Vad vill Sverigedemokraterna med kulturpolitiken?

Sverigedemokraterna är den svenska kulturpolitikens svarta får. I de flesta kulturpolitiska debatter tävlar de övriga partiernas företrädare om vem som skarpast kan markera avstånd på Sverigedemokraternas förslag. Samtidigt är Sverigedemokraterna ett parti som tar kulturpolitiken på största allvar, antagligen för att partiets nationalistiska, eller socialkonservativa som de nu väljer att kalla den, ideologi utgår från kulturella snarare än ekonomiska konfliktlinjer. När de politiska konflikterna grundar sig i kultur blir kulturpolitiken ett helt centralt politikområde.

Sverigedemokraterna skiljer sig från övriga partier genom sitt fokus på svenskhet och det svenska. Samtidigt betonar de frågor som fram tills nyligen var skåpmat bland borgerliga partier, såsom kulturarvsfrågorna. En effekt av Sverigedemokraternas stigmatiserade position i kulturdebatten tycks vara att de frågor som partiet väljer att göra till sina plötsligt blir problematiska för de andra partierna.

Aron Emilsson är 28 år gammal och därmed den yngsta av de kulturpolitiska talespersonerna i riksdagen. Trots detta var han med redan inför valet 2014 då jag intervjuade de kulturpolitiska talespersonerna första gången. Då hade han bara haft uppdraget i knappt en vecka. Nu har han blivit betydligt mer varm i kläderna. Vid sidan av det kulturpolitiska uppdraget är han också partiets kyrkopolitiska talesperson och när jag intervjuar honom är han precis klar med en intensiv valrörelse inför kyrkovalet.

Varför ska staten bedriva kulturpolitik?

– Därför att det behövs en garant för vårt kollektiva minne, vår referensram, inte minst då kulturarvets förespråkare och upphovsmän ofta har gått ur tiden. Det behövs en politisk vilja, ekonomiska resurser och ett regelverk för att förvalta och bevara det för framtiden. Det är det ena. Sedan är människan en kulturell varelse, vi behöver kulturen för att leva i stället för att bara överleva. Även om vi har ett stort fritt kulturliv som inte staten ska styra över, behövs staten som en garant för infrastruktur och en god utbildningsinstitution kring kulturarvet och kulturens former.

För vem skull bedriver staten kulturpolitik?

– För både dem som har gått före oss och vår gemensamma kollektiva identitet som vi som parti vill vårda och värna i Sverige.

Och när du säger ”vi”?

– Då talar utifrån ett sverigedemokratiskt perspektiv. Vår syn på nationen är ju att den inte  är ett oskrivet blad eller att människan är ett oskrivet blad, utan att vi är formade av dem som har verkat före oss och att vi är en del av en historisk helhet. Därför bedriver staten kulturpolitik, för att också morgondagens generation ska få kunskap om den helheten och varför samhället ser ut som det gör.

Hur stort ansvar har den offentliga sektorn för kulturlivets väl och ve?

– Den har ett stort ansvar i dag. Dels för att vi sedan 60-70-talet har haft en omfattande offentlig kulturpolitik, så mycket av kulturförmedling och kulturkonsumtion sker på kulturplatser som är offentligt finansierade, allt ifrån bibliotek, museer till scenkonstens institutioner. Så man har särskilt ett ansvar för att det ska finnas ett kulturutbud över hela landet och att vårda, värda och visa kulturarvet. När ideella krafter tryter så behöver den politiska viljan och ambitionen gå in.

Bör statens kulturbudget, öka eller minska?

– Den bör minska i år i förhållande till regeringens förslag i statsbudgeten.

Hur mycket nedskriver ni den med?

– Vi ligger på ungefär en halv miljard under regeringens. Tidigare har det varit så faktiskt, att SD har haft den största kulturbudgeten, regeringen har legat lite under och allianspartierna långt under.

– Kulturbudgeten bör sänkas i förhållande till statsbudgeten, eftersom man där öser resurser i ett läge där man är i en högkonjunktur, när räntan är låg, och det menar vi är oansvarigt. Samtidigt bör kulturbudgeten hållas på en stabil och relativt hög nivå historiskt sätt.

Och vad är det som skall minskas i kulturbudgeten?

– Primärt direkta subventioner och stöd till samtidskonsten och det man kallar för det ”fria kulturlivet”. Vill vi se ett fritt kulturliv så ska det vara ett kulturliv som hittar egna finansieringsvägar som inte behöver vara reglerat och byråkratiserat av statliga system utan faktiskt få vara fritt.

– Sedan finns det direkta subventioner och bidrag till föreningar och trossamfund som segregerar på etnisk grund eller som visar att man vill distansera sig från majoritetssamhället, som kanske upprätthåller hedersförtryckande strukturer i våra förorter eller inte alls ställer upp på de grundläggande demokratiska värderingar som vi har byggt upp i Sverige. Naturligtvis ska inte det offentliga gå in och finansiera en sådan verksamhet.

Skall allt stöd till trossamfund strypas?

– Nej, vi behåller en stabil nivå på det allmänna stödet till trossamfund, för vi kan också se att de gör goda gärningar i civilsamhället, bidrar till en meningsfull fritid för många: social själavård, soppkök och socialt engagemang. Men ibland bör tröskeln för att få stöd vara högre, särskilt bland nyetablerade som inte har visat att de anammar de grundläggande svenska och demokratiska värderingarna.

Vem skall avgöra var gränserna går?

– Det behöver de nya exkluderingsgrunderna och demokratikriterierna göra som trossamfundsutredningen nu skall ta fram, parallellt med Myndigheten för stöd till trossamfund som med vår budget får en kontrollapparat och en tillsynsfunktion som inte finns i dag.

– Sedan vill vi också dra ned på miljonregnet över folkbildningsstödet för integrationsinsatser, därför att det saknas en ordentlig konsekvensanalys eller utvärdering av vad de faktiskt kommer att leda till, om de stärker integrationen eller fortsätter segregera.

Vilka myndigheter eller organisationer är det som ni tänker på då?

– Det är det allmänna folkbildningsanslaget vi vill sänka. Jag tänker på förbund som till exempel Ibn Rushd och andra, där man använder bidraget till helt andra verksamheter än vad folkbildningsstödet är till för.

Men om ni stryper stödet till folkbildningsområdet i dess helhet kommer det också innebära att ABF, vuxenskolan och medborgarskolan får minskade anslag.

– Ja och nej, vi stryper inga anslag i sin helhet. Egentligen kan man säga att folkbildningsanslaget fortsatt är ett av de mest omfattande i kulturbudgeten, även i vår budget. Så det vi stryker är de nya integrationsanslagen, där till exempel vill att asylsökande som inte har fått uppehållstillstånd ska få folkbildning. I stället borde man prioritera en omläggning av migrationspolitiken eller medborgarskapsprocessen, eller inrikta insatsen på riktiga jobb. Folkbildningen kommer inte att kunna lösa integrationen.

Är budgetens storlek ett bra mått på om ett parti tar kulturpolitiken på allvar?

– Nej, det är inte det primära. När regeringen går i fel riktning i kulturpolitiken hjälper det ju inte att accelerera hastigheten och skjuta in extra resurser. Då är det en omläggning av politiken man bör göra.

Vad är Sverigedemokraternas uppfattning om det gamla filmavtalet som löpte ut?

– För det första att det var bra mycket bättre än det vi har i dag. Vi kom fram till ett antal tillkännagivanden tillsammans med allianspartierna om risken för att de som faktiskt producerar och distribuerar film inte skulle få något att säga till om i den nya statliga filmpolitiken. Vi ser också andra brister i det att man börjar gå mot etnisk kvotering, det är en tråkig utveckling. Filmpolitiken ska vara baserad på kvalitetsproduktion.

– Vi kanske inte kan återgå till exakt den gamla modellen, och den uppfyllde inte alla förväntningar från alla i branschen. Men grundstrukturen, att det var näringen och staten som tog ett ansvar gemensamt för svensk filmproduktion, den var god.

Vad är syftet med den statliga filmpolitiken enligt er?

– Syftet är att det ska finnas förutsättningar för svensk filmproduktion långsiktigt. Vi är ett litet land och litet språk, och inte minst utifrån vår princip att värna det svenska språket vill vi att det ska kunna produceras film på svenska. Då behöver vi produktionsincitament, vi behöver produktionsrabatter och vi behöver insatser för att förmedla och producera mer av historisk film, kulturarvsfilm och att kunna digitalisera filmarvet. Statens syfte är att vara garant för att det finns resurser. Den expertis och kompetens som finns får själv göra arbetet.

Ni har ju föreslagit att man ska från statligt håll främja produktion av film om den svenska historien. Finns det inte en överhängande kalkonfaktor i ett sådant förslag?

– Jo, och här vill jag förtydliga att vår ambition är att staten skall erbjuda ekonomiskt underlag för att man skall kunna göra detta, men sedan är det inte staten som ska producera filmen eller regissera eller stå för manusförfattande.

– Jag tänker mig en fondmodell där film och tv-underhållningsbranschen kan äska medel ur en pott, precis som att det finns en pott för annan typ av smalare eller bredare film. Framför allt är det viktigt att fästa på dagordningen att Sverige har en rik historia, och över huvud taget är historieintresset stort bland allmänheten. Det skulle finnas en marknad för mer av historisk filmproduktion.

Om det finns en marknad, behövs det statligt stöd för det då?

– Jag tror det. Det är väl bara att titta på vilken typ av utbud de kommersiella tv-kanalerna har vad gäller det svenska språket och den svenska historien. Ofta köper man helhetskoncept från USA eller andra länder och översätter dem till en svensk kontext. Public service-bolagen har däremot i sändningstillståndet ett uppdrag om språkvård eller att producera på svenska, just för att det är en mindre marknad som behöver stimuleras.

Ett angränsande område är spelpolitiken. Spelbranschen är ett område som har gått oerhört bra utan mycket politiskt stöd i Sverige, men där föreslår ni att staten ska gå in och främja spel som baseras på nordisk mytologi. Hur ska det gå till, och är inte kalkonfaktorn överhängande även där?

– Det vi vill etablera är ett spelinstitut i motsvarighet till svenska filminstitutet, därför att spel och dataspel är en förhållandevis ny kulturarena. Och man vet att nordisk mytologi och historia har framgångspotential för att de bygger på spännande berättelser, så därför är det ett exempel på en sorts spel som skulle kunna produceras.

Om nu dessa kvaliteter finns, skulle inte marknaden lösa det då?

– Det skulle den säkert göra, men med ett spelinstitut skulle det finnas en infrastruktur runt.

Hur ser du på den nuvarande kulturarvspolitiken?

– Ja, det är ju vårt fokusområde. Regeringen har upprepade gånger svikit svenskt kulturarv, och gör det ännu mer i den nya kulturarvspropositionen. Den intar ett vänsterliberalt synsätt på kulturarvet, där man stryker alla formuleringar om svenskt kulturarv, vilket är ett existentiellt problem för vår nation. Man politiserar kulturarvsområdet och museivärlden och man förnekar existensen om ett unikt svenskt kulturarv.

– Det är också uppenbart att regeringen glömmer vårt största fysiska kulturarv i form av kyrkorna och kyrkomiljöerna runtom i landet, som knappt nämns i kulturarvspropositionen. Som jag ser det krävs en nationell handlingsplan för underhållet av kyrkomiljöerna, nu när det blir allt svårare för församlingarna att sköta det.

Vad är svensk kultur?

– Det finns inga definitiva avgränsningar, utan svensk kultur har uppstått när saker blivit folkligt förankrade i den svenska myllan. De flesta vet vad man talar om när man talar om svensk kultur och svenskt kulturarv. Vi har ett antal svenska kulturhistoriska pärlor som givit upphov till bilden av Sverige både här och utomlands. Det handlar om både litteratur och musik, både de sköna konsterna och normer och värderingar.

Bör statens fastighetsverk fortsatt äga de svenska kulturinstitutionernas byggnader?

– Ja, tillsvidare. Det är en myndighet som har spetskompetens och är omvittnat duktiga som förvaltare när de har sina rätta ekonomiska muskler.

Är det rimligt staten tar ut så kallade marknadshyror från sina egna institutioner?

– Nej, det är bekymmersamt.

Bör de tre världskulturmuseerna slås ihop till ett enda?

– Nej. De har olika unika egenskaper, visar helt olika samlingar utifrån olika historiska kontexter och geografiska regioner, och de är unika i sina respektive identiteter. Jag tror att man skulle gå miste om både unika egenskaper och god forskning genom en sammanslagning.

– Däremot får man gärna stänga Världskulturmuséet i Göteborg. Det fungerar mindre och mindre som museum i dag och mer som en ideologisk plantskola för Miljöpartiet.

Bör vi ha världskulturmuseer om vi ska fokusera på svenskt kulturarv?

– Ja, det tycker jag. Det är museer som har bevisat sitt värde genom att tilltala både många svenskar och de minoritetsgrupper som hyser det arvet.

Vad bör prioriteras i kulturbudgeten, bevarandet av befintlig kultur eller skapandet av ny kultur?

– Bevarandet av befintlig kultur, just eftersom dess upphovsmän inte längre kan ta strid för dess sak som den samtida kulturen kan.

Vad bör prioriteras, professionell kultur eller amatörkultur?

– Från statligt håll, professionell kultur. Inom amatörkultur har i stället kommunen en viktig roll, med kulturskolorna och det fria kulturlivet.

Ska kulturpolitiken vara värdeneutral?

– Kulturpolitiken ska vara värdeneutral när det gäller utförandet och när det gäller vad som visas och framhålls. Däremot så tycker jag att det är viktigt att staten och politiken har ett mål för kulturpolitiken.

Hur väl fungerar principen om armslängds avstånd i svensk kulturpolitik?

– Jag tycker att den har fungerat bra och att den ska finnas där. Den här regeringen tummar på principen när den till exempel ger museer i uppdrag att vara integrationsmötesplatser. Att öppna upp för godtycklig gallring och att närma sig genusanalyser snarare än forskning och empiri och utställningsverksamhet, där tycker jag att avståndet mellan kulturen och kulturpolitiken krymper med den här regeringen.

Kan en kulturinstitution använda skattepengar för att bedriva politisk propaganda?

– Nej, det tycker jag definitivt inte att man ska göra. Däremot är min uppfattning att man kan göra det i dag. Ett exempel är Världskulturmuseet i Göteborg med sina verk om ”fuck SD” och andra politiserade utställningar. Det är klart att yttrandefrihet och frihet för det enskilda museet ska råda, men när man totalt skärmar av sig från sitt uppdrag att vara ett museum och bli mer av en ideologisk debattör i en partiapparat, då närmar jag mig uppfattningen att det kanske är det partiet i fråga som ska finansiera dess verksamhet.

Finns det en åsiktsmässing slagsida i den offentligt finansierade kultursektorn?

– Det är det min uppfattning att det gör. Jag har hört kulturutövare och kulturarbetare av ett mer konservativt slag som har svårare och svårare att få vissa uppdrag. Det finns en vänsterliberal slagsida.

Är den nya public serviceskatten bättre eller sämre än den tidigare finansieringen?

– Som jag ser det är modellen som nu utreddes bättre än den gamla finansieringslösningen. Det är dock någonting som inte ska spikas förutsättningslöst.

Vad bör vara public serviceföretagens uppdrag?

– Primärt att förmedla samhällsinformation. Även att folkbilda i någon mån och framför allt finnas som garant för nyhetsbevakning i hela landet, och för att de grupper som behöver syn- och teckentolkning ska få det behovet tillgodosett.

Är det förenligt med en demokrati att ha statliga medier?

– Ja, förutsatt att det redaktionella urvalet och arbetet fungerar.

Fungerar det i dag?

– Det fungerar inte optimalt i dag. Därför bör sändningstillstånden skrivas om, opartiskheten behöver granskas och rättelser behöver exponeras tydligare.

Är det nya mediestödet bättre eller sämre än det tidigare presstödet eller tidskriftsstödet?

– Min initiala bedömning är att det är något bättre, inte fulländat men något bättre.

Finns det inte en ökad risk för åsiktskontroll i det nya systemet?

– Jo, det är därför är det inte fulländat.

Ska staten även stödja medier som är antidemokratiska och rasistiska?

– På yttrandefrihetens grund och inom lagens ramar ska inte staten lägga sig i vilka man betecknar som demokratiska eller antidemokratiska, utan uppfyller man kriterierna och håller sig inom lagens ramar ska man vara berättigad stöd.

Vilket parti betraktar ni som er huvudmotståndare i kulturpolitiken?

– Miljöpartiet.

Vilket parti tycker ni att ni har mest gemensamt med i kulturpolitiken?

– Kristdemokraterna.

Vilka är de enskilt viktigaste frågorna som ni driver på kulturpolitikområdet?

– Att tillgängliga göra kulturen för fler. Sedan handlar det om det vi betecknar som Sverigesamlingen: rotavdrag för kulturfastigheter, en kulturarvsfond, nationell kulturkanon, och inte minst den kyrkoantikvariska ersättningen som vi närmast fördubblar i takt med utvecklingen ute i landet.

Vem ska utforma en nationell kulturkanon och hur ofta ska den förnyas?

– Vårt förslag är att vi tar inspiration från hur man gjorde i Danmark, en modell som nu är accepterad från höger till vänster där. Man låter ett råd avgöra, ett råd av medborgare, professionen i form av skolverksrepresentanter, lärare, elevföreträdare, medborgare, politiker, kulturvetare och andra som har någon relation till vad som kan vara svenska kulturhistoriska pärlor.  

---

Fakta: Aron Emilsson (SD)

Ålder: 28
I Riksdagen sedan: 2014
Kulturpolitisk talesperson sedan: 2014
Favoritbok: Förvillelser av Hjalmar Söderberg
Senast lästa bok: Markens gröda av Knut Hamsun
Favoritartist: Sofia Karlsson
Senaste scenkonstföreställning: Glada änkan på Kungliga Operan
Favoritkonstnär: Anders Zorn