Vad liberaler kan lära av postmodernismen
Tänk om postmodernismen inte alltid är fiende, utan vän? Dess kritik mot metanarrativ – övergripande berättelser som politiker och institutioner använder för att motivera sitt maktutövande – är högst relevant ur ett liberalt perspektiv. Ett aktuellt exempel är metanarrativet ”Sverige måste hålla ihop”, som gjorts till ett argument för alla möjliga politiska förslag.
”Vi måste hålla ihop landet.” Detta är i dag en central tankefigur för samtliga riksdagspartier.
Tillåt mig ställa en fråga: Varför då? Varför är det så viktigt att Sverige ”håller ihop”? Vad betyder det ens?
Det beror förstås på vilket politiskt parti man frågar. Det kan handla om ekonomisk jämlikhet, kulturell sammanhållning, att överbrygga jobbklyftan eller att skapa förutsättningar för att leva, bo och jobba i hela landet. Den konkreta politiken skiljer sig åt, men alla vill de att Sverige ska hålla ihop. (Moderaten Tomas Tobé inledde häromdagen sin kandidatur till EU-parlamentsvalet, med högre ambitioner än så: Europa ska hålla ihop.)
Eller, för att uttrycka det annorlunda: ”Sverige måste hålla ihop” blir ett huvudargument för den som vill använda våldsmonopolet för att genomdriva just sin idé om hur samhället bör formas. Förbud mot vinster i välfärden, heltidsarbete som norm, förstatligad skola, förbud mot religiösa friskolor, medborgarplikt, kulturlotsar, obligatorisk lovskola… Alla dessa förslag kan motiveras med just denna berättelse.
En frihetligt sinnad person behöver inte leta särskilt länge i Timbros klassikerutgivning för att hitta goda argument emot dessa politiska ingrepp. Individens rätt till självbestämmande, riskerna med centralplanering och så vidare. Men eftersom slaget om ett fritt samhälle är långt ifrån vunnet, varför inte använda alla vapen i arsenalen?
Låt mig därför pröva en tanke som kan verka främmande för många som läser det här: tänk om postmodernismen inte är fiende utan vän?
Att erkänna brister i vår kunskap motiverar mer ödmjuka och begränsade politiska förslag.
Just en skeptisk hållning mot så kallade metanarrativ är central inom denna tankeströmning. Det innebär en kritik mot de övergripande berättelser som politiker och offentliga institutioner ofta använder för att motivera sitt maktutövande. Eftersom teckenutrymmet för denna kolumn håller på att rinna ut hänvisar jag läsaren till ett samtal om ”libertarian postmodernism” där tidskriften Reasons Zach Weissmueller och Nick Gillespie redogör för hur postmodernismen kan hjälpa oss i kampen mot politisk styrning.
Utöver misstron mot metanarrativ pekar Gillespie på det, för en libertarian, viktiga och sympatiska i insikten om att vi har begränsad kunskap om världen. Här finns ett nära släktskap med F A Haykes idéer som är värt att utforska närmare. Att erkänna brister i vår kunskap motiverar mer ödmjuka och begränsade politiska förslag, menar Gillespie. Men också ett fortsatt sökande efter mer kunskap.
Men är inte detta ett sluttande plan mot värderelativism? Inte nödvändigtvis. Låt mig ta ett exempel från Timbros egen Roland Poirier Martinsson när han, som katolik, uttrycker sin syn på abort: ”Det är klart att jag tycker att abort är fel”, säger Poirier Martinsson, men i nästa andetag: ”Jag vill inte ändra abortlagstiftningen.”
Är detta värderelativism? Självklart inte. Poirier Martinsson uttrycker en tydlig värdering – ”abort är fel” – men samtidigt en förståelse för att samhället kommer att fungera bättre (till exempel minskad risk för illegala aborter) om han inte med våld tvingar det synsättet på någon annan.
Detta är inte värderelativism. Det är ett pragmatiskt svar på frågan hur människor med fundamentalt olika övertygelser ska kunna leva i fred tillsammans.
Den är den frågan som Gillespie vill ta postmodernismen till hjälp för att diskutera. Och greppet behövs i en svensk kontext, kanske ännu mer än i en amerikansk. Om pluralism är svaret, då är ”Hur kan vi hålla ihop Sverige?” sannolikt inte rätt fråga.