Samhälle Essä
Vad, Magdalena Andersson, ska jag göra för att stoppa våldet?
Statsministern återkommer ständigt till vad ”hela samhället”, näringsliv och enskilda behöver göra för att stävja gängkriminaliteten. Regeringen borde erkänna sitt eget ansvar för situationen, skriver Catarina Kärkkäinen.
Socialdemokraterna har haft makten i åtta år, och under den här perioden har gängskjutningarna ökat lavinartat. Så inledde programledaren Camilla Kvartoft utfrågningen med statsminister Magdalena Andersson i SVT.
Ökningen innebär att det sedan 2017 har skett 1889 skjutningar, och att 262 personer har skjutits ihjäl i Sverige. (Det är hur långt tillbaka polisens statistik sträcker sig – sedan myndigheten i november 2016 fick uppdrag av regeringen att föra statistik över antalet bekräftade skjutningar.) Bara i år har det skett 253 skjutningar, och 44 personer har avlidit.
Faktum är att den siffran inte gäller längre, och antagligen inte gällde ens när programmet sändes för en dryg vecka sedan. Polisens statistik sträcker sig fram till och med den 15 augusti. Sedan dess har en person skjutits till döds av en 15-åring inne på köpcentret Emporia i Malmö, och en förbipasserande kvinna skadats allvarligt.
En man i 25-årsåldern har hittats med skottskador i Jönköping. En man har skjutits i en gångtunnel i Gävle. En man i 25-årsåldern har hittats skottskadad i Skarpnäck i södra Stockholm. Det har skett skjutningar två nätter i rad i Kallhäll i Stockholm. En gärningsman har öppnat eld i samband med ett rånförsök i en butik i Huvudsta centrum i Solna. Det har skett två skjutningar under en natt i Eskilstuna.
”Hela Sverige och hela vårt samhälle kan prestera bättre.”
”Det är en fruktansvärd utveckling”, kommenterade Magdalena Andersson. ”Hela Sverige och hela vårt samhälle kan prestera bättre.” Jag tänker att det är ni som har styrt de senaste åtta åren, svarade programledaren Anders Holmberg frågande. Vad menar du med att Sverige kan bättre?
”Att hela Sverige, hela vårt samhälle, kan prestera bättre än detta när det gäller att skapa ett samhälle där vi inte ser ungdomar som skjuter på varandra. Det är därför jag säger att vi måste vända på varje sten för att bryta segregationen som också driver kriminaliteten.”
Programledarna fortsätter att ställa följdfrågor till statsministern och verkar bli allt mer undrande. Det hon säger ger känslan att det är någon annan, och inte Socialdemokraterna, som bär ansvaret? Det är inte min avsikt, svarar hon. Socialdemokraterna står naturligtvis för besluten som regeringen har fattat.
”Men för att bryta segregationen måste hela samhället hjälpas åt. Vi i regering och riksdag har ett stort ansvar. Kommuner som är ansvariga för skola och socialtjänst har ett stort ansvar. Arbetsgivare kan anställa människor som befinner sig i Sverige och är arbetslösa snarare än att plocka hit folk från andra kontinenter, och sedan har vi hela civilsamhället som gör stora insatser, men där var och en av oss kan hjälpa till som fotbollstränare eller vara med på ett språkcafé.”
”Det svenska samhället har all anledning att fråga sig: Hur hamnade man i den här situationen?”
Morgan Johansson gick ännu ett steg längre i en intervju med Aftonbladet. Är du på något sätt självkritisk i den position som du har, frågade reportern. ”Nej, men jag tycker att det svenska samhället har all anledning att fråga sig: Hur hamnade man i den här situationen?”
Det är faktiskt häpnadsväckande uttalanden, och man skulle nästan vilja veta vilken partistrateg eller kommunikatör som tyckte att det var en god idé att i tal, debatter och utfrågningar lämpa över ansvaret för utvecklingen på näringslivet och enskilda.
Det är förstås ingen nyhet att Socialdemokraterna inte vill ta ansvar över den politik som partiet och regeringen har fört under de senaste två mandatperioderna – energipolitiken varandes ett annat exempel. Den önskan finns naturligtvis också vad gäller brottsligheten – väljarnas viktigaste fråga inför valet och det tydligaste exemplet på regeringens misslyckande. Men det är ändå någonting förvånande över den flagranta avsaknaden av ansvarstagande.
Man kan också fråga sig: Vem är det som ska göra vad för att Sverige ska lyckas stävja gängkriminaliteten? Vilka är det som inte har gjort tillräckligt? Magdalena Andersson nämner att näringslivet måste hjälpa till genom att anställa människor som befinner sig i Sverige och är arbetslösa.
De största konkurrenterna är inte andra arbetsplatser utan bidragsdelen.
Man kommer att tänka på företagaren Sadoo Iskandarani som driver den libanesiska krogen Laziza i Malmö, och brinner för integration och att skapa jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. Trots det, och att han betalar högre löner än kollektivavtalen, har han ibland haft svårt att hitta medarbetare.
– De största konkurrenterna är inte andra arbetsplatser utan bidragsdelen. Det lönar sig att leva på bidrag. Jag kan inte konkurrera med socialbidrag. Jag kan inte inspirera folk att jobba om lönen är lägre än om de fick bidrag, säger han i en intervju. Det blir rimligen svårt för näringslivet att ta ansvar för integrationen om politiken bidrar med direkt motsatt effekt från det önskvärda utfallet.
Läs också:
Man tänker också på butiksägaren och urmakaren Per Lindeberg i Eskilstuna som blev utsatt för ett rånförsök i sin butik, och lyckades förhindra försöket och hjälpa till att få rånaren gripen, men under tiden fick ta emot hammarslag mot huvudet. Då hade han genom åren redan varit med om 8 rån och 15 inbrottsförsök. En annan tanke går till Joakim Larsson, som äger en Ica Nära i Alingsås, som på drygt ett år gjort över 150 polisanmälningar.
Vartannat företag med anställda har blivit utsatt för brott under de senaste fem åren, visar en rapport från Företagarna. Andelen företagare som upplever att polisens närvaro är tillräcklig för att skapa trygghet har minskat från 32 till 25 procent mellan 2017 och 2022.
Brottslighetens totala kostnader för näringslivet överstiger 100 miljarder kronor per år, visar en rapport som Stiftelsen Tryggare Sverige har gjort på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Av företagare som utsatts för brott överväger 17 procent att lägga ned sin verksamhet till följd av brottsligheten, och 19 procent överväger att flytta företaget.
Företagare lägger också pengar, tid och resurser på privata säkerhetslösningar. I 2021 års undersökning från Företagarna uppgav 79 procent av de brottsutsatta företagarna att kriminaliteten lett till ökade kostnader för brottsförebyggande åtgärder. 42 procent uppgav att kriminaliteten gjort att planerade investeringar har skjutits upp eller helt uteblivit.
Det går bara att föreställa sig hur tankarna går om man är en av dessa alla brottsutsatta personer. Tänk att driva företag i Sverige, följa alla lagar och regler, betala bland världens högsta skatter och arbetsgivaravgifter, vara med och skapa arbetstillfällen och anställa personer, själv betala för larmsystem och väktare, överväga framtiden för ditt företag och fundera på om familjen måste flytta, prata med sina barn om vad de ska göra om de blir rånade, och sedan höra av Sveriges statsminister att du borde göra mer. Du hade kunnat hjälpa till att se till att vi inte hamnade i denna situation.
Det är inte medborgarna som har brustit i att upprätthålla sin del av samhällskontraktet.
Naturligtvis handlar integrationen om sådant som sker i hela samhället, men det är svårt att se att näringslivet, civilsamhället och enskilda personer inte redan gör vad som rimligen kan förväntas och mer därtill. Det är inte medborgarna som har brustit i att upprätthålla sin del av samhällskontraktet. Det är staten och regeringen.
Det finns nämligen sådant som bara staten kan göra i Sverige – eftersom det är staten som har beskattningsrätt och bara staten som har våldsmonopol. Lag och ordning är en sådan uppgift, och om polisen inte ges resurser och omständigheter i övrigt som gör det möjligt att upprätthålla allmän ordning och säkerhet spelar det mindre roll hur stora insatser som görs av enskilda. Då kommer samhället fungera dåligt ändå.
Det får det också att klinga falskt om Magdalena Anderssons försök att få hela samhället att känna lika ansvar för utvecklingen: Vi har en situation i landet just nu som är allvarlig och akut. Vad ska jag göra för att skjutningarna och våldet ska upphöra? Vad ska en vanlig medborgare som arbetar och betalar skatt, följer alla lagar och regler och tar hand om de sina och sitt närområde göra? Hur mycket mer kan man förväntas bidra med innan det i stället får handla om vilka krav man själv kan ställa på det offentliga?
Regeringen har återkommande försenat eller förhindrat skärpta straff
Man kan hjälpa till som fotbollstränare eller vara med på ett språkcafé, föreslår statsministern, och det är naturligtvis sant, och engagemang som är bra på alla sätt. Men det är åtgärder på marginalen och som hjälper över tid om andra samhällsfunktioner som polis, kriminalvård och socialtjänst fungerar. Man kan inte börja bygga överst på pyramiden.
Bär regeringen ansvaret för utvecklingen av dessa funktioner då? Ja, till stor del. Regeringen har återkommande försenat eller förhindrat förslag om skärpta straff och avskaffade straffrabatter som hade kunnat göra skillnad i verkliga fall de senaste åren. Straffrabatten för 18- till 20-åringar avskaffades först efter att regeringen dröjt två år med att skicka utredningen vidare till Lagrådet.
Utredningen konstaterade att kraftiga tröskeleffekter uppstår vid 18-årsgränsen om straffreduktionen bibehålls för ungdomar mellan 15 och 17 år. Rikspolischefen Anders Thornberg har i skrivelser till regeringen varnat för att dagens påföljdssystem leder till att kriminella drar slutsatsen att allvarliga brott bör begås av unga personer. ”I dag ser vi att 16, 17, 18-åringar är grovt förhärdade, farliga och beväpnade. Att låsa in dem på ungdomsvård eller liknande är inte tillräckligt”, sade Malmös polischef Stefan Sintéus redan 2018.
Antalet mord och mordförsök i denna grupp har också ökat. Till exempel var polisen Andreas Danmans mördare bara 17 år. Men när Moderaterna har föreslagit särskilda ungdomsfängelser och höjda straff för denna grupp har regeringen ignorerat det.
Trots stora och återkommande ord om regeringens ambitioner om fler poliser har det inte skett någon reell ökning under det senaste decenniet. Polistätheten är inte högre – utan till och med något lägre – i dag än när den socialdemokratiska regeringen tillträdde 2014. Sedan dess har den först sjunkit i flera år för att sedan återhämta sig till nivåer som ungefärligen under Alliansens sista år. En kartläggning gjord av Polistidningen i september 2020 visade därtill att andelen poliser i yttre tjänst sjönk mellan åren 2015 och 2019, från 94 per 100 000 invånare år 2015 till 88 år 2019. Det är hela samhället som tar konsekvenserna, men ansvaret är regeringens.
Det handlar nog delvis om Socialdemokraternas eget ideologiska motstånd. (Partiet röstade emot slopad ungdomsrabatt år 2017 när föreslogs av Alliansen.) Det handlar delvis om samarbetet med Miljöpartiet – som återkommande motsatt sig straffskärpningar. Det handlar om att Socialdemokraterna alltid väljer familjeveckan och andra lockbeten för väljarna framför att satsa på statens kärnuppgifter. Det handlar också om den senaste mandatperiodens samarbete mellan partier som drar åt helt skilda håll, och svårigheterna att prioritera som oundvikligen följer av sådana samarbeten.
Det finns ingenting som tyder på att dessa prioriteringar eller samarbetssvårigheter kommer att vara mindre under nästkommande mandatperiod. Därtill är det svårt att se att en regering och statsminister som inte ens kan kännas vid sitt eget ansvar för situationen skulle kunna lösa den. Hela samhället kan bättre, men det kan inte regeringen.