Vad min mössa har gemensamt med uppfödning av kobror

Jag har en sälskinnsmössa. Trots mina barns protester om att jag ser ut som en gubbe försöker jag ha den på mig så ofta vädret tillåter. Det var min farmors far, Pelle, som först köpte den här sälskinnsmössan. Farfar Armin använde den ofta, och nu använder jag den. Jag kan intyga att sälskinn är oöverträffat för att hålla sig varm när vädret blir riktigt kallt. Mössan håller dessutom en oerhörd kvalitet, vilket det faktum att jag som fjärde generation fortfarande använder den är nog vittnesmål till. 

Men jag har dåliga nyheter till dig som nu övertygats om sälskinnets förträffliga egenskaper. Du kan nämligen inte gå till närmaste mössbutik och köpa din egen sälskinnsmössa. Orsaken till det är ett skrämmande exempel på hur skadliga och godtyckliga regleringar kan vara. 

Under 1960-talet drev miljörörelser en kamp mot sälskinnsindustrin. Skådespelerskan Brigitte Bardot var en av de drivande och många har säkert sett bilder där hon poserar med en fluffig vit sälkut. Miljörörelsen var framgångsrik i att påverka den allmänna opinionen, och 1983 lyckades man få igenom ett handelsförbud med vissa sälarter i EEG. Det kom dock att få stora konsekvenser för marknaden för alla typer av sälskinnsproduktioner. 2009 utökade EU förbudet till att gälla alla sälskinnsprodukter, ett beslut som WTO dessutom givit grönt ljus för. 

Förbudet mot handel med sälskinnsprodukter är intressant av flera olika anledningar. Inte minst för att det framför allt är en moraliskt baserad lagstiftning. Det gör att sälskinnsförbudet skiljer sig från många andra förbud, som ofta motiveras på basis av skydd av människor eller samhället i stort. 

Exempelvis var de förbud som kom i samband med coronapandemin motiverade av att de hjälper begränsa smittspridningen och på så vis räddar människoliv. Men förbudet mot handel med sälskinnsprodukter har ingen sådan motivering. I stället menar EU att människor uppfattar säljakt som omoralisk, och att den därför ska vara förbjuden. Så här inleds en officiell informationsbroschyr om handelsförbudet: 

The EU seal regime is a legislative framework, put in place in 2009, which introduced a general ban on the placing of seal products on the EU market in response to public moral concerns about animal welfare aspects of seal hunt.

Det handlar om moral.

Förbudet mot handel med sälskinnsprodukter illustrerar två tydliga problem som är förknippade med förbjudande lagstiftning, och med lagstiftning generellt. Det första har att göra med vilka oväntade och oförutsedda konsekvenser lagstiftningen kan ge upphov till. Det andra har att göra med vilka som kan komma att omfattas av ett förbud, och varför. 

Kobraeffekten illustrerar problemet med politiska beslut.

Historien är full av både komiska och tragiska konsekvenser av politiska beslut som alla visar att det är mycket svårt för en lagstiftare att tillgodogöra sig all information på förhand. Ett av mina favoritexempel är vad som har fått ge namn åt fenomenet kobraeffekten. I den indiska staden Delhi drogs man länge med ett problem. Det fanns många giftiga kobror som störde befolkningen. Beslutsfattarna hittade på en lösning. De erbjöd en summa pengar för varje infångad eller dödad kobra. 

Snart upptäckte man dock att det började lämnas in väldigt många kobror mot belöning. Orsaken visade sig vara att människor börjat föda upp kobror som de överlämnade till myndigheterna. Systemet avskaffades omedelbart med konsekvensen att de som fött upp kobror helt enkelt släppte ut dem eftersom de inte längre hade något värde. Försöket att reducera antalet kobror fick motsatt effekt. 

Lagstiftning har både direkta och indirekta konsekvenser. Förbudet mot handel med sälskinnsprodukter hade den direkta effekten att sälskinnsprodukter försvann från den europeiska marknaden. Men förbudet hade också en rad oönskade effekter. I ett reportage i New York Times om den grönländska säljakten från 1979 går att läsa om hur efterfrågan på sälskinn fallit, samtidigt som utbudet varit konstant. Säljakten bedrevs nämligen inte primärt för sälskinnen, utan för att sälköttet då var en betydande del av inuiters kost. 

Men biprodukten, sälskinn, gav inuiterna en bra inkomst. Förbudet resulterade i att inuiternas ekonomi fullkomligt raserades. Andrea Niosi skriver att en säljägares inkomst föll från i genomsnitt 54 000 dollar per år, till ungefär 1 000 dollar. Antalet självmord bland inuiter har sedan dess stigit dramatiskt. 

Miljörörelsen räddade alltså inte särskilt många sälar, men de lyckades slå en hel kultur i spillror. 

Men varför har just sälskinnsindustrin blivit utsatt för moraliskt baserade förbud? Är det inte så att kycklingar far mycket illa i kycklingindustrin? Läser vi inte ofta hur illa grisar har det på diverse grisfarmar inom EU? Varför har vi aldrig förbjudit uzbekisk bomull trots att vi alltid vetat att den är plockad av barn under slavliknande förhållanden? Varför förbjuder inte EU import av kläder som producerats under tvivelaktiga moraliska förhållanden?

Svaret är faktiskt ganska enkelt. 

Att upprätthålla sin moral är aldrig gratis.

Att upprätthålla sin moral är aldrig gratis. En särskilt omoralisk konsumtion måste ju avstås, och sannolikt innebär det att man måste avstå från en viss nytta. Flygskam är ett nutida exempel. Att välja bort flyget kommer förstås med kostnaden att man inte kan besöka alla de platser man kanske drömt om. Det är en uppoffring helt enkelt. 

Det kan också bli för dyrt att upprätthålla vad man tycker är moraliskt rätt. Då blir det svårt att fatta, vad man själv uppfattar är moraliskt korrekta beslut. Och då kan man såklart tumma lite på moralen. Om vi inte köper bomull som plockas av uzbekiska barn kan vi inte köpa lika billiga kläder. Om vi bara ska köpa ekologiskt uppfödda kycklingar som fått leva under goda förhållanden får vi räkna med att det blir mycket dyrare.  

Och alldeles för många äter kyckling. Om den helt plötsligt skulle kosta 239 kronor kilot, istället för 39 kronor kilot, skulle alltså väldigt många bli upprörda. 

Dessutom är köttproducenter ett alldeles för resursstarkt intresse för politiker att ge sig på. Därför kan vi förvänta oss att djurhållning som de flesta skulle uppfatta som omoralisk ändå får fortgå. 

Det är däremot mycket enkelt för en politiker att ge sig på sälskinnsindustrin. De flesta kommer ändå inte köpa sälskinnsmössor eller andra sälskinnsprodukter. Och de som skadas ekonomiskt, inuitsamhällen på Grönland, har inga ekonomiska eller politiska muskler att hävda sig med. De kan alltså inte påverka lagstiftningen. Man lyckades ändå få igenom ett undantag. Sälskinn får handlas med om det kommer från inuitsamhällen. Men decennier av regleringar och politisk påtryckning har redan gjort för mycket skada. 

Jag tror tyvärr inte att sälskinnsmössor kommer att återkomma till svenska butiker.