Våldet och hatet mot majoritetssamhället
Rånen mot barn och ungdomar som syftar till att skrämma och förnedra sliter sönder samhället. Vilka blir de politiska och sociala konsekvenserna när den generation som ständigt behöver se sig över axeln av rädsla för att få sina öron avskurna når rösträttsåldern?
I Göteborg blev en 18-åring nyligen omringad av ett tiotal personer och tvingad ned i ett parkeringsgarage där han misshandlades och rånades på allt utom sina underkläder. Gärningsmännen fullbordade sedan förnedringen genom att helt eller delvis skära av brottsoffrets öra. I Stockholm blev en student på väg hem från krogen nyligen överfallen av fyra personer i en stulen bil och frihetsberövad i nio timmar under vilka han tvingades att ta ut pengar från en bankomat och utsattes för våld och förnedring.
En ny typ av rånöverfall, där unga män utsätts för omfattande våld och kränkningar av gärningsmän i grupp, har blivit allt vanligare i Sverige. Länge försökte myndigheterna att tona ned den här typen av brottslighet. Till exempel gjorde Stockholmspolisen många upprörda då den gick ut och uppmanade föräldrar att inte låta sina barn ha dyra märkeskläder, eftersom detta ökade rånrisken. Utspelet uppfattades av många som att polisen hade kapitulerat från sitt uppdrag att skydda medborgarna och i stället skuldbelade offren.
På ett liknande manér försökte en annan representant för Stockholmspolisen nyligen förklara den nya rån- och förnedringsvågen mot unga med minskad kontanthantering i butikerna. Utgångspunkten tycktes vara en föreställning om att brottslighet skulle vara ett nollsummespel där försämrade förutsättningar för en typ av brott automatiskt skulle utmynna i att en annan brottstyp ökade.
Men rånöverfall av den typ där tio gärningsmän tar allt från ett ensamt brottsoffer och dessutom skär av honom örat, har inget med märkeskläder eller kontanter att göra. Det blir inte mycket kvar när bytet fördelats på tio. Det är maktdemonstrationen och förnedringen som är det centrala. När ungdomar i grupp åker från det som brukar beskrivas som socialt utsatta områden till mer välbärgade stadsdelar, för att råna och förnedra barn och ungdomar, tycks det vara ett uttryck för en hämndlysten klasskamp med etniska dimensioner.
Ressentiment är en känsla av underlägsenhet som utmynnar i fientlighet gentemot den som upplevs som orsaken till den egna frustrationen.
När statsminister Stefan Löfven i söndags frågades ut i SVTS: Agenda om den allt våldsammare gängkriminaliteten svävade han på målet och låtsades som att frågan helt saknade koppling till migrations- och integrationsproblematiken. Detta var, som Widar Andersson påpekade i Folkbladet, särskilt märkligt eftersom Löfven vid flera tidigare tillfällen varit inne på detta.
För några år sedan lyssnade jag till Tysklands dåvarande Sverigeambassadör Harald Kindermann som beskrev etniska konflikter i Tyskland och varnade för att Sverige riskerade att följa samma utveckling. Enligt Kindermann hade integrationen av första generationen invandrare i huvudsak gått bra i Tyskland. De som kom dit från andra länder var ofta tacksamma mot det land som tagit emot dem, och lyckades ofta etablera sig snabbt på arbetsmarknaden. Problemen med segregation och religiös och politisk radikalisering uppstod ofta, enligt Kindermann, bland andra- och tredje generationens invandrare. Till exempel var de jihadister som reste till krigets Syrien ofta födda i väst. Ett annat exempel är att i det senaste presidentvalet i Turkiet fick president Erdogans reaktionära parti starkare stöd bland turkar i det sekulära väst än i Istanbul. Diasporan cementerar reaktionära värderingar.
För den som är född i ett land med utländska föräldrar, utan erfarenhet av deras gamla hemland, och växer upp i en invandrartät stadsdel, blir kontrasten mellan den egna gruppen och det omgivande majoritetssamhället tydlig. Ekonomiska, sociala och kulturella skillnader mellan den egna gruppen och majoritetsbefolkningen riskerar att upplevas som orättvisor och föda det som filosofer som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche kallat för ressentiment.
Ressentiment är en känsla av underlägsenhet som utmynnar i fientlighet gentemot den som upplevs som orsaken till den egna frustrationen. Känslan av underlägsenhet och mindervärdeskomplex och även avundsjuka utvecklar sig till ett värderingssystem som syftar till att framställa objekten för avundsjukan som lägre stående. Denna försvarsmekanism syftar till att svära individen fri från eget ansvar för att ta sig ur sin situation, och skapar en fiende som på samma gång framställs som övermäktig och underlägsen. Förnedring och avhumanisering av denna fiende är ett sätt för den som är fylld av ressentiment att på samma gång bekräfta sin världsbild och upprätta sig själv i en ny makthierarki.
Sverige har länge varit ett av världens homogenaste och tryggaste länder. De flesta former av våld och kriminalitet har minskat kontinuerligt under efterkrigstiden. Flertalet barn och ungdomar som växer upp i Sverige har fram tills nyligen levt mer eller mindre skyddade från våld. Det svenska samhället har präglats av en värdegrund där våld, till och med i självförsvar, är någonting fult. Den som växer upp under sådana omständigheter är illa rustad för att möta ett hot i form av ressentimentsdrivna våldsverkare ute efter att ta hämnd på majoritetssamhället.
För den som växer upp i en stadsdel där våld och kriminalitet är vanliga inslag i vardagen blir majoritetsbefolkningens ovana vid våldsamheter ofrånkomligen ett tecken på svaghet. 2016 rapporterade Expressen från Malmöstadsdelen Seved om ”hatet mot svennarna”. Sedan dess har den ressentimentsdrivna kriminaliteten eskalerat. Mellan 2015 och 2019 har antalet rån mot unga under 18 år tredubblats i Sverige. Det handlar inte längre om var man bor eller om att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Gängen reser till de välbärgade områdena för att råna, trakassera och förnedra. I Nacka utanför Stockholm fick man sätta in ridande polis för att komma till rätta med ungdomsgäng som rånade barn på väg hem från skolan.
Varje rånöverfall ger ringar på vattnet. Varje mobilfilm som sprids där gäng trakasserar och förnedrar barn och unga spär på hatet och oron och vidgar klyftan.
Samtidigt som det ressentimentsdrivna våldet eskalerar och polisen står handfallen agerar människor i det tysta. Utflyttningen från städerna till kranskommuner fortgår oförtrutet. Föräldrar som inte vill se sina barn rånas och misshandlas väljer att pendla flera timmar om dagen. Detta är ett känsligt ämne i Sverige. När den moderatstyrda skånska kommunen Staffanstorp nyligen släppte en reklamfilm som anspelade just på otryggheten i andra städer var det många debattörer som blev upprörda. Filmen, som framställer Staffanstorp som en trygg idyll där människor tar hand om varandra, liknades rentav vid nazisternas propagandafilmer av Dagens Nyheters politiska redaktör.
Vad politiker och opinionsbildare både till höger och vänster borde fråga sig är vilka de sociala och politiska konsekvenserna av den pågående utvecklingen blir på några års sikt. Staffanstorps reklamfilm speglar bara den verklighet som råder. Varje rånöverfall ger ringar på vattnet. Varje mobilfilm som sprids där gäng trakasserar och förnedrar barn och unga spär på hatet och oron och vidgar klyftan. Varje brottsoffer har en omgivning i form av föräldrar, släkt och vänner vars tilltro till samhället undergrävts eller raserats.
Vad händer med de ungdomar från utanförskapsområden som lär sig att det går att råna, plåga och trakassera andra ungdomar och komma undan med det? Och vad händer med den uppväxande generation som ständigt måste se sig över axeln av rädsla för att få sina öron avskurna?