Vad vänstern borde lära av William Morris
Vad hade ärkekapitalisten Ingvar Kamprad gemensamt med en revolutionär brittisk 1800-talsmarxist? Dagens vänster har mycket att lära av mannen som designade överklassens tapeter.
När Ingvar Kamprad gått bort samlades tusentals människor till minnesstund i Älmhult för att sörja. En stor del av dem var arbetare vid Ikea-varuhuset. Ikea har år efter år rankats som Sveriges mest attraktiva arbetsgivare, i världens största employers-brandundersökning. Ett välkänt exempel på hur Ikea månar om sina medarbetare är det så kallade lojalitetsprogrammet, som bland annat innebär frikostiga bonusar lagom till jul. 2017 fick Ikeas medarbetare dela på en miljard kronor, vilket för de anställda i Sverige innebar ett välkommet tillskott i kassan om 13 000 kronor per heltidsanställd som arbetat minst fem år i koncernen.
Ingvar Kamprads livsverk är populärt, inte bara hos kunderna utan också bland de anställda. 2500 Ikea-anställda slöt upp för att hedra det svenska 1900-talets främste entreprenör. Det är ungefär hälften av alla som arbetar vid Ikeas verksamheter i Älmhult.
Några som inte är lika förtjusta är Ung Vänster. Nästan omedelbart efter att dödsbudet hade kommit twittrade förbundsordförande Henrik Malmrot, som tidigare arbetat på Ikea, men troligen inte kvalificerat sig för lojalitetsprogrammet, att ”vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet”.
Malmrot röjde därmed inte bara sin brist på respekt för en nyss avliden medmänniska och dennes anhöriga, utan också sin brist på förståelse för hur företagande och marknadsekonomi fungerar. Det är en bristande insikt som snarare tycks utgöra regel än undantag i dagens vänsterrörelse. Det är en rörelse besatt av hur välstånd som skapats av andra skall fördelas, men helt ointresserad av hur värde skapas.
Härvidlag har dagens marxister mycket att lära från sina föregångare under det sena 1800-talet. Jag tänker särskilt på den brittiske poeten, författaren, textildesignern, företagaren och revolutionäre socialisten William Morris. Morris är i dag främst känd hos den svenska allmänheten för sina medeltidsinspirerade tapetmönster som i dag kan inhandlas i exklusiva butiker som Svenskt Tenn och engelska Tapetmagasinet och som pryder såväl soffkuddar som väggar i månget stilmedvetet hem.
Det är närmast en historisk ironi att den socialistiske agitatorn Morris tapetmönster kommit att bli själva sinnebilden av god smak i burgna hem knappt ett och ett halvt sekel senare. Morris, som var en del i den så kallade arts and crafts-rörelsen, var besjälad av tanken på att alla människor skulle ha tillgång till skönhet i sin vardag i form av konsthantverk. Denna idealistiska tanke genomsyrade såväl hans litterära verk som hans arbete som textildesigner.
Morris var besjälad av tanken på att alla människor skulle ha tillgång till skönhet i sin vardag i form av konsthantverk.
Morris var emellertid inte bara agitator, han var också en handlingens man och vid sitt företag, Morris & Co. omsatte han många av tidens socialistiska ideal i praktisk handling. De anställda delade på vinsterna och hade avsevärt bättre arbetsvillkor än andra i branschen vid samma tid. Morris & Co. blev en framgångssaga, och även om firman upphörde 1940 lever varumärket och mönstren vidare än i dag.
Vad kan då dagens marxister lära sig av William Morris? Att det går att föregå med gott exempel, att många av de sociala förändringar för arbetarna som Marx och andra drömde om går att genomföra här och nu. Men de genomförs av handlingskraftiga män som Morris och Kamprad, inte av missunnsamma gnällspikar som Malmrot.
Det fina med marknadsekonomin är nämligen att konkurrensen inte bara gäller om kunderna, utan också om arbetskraften. Det lönar sig att vara en attraktiv arbetsgivare. Oavsett om man är en idealist som Morris eller en superkapitalist som Kamprad har man goda skäl att måna om de anställdas väl och ve.
Hade Malmrot och hans likar menat allvar med sina slagord skulle de ha startat egna företag, utifrån de principer de tror på, och visat världen att det går att nå framgång med sex timmars arbetsdag och vinst som delas lika mellan de anställda. Men det gör det inte, eftersom de inte litar på sina egna idéers bärkraft. De tror att de endast kan genomföras genom att tvingas på andra, driftigare personer.
Oavsett om man är en idealist som Morris eller en superkapitalist som Kamprad har man goda skäl att måna om de anställdas väl och ve.
I estetiskt hänseende befinner sig Ikea på rakt motsatt ände av skalan från William Morris vision om alla människors rätt till skönhet i vardagen. Hade Morris vetat att miljarder människor hundra år efter hans död skulle möblera sina hem med Billy-bokhyllor skulle han antagligen ha lagt sig ned på golvet och skrikit. Det var nämligen vad han hotade med att göra om han tvingats leva i den amerikanske socialisten Edward Bellamys utopiska framtidsvision i boken Looking backward, vilken föranledde Morris att skriva sin egen medeltidsinspirerade utopiskildring News from nowhere.
Men även om Kamprad och Morris var varandras motsatser i såväl estetiskt som politiskt hänseende hade de mer gemensamt med varandra än med dagens missunnsamma vänster, och gjorde mer för arbetarnas väl än vad dess självutnämnda klasskämpar någonsin kommer att göra med sina aldrig så mustiga slagord och knutna nävar.