalskatt”.
De två vanligaste invändningarna mot mina beräkningar rör arbetsgivaravgifterna. För det första hävdar kritikerna att arbetsgivaravgifterna betalas av företaget, inte av löntagaren. Men att arbetsgivaravgifterna i längden betalas av löntagaren är ett standardantagande bland forskare och analytiker. I statsbudgeten redovisas arbetsgivaravgifterna som skatter på arbete, och finansdepartementet antar att höjd eller sänkt arbetsgivaravgift har lett till en motsvarande sänkning eller höjning av lönerna efter fem år (se beräkningskonventionerna, sidan 42).
För det andra finns de som påstår att arbetsgivaravgifterna inte är en skatt över huvud taget, utan ska ses som obligatoriska försäkringspremier eftersom de består av ålderspensionsavgift, sjukförsäkringsavgift och så vidare. Men arbetsgivaravgifterna ingår i skattetrycket och pensioner, sjukpenning och a-kassa finns med i statistiken över de offentliga utgifterna. Visst, sjukpenning och liknande ersättningar är delvis relaterade till den inkomst man haft, men det ändrar inte att det handlar om skattefinansierade förmåner. (Avsättningar till premiepension räknas däremot inte som skatter i statsbudgeten. Att justera för det skulle minska skattenivån i filmen marginellt, från 53 till 52 procent.) Om arbetsgivaravgifterna utelämnades från beräkningen skulle resultatet bli missvisande, särskilt eftersom arbetsgivaravgifterna är statens enskilt största intäktskälla.
Skattesystemet är komplext, och många av skatterna är på olika sätt dolda för skattebetalaren. Diskussionen om skattetrycket och statens storlek är en av de mest centrala ideologiska debatterna. Det finns bättre och sämre argument på båda sidor, men att försvara höga skatter genom att förneka hur höga de är kan vara det sämsta argumentet av dem alla.