Vampyrkunskap hör inte hemma på universitetet
Det är nästan så att man tror att svenska högskolor och universitet bara har två roller – att erbjuda förströelse och att skapa arbetsföra robotar redo att ta ett arbete i närmsta industri. Utbildning i all ära, men var på våra högskolor och universitet finns bildningen?, frågar sig Beatrice Backman och Adam Danieli, FMSF.
Ska man kunna plugga vad som helst på ett universitet? Den som studerar utbudet av kurser under årets hösttermin får intrycket att man kan det. Kurskatalogerna ger upphov till många frågetecken. Är det verkligen vid universiteten och på det offentligas bekostnad man ska kunna läsa kurser om Game of Thrones, vampyrkunskap eller hur man blir en ”maker”? Av alla de sätt som svenskarnas skattepengar används är fristående kurser utan akademiskt sammanhang ett av de märkligaste.
Utbudet av fristående högskolekurser är ett symptom på en större snedvridning inom svensk högre utbildning. Denna har blivit betydligt värre på bara en generation. Kurser om populärkultur och livsstil har startats – till följd av ett inte sällan uttalat mål om att ”vara i tiden” och att locka många studenter. Tradition avfärdas allt oftare som något gammaldags, normativt och inskränkt.
En ständig modernisering präglar också hela den svenska utbildningspolitiska debatten. Universiteten ska vara folkliga, lokala och anpassade till arbetsmarknadens mest konkreta behov – inget mer. Det är nästan så att man tror att svenska högskolor och universitet bara har två roller – att erbjuda förströelse och att skapa arbetsföra robotar redo att ta ett arbete i närmsta industri. Utbildning i all ära, men var på våra högskolor och universitet finns bildningen?
Det borde vara en självklarhet att i universitetens uppdrag prioritera kulturarv och bildning framför trendighet
”Utbildningsutbudet vid universitet och högskolor ska svara mot studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov.” Den ordern har regeringen givit samtliga svenska lärosäten i 2020 års regleringsbrev. Ingenstans nämns bildning, tradition eller kulturarv. Det gör våra svenska universitet fattigare.
Kunskap är till sin natur en kollektiv nyttighet. När den finns är den till gagn för oss alla. Kunskap springer ur tidigare generationers insikter och hårda arbete. Om den en gång förloras är den borta för alltid. Universitet och högskolor har under lång tid varit en del av det institutionella minne som bevarar och vidareutvecklar människans framsteg. Det handlar om undervisning och forskning om sådant som ibland saknar direkt ekonomiskt värde – men som är mycket värdefullt för en civilisation. Denna nyttighet är vad som försakas när politiken använder den högre utbildningen enkom för kortsiktiga mål. Hur ska vi kunna förstå vår plats i historien och varför samhället ser ut som det gör om vi inte värnar om arvet från tidigare generationer?
Den högre utbildningen styrs i hög grad av regleringsbrev. Dessa utfärdas av regeringen, som har ett ansvar att sätta tydliga ambitioner när det kommer till svensk högre utbildning. I grunden är detta dock en kulturfråga, där varje lärosäte måste ta ett ansvar för den tradition och kunskapskedja de är en del av. Det borde vara en självklarhet att i universitetens uppdrag och styrning ha ett kunskapsperspektiv som prioriterar kulturarv och bildning framför trendighet. Något som inte finns i dagsläget och som så väl speglas i utbudet av kommande läsårs kurser.
Att ha genomgått en universitetsutbildning är inte längre synonymt med att vara bildad. Höga krav, bildning i klassisk bemärkelse och ambitiös undervisning trängs ut till förmån för kurser om det dagsaktuella och lättsmälta. Svensk högre utbildning måste prioritera bättre – och återigen göra bildning till ideal på våra lärosäten.
Adam Danieli, vice ordförande Fria moderata studentförbundet
Beatrice Backman, vice ordförande Fria moderata studentförbundet
(Texten har tidigare publicerats i Nya Wermlandstidningen)